Därför gör jag det jag gör

Ibland, under stressiga perioder, händer det att jag frågar mig själv: "Varför gör jag det här?". "Orkar jag verkligen fortsätta?". För jag kan ju faktiskt inte skylla på någon annan än mig själv; ingen har påtvingat mig heltidsjobb + distansplugg + eget företag + sociala medier + föreläsningar och event och grejer. Allt det ligger i mitt eget intresse. 
 
Och det är inte alltid lätt. En hög stressnivå under längre perioder ger onekligen konsekvenser. Igår, när jag var hemma hos mina föräldrar, så hittade jag den första diabetesrelaterade tidningsartikeln som jag var med i. 28 oktober 2013. Det var där det tog fart, där allt började. Och allt eftersom åren har gått, har jag blivit mer erfaren. Klokare. Mer strategisk. Jag gör misstag hela tiden, men försöker alltid att ta med mig minst en lärdom ifrån dem. 
 
Så varför gör jag då det jag gör? Egentligen? Jo, för att jag vet att mitt femtonåriga jag, nydiagnosticerad och livrädd, hade behövt läsa någon annans tankar. Ta del av någon annans vardag och förstå att "Jo, det går visst att leva ett bra liv. Det här kommer lösa sig." Och inte bara där i sjukhussängen, men i livet därefter. Någon som orkar dela med sig. Orkar ta debatter. Säga emot när allmänhetens uppfattning är fel. 
 
Och så kommer de där mailen. Kommentarerna. SMS:en. Samtalen. PM:en. Delningarna. Hejaropen. Tacksamheten. Från er. Det är mitt kvitto på att det jag gör behövs. Det enda kvittot jag behöver.
 
Jag säger inte att jag gör allt rätt, eller att fler borde göra som jag. Absolut inte. Men jag går efter min egen magkänsla, och den respons jag får från läsare (både diabetiker och icke) säger mig att jag går i rätt riktning. Ibland blir jag trött, men jag kan alltid hämta kraft och mening i mitt diabetesengagemang. Det ger mig ett syfte. 
Därför gör jag det jag gör.
 
Men ibland räcker inte tiden till. Jag är inte mer än en person (smidigt hade det väl varit annars, om en hade kunnat klona sig?), och just nu kommer livet emellan på flera håll och kanter. Två skarpa deadlines för uppsatsskrivning i studierna, i kombination med tre stora event på jobbet, och nedräkning till operation nummer två av armbåge och nervfel.. Just nu hinner jag inte "diabetesjobba" på den nivå jag hade velat, riktigt. Med förhoppning om förståelse en liten tid framöver. 
 
Under tiden finns jag, näääästan varje dag iallafall, på Instagram. HÄR
 
Ta hand om er! Gå alltid efter vad magkänslan säger (den brukar ha rätt), men lyssna lite på huvudet ibland också. Lite lagom sådär. 
 
Nu ska jag sätta mig i soffan och fortsätta filura på min uppsats.. Trevlig kväll! 
 
______________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 11,7 mmol/liter.
 
(Vill du boka en föreläsning om typ 1-diabetes till skolan eller arbetsplatsen? Maila mig på diabetesia@hotmail.com!)
 
Foto: Calle Appelqvist

Diabetesgalan 2017

 
Drömde jag? Hände allt detta verkligen? Tog vi just ett så stort steg framåt? Diabetesgalan 2017 ägde rum igår, och nej, det var ingen dröm. Ett stort steg framåt för diabetesvärlden, och en stor summa pengar till forskningen. Jag är fortfarande helt skakig av tacksamhet och ren glädje. Det här lyckoruset vill jag leva på länge, länge...
 
Och det här inlägget är alldeles för glatt för att kunna representeras med svartvita bilder, så håll till godo med gott om färg! 
 
Igår morse rivstartade jag tidigt, redan vid fem, för att hinna med tåget till Stockholm. All kärlek åt Göteborg, men ibland hade det ju varit smidigare att bo i huvudstaden..! Av ren pepp hade jag inte kunnat sova mer än ett par timmar den natten, så det var skönt att kunna pausa och slumra i ett par timmar på tåget. 
 
De diabetesring-pimpade naglarna matchade min gosiga, diabetesblå tröja. Och så en pin på kappan, såklart. Vi har ju bara en dag om året, då får en passa på!
 
När jag kom fram till Stockhom promenerade jag kvickt till Grand Hotel, och satt med under repet inför galan en stund innan mitt rum var klart. Jag vill rikta ett stort tack till Grand som ordnade ett så underbart rum för mig att ladda upp och vila ut mig i. Som plus etta till galan hade jag med mig min mamma, så vi hade ett riktigt mysigt dygn ihop här! 
 
Jag menar, kolla utsikten bara! Hej, hej kungen!
 
