Göteborgsvarvet mot alla odds

Jag gjorde det! Jag tog mig igenom de 21 kilometerna på Göteborgs gator i jakt på medaljen och stoltheten. Trots en skadad kropp på många vis, en period med gips och träningsförbud, ett adrenalinhoppigt blodsocker och en ovanligt varm Göteborgsdag. 
 
Pumpen bar jag med mig i ett linne från AnnaPS, likaså mobilen, och druvsockret i en ficka i löpartightsen. Sista målet mat innan loppet åt jag 3,5 timme innan start, men fyllde på med kolhydrater i små mängder ett par gånger till innan jag gav mig iväg.
 
Fem minuter in i loppet tappade min CGM-sensor kontakten av okänd anledning, och hittade inte tillbaka under hela loppet. Världens otur, den som aldrig tappar fokus annars. Jag sprang 20 kilometer utan att veta säkert hur jag låg i blodsocker, men jag gick på känsla och fyllde på med druvsocker var tionde minut. Halvvägs igenom loppet stod Mix Megapol och delade ut isglass - sällan har något kommit så lägligt! 
 
Efter 2 timmar och 10 minuter spurtade jag (ja, faktiskt!) in i mål på Slottsskogsvallen, med en känsloblandning av lättnad, stolthet, förvirring (hur låg jag i blodsocker egentligen!?) och ONT. Hela kroppen värkte, men lyckligtvis nog inte i knät eller höften som jag hade befarat. Nej, bara ren och skär nu-har-du-sprungit-långt-nog-för-idag-smärta. Den bästa sortens smärta.
 
Väl inne i mål mötte min pappa upp mig med blodsockermätaren i högsta hugg, och inte långt därefter hittade CGM:en signalen igen. Första värdet läste 8,9 moll/liter, och det steg bara marginellt under resterande del av kvällen. 
 
För att fira köpte vi med oss pizza hem. Jag vaggade som en anka på mina stela ben, men med ett sinne uppe bland molnen..! 
 
Jag är numer fullkomligt övertygad om att man kan komma precis hur långt som helst med ett starkt pannben. Jag har inte förutsättningarna, på papper, för att klara av ett halvmaraton, men satte målet högt, kämpade och nådde dit ändå. En envishet som jag med största sannolikhet har min diabetes att tacka för. 
 
Idag är jag.. stel. Men glad! 
 
___________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 7,2 mmol/liter.

Unga tjejer med stora ambitioner

Jag är ju långt ifrån ensam om att önska mig ett botemedel i födelsedagspresent och julklapp varenda år - vi är många som delar den drömmen. En av de större, ideella aktörerna just nu är T.A.D. (Together Against Diabetes - läs mer HÄR) som drivs av Elin som går i tvåan på gymnasiet. I november startade hon och hennes pappa en rörelse med målet att samla in pengar till diabetesforskningen. 1,6 miljoner, för att vara exakt. Det är mycket pengar och ett högt satt mål, kan en tycka. Men för bara några dagar sedan nådde de dit! Nu har de stora och spännande projekt på gång..!
 
Utöver att Elin precis som jag kommer från Växjö, känner jag igen mig mycket i henne. En ung tjej med stora ambitioner. Vi blir vanligare och vanligare i samhället, men får fortfarande fäkta vår väg framåt. Det är tidvis svårt att bli tagen på allvar och att hävda sig själv och sin kompetens. Jag är oerhört imponerad av det jobb som Elin gör, och det hon redan nu har uppnått. Mer sådant! Det lilla engagemanget som gör den stora skillnaden. Se till att följa T.A.D. på Facebook (HÄR) och stötta Elin på hennes väg.
Idag är jag en stolt ambassadör för deras initiativ, tillsammans med bland andra Johnny Ludvigsson från Barndiabetesfonden. Och i helgen fick jag nöjet att träffa gulliga Elin face-to-face när jag var på snabbvisit i Småland.
 
Tillsammans är vi starka och kan göra skillnad, glöm inte det! 
 
______________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,8 mmol/liter.

En sista uppladdning inför Varvet

Om en dryg vecka, lördagen den 20 maj, står jag i startgroparna. Med ett blodsocker som förmodligen kommer vara skyhögt av adrenalinpåslag och med ben som kommer vara darriga av prestationsångest. För precis tre år sedan idag sprang jag Vårruset för första gången efter min knäoperation, och var efter det helt överlycklig. Fem hela kilometer utan att gå och utan alltför ont! Och i år är det alltså 21 km - ett halvt maraton - som gäller. Det ligger många långa rehabtimmar och djupa pannveck bakom de framsteg som tagit mig hit. Men för min del är det moroten som gör att jag tar mig vidare - och jag har alltid velat springa Varvet. 
 
Igår var jag ute på mitt sista långdistanspass, knappt 18 km kringelkrokande i Göteborgs centrum blev det totalt. Jag ställde ned basaldosen en timme innan start, och även under större delen av passet. JAg fyllde på reserverna med en druvsockertablett var tionde minut för att inte dippa (och det gjorde jag inte heller). När jag tidigare har sprungit motsvarande sträckor har blodsockret stuckit iväg (pga insulinbrist) när jag kommit hem, så för att motarbeta det denna gången doserade jag en pyttemängd insulin när jag hade 20 minuter kvar, och en motsvarande mängd vid tio minuter kvar. Det visade sig fungera jättebra, och blodsockret stabiliserade sig fint under kvällen och natten! 
 
Idag är benen lite möra, men vad annat hade jag kunnat vänta mig..? Nu ska jag bara springa ett par korta vändor till innan Varvet och sedan hålla alla tummar för att jag orkar med det. Jag siktar inte på någon tid direkt, utan mest på att ta mig runt och hålla blodsockret på en vettig nivå..!
Är det någon annan typ etta som ska springa?
 
_______________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,7 mmol/liter.
Visa fler inlägg