Efter att ha landat på rummet snabbt, sprang jag iväg för att fixa hår och smink inför galan. Det är alltid lika roligt att göra det hos riktiga proffs, som på nolltid gör att en ser helglammig ut! 
 
Typ såhär! Jag övervägde ett tag att skippa glasögonen, så att den fina blå detaljen vid ögonen skulle synas.. Men sedan tänkte jag att inte en själ förmodligen skulle känna igen mig utan mina glasögon, så de åkte på ändå, haha.
 
Jag och Sara (Diabeteskvinnan) uppglammade till öronen och superladdade inför Sveriges första diabetesgala. 
 
Tillsammans med (från vänster) Tim, Sara, Artur och Sara, ingick jag i "influencer corner" som höll koll på flödena i sociala medier under galans gång. Jisses vilken aktivitet vi märkte av där, jätteroligt! Men vi skulle ha varit lite fler för att kunna hinna med att svara på allt..! 
 
Själva galan har jag nästan inga bilder ifrån, eftersom jag då mest satt med näsan vid skärmen. När jag är tillbaka i Göteborg ska jag gosa ner mig i soffan och se galan i efterhand på Viaplay (går också att se gratis på Viafree!), så att jag får en uppfattning om helheten. Men känslan i Vinterträdgården på Grand Hotel, alltså.. Den kärlek och det engagemang.. Jag är helt tagen.
 
Efter galans slut följde ett spontant mini-mingel innan det lite mer offciella efterminglet. Att se personligheter som Sabina Ddumba, Danny Saucedo, Daniel Paris, Steve Angello, Annica Englund, Emil Assergård, Linda-Marie Nilsson, Ace Wilder, Viktor Frisk, Regina Lund, Hasse Andersson, Gladys del Pilar, Brynolf och Ljung, Jon Henrik Fjällgren och Isabella Löwengrip tycker jag är jättekul. Det finns ett intresse och en nyfikenhet, och en potential till vidarekommunikation av viktiga budskap.
 
Fram till mig under förminglet kom förresten Fanny Lyckeke. Ni som (likt mig) följer Paradise Hotel, vet vem hon är. Ni som såg dokumentären Leva utan att dö, vet också. Fanny berättade att hon följt min blogg från starten, och att hon tyckte det var så kul att ses. Häftigt tyckte jag, eftersom jag ju också följt henne, men i ett helt annat forum! 
 
Och så vårt härliga, Diabetesteam1. Vi kunde inte motstå att ta en (någorlunda, alla kunde inte närvara) samlad, uppklädd gruppbild. 

Det här var bara en bråkdel av alla intryck och bilder. Det är OMÖJLIGT att fånga allt detta i ett enda blogginlägg. Mer kommer, jag lovar, både här och på Instagram (HÄR). 
Jag är mest bara så lycklig att få vara med. Inblandad. Del av något såhär fint. Efter så många års arbete med diabetesfrågor på olika plan och på olika vis. Som en följare kommenterade någonstans, är detta "a small step for man kind, but a giant step for diabetes". Så sant. Det här är bara startskottet. 
 
Och hur mycket vi samlade in då? Diabetesförbundet har gått ut med att siffran ligger på 5,7 MILJONER KRONOR. Och den stiger fortfarande. Det gör även tittarsiffrorna, eftersom alla kan se galan i efterhand på Viaplay och Viafree. Så påminn alla som missade! 
 
Något som jag tycker är väldigt roligt är att se hur kända profiler som deltog i galan väljer att prata om det i sina egna kanaler. Ringar på vattnet. Oerhört viktiga ringar. Se till exempel Isabella Löwengrips inlägg HÄR
 
Nu ska jag luta mig tillbaka de sista minuterna på hemresan. Imorgon tillbaka till verkligheten. Men jag ska fortsätta att ha huvudet uppe bland mina diabetesblå moln ett tag till. Så väldigt tacksam. 
 
Berätta i kommentarerna nedanför vad ni tyckte om galan, vettja! 
 
Kram så länge!
 
___________________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 7,0 mmol/liter.
 
(Tryck på hjärtat här under om ni vill att inlägget ska få spridning - då kanske ännu fler kan se galan!)

Världens viktigaste pappa

Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara förälder till ett kroniskt sjukt barn. Jag vet inte hur det är att konstant oroa sig, bry sig, och känna sig totalt maktlös oavsett hur väl man vill. Men mina föräldrar vet det. Även om jag var femton år när jag fick typ 1-diabetes, så var jag ju fortfarande deras bebis. Och kommer förmodligen alltid att vara.
 
Det stöd, den support och den kärlek som jag har fått av mina förldrar, och mina två bröder, genom åren är ovärderligt. Både i sjukdomen i sig, men även i mitt entreprenörsengagemang. Alla de många, många timmar, dagar, veckor, månader och ÅR av låga värden och höga värden, sjukhusbesök och tester, tårar och skratt, misslyckanden och omtag, uppgivna dagar och combacks, planering och utvärdering... Genom allt det har de funnit där och stöttat mig. Gett mig en andra ryggrad som många dagar har varit nödvändig för att jag över huvudtaget ska orka resa på mig. 
 
Och idag är det Fars Dag. Världens viktigaste pappas dag. 
Jag är så obeskrivligt tacksam över att min pappa är just MIN pappa. Av så många anledningar. Men idag ska jag fokusera på den gången, i Afrika för fem år sedan, då han faktiskt räddade livet på mig. 
 
Vi var iväg på semester i Etiopien, hela familjen, och hälsade på gamla vänner. När jag var väldigt liten bodde vi där i ett år, nämligen. Planen var 1) Etiopien, 2) safari i Tanzania, och 3) sola och bada på Zanzibar. Tre veckor skulle vi vara borta. 
Jag blev magsjuk ganska snabbt. Tappade aptiten och åt egentligen inget annat än vitt ris och drack vätskeersättning. Men blodsockret låg stabilt på mellan 4-6 mmol/liter, så det var ju alltid något! 
 
När jag började kaskadkräkas fick jag och pappa avbryta resan. Han stannade med mig när allt jag gjorde var att hänga med huvudet över toaletten och sova. Han googlade hejvilt för att komma fram till en lösning. Diabetesen var bara några år gammal i vår familj då, så vi var långt ifrån färdiglärda. 
Till slut propsade han, trots att jag protesterade (blodsockret låg ju bra!), på att vi skulle mäta ketonerna. 5,8. H-e-l-v-e-t-e. Det fanns trots allt en förklaring. Nu var läget tidskritiskt.
 
Bilden är tagen på akutmottagningen på ett sjukhus i Addis Abeba, Etiopien. Första eller andra droppåsen (eller femte, eller sjunde.. jag minns inte, allt var suddigt) var just satt, och jag ville bara hem. Bort därifrån. Smita. Men även om doktorerna hade låtit mig gå - vilket de självfallet inte gjorde - skulle jag inte ha orkat. Fullkomligt nedbruten som jag var, var det enda jag orkade med att lyssna på Coldplay på pappas mobiltelefon. Lite tyst. Något som kunde få mig att tänka på annat än det ihärdiga illamåendet, om så än bara för en liten stund. 
 
Några timmar senare flyttades jag till intenssivvårdsavdelningen. Nedtryckt i en tjock sjukhuspyjamas, nedbäddad under täcke och filt, med dropp, EKG och pulsmätare inkopplat. Fastspänd och inlåst, kändes det som. Den afrikanska solen gassade in genom fönstret. Och så tog luften slut. Inte i rummet, men i mitt huvud. Jag fick en panikångestattack och kippade efter luft. Läkarna kom rusandes med en syreslang som de spände runt öronen och förde in i näsan. Men det blockade bara mitt lilla syreintag - tyckte jag - och slet ut den. 
 
Sällan har jag varit så rädd för att dö som i den stunden. Jag berättade för min pappa att jag trodde att det här var slutet. Pappa, som hade fightats med sjukhuspersonalen för att ens få följa med mig in på intensiven. Det gör ont att tänka på alla de tankar som gick igenom mitt huvud där och då. Pappa hämtade en liten handduk, blötte den med kallt vatten, och baddade min överhettade panna tills jag till slut lyckades somna. Han vaktade min andning och fanns kvar på precis samma plats när jag förvirrad vaknade några minuter senare. Min räddning. 
 
Det tog mig några dagar på sjukhuset att någorlunda komma tillbaka till mitt forna jag. Mycket vätska, och så mycket mat som jag kunde förmå mig att stoppa i munnen. Sjukhusmaten var ingen höjdare, och väldigt stark, så pappa sprang till en kiosk stup i kvarten och köpte kex och bröd och annat som var lite mer lättätet. Under sjukihuspyjamasen började jag lägga på mig igen, efter att ha krympt med många kilo.
Tillslut kunde vi lämna sjukhuset och sluta upp med resterande del av familjen på Zanzibar. Jag missade en semestervecka av tre, men hade det inte varit för min pappa hade jag kanske missat så mycket mer än så..! 
 
Grattis på Fars Dag, världens viktigaste pappa. Och alla andra dagar, såklart. Blir jag i framtiden en bråkdel av den förälder och förebild du är, så är jag i mål. Jag är så lyckligt lottad som har dig. Och mamma, Jakob och Arvid. Utan er, inget jag. 
 
____________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 4,2 mmol/liter.
Visa fler inlägg