Att räkna kolhydrater, eller ej?

När jag först fick diabetes lärde jag mig att räkna kolhydrater nitiskt. Jag visste precis hur många gram kolhydrater som fanns i en potatis, en brödskiva eller ett äpple. Och visste jag inte exakt, så tog jag reda på det - eller åt något annat. 
 
Men det blev lite för mycket för mig. Diabetesen tog upp lite för mycket av mitt liv på det viset. Istället lärde jag mig att uppskatta ungefär hur många potatisar det ris, pasta eller bröd jag skulle äta innehöll. För jag visste ju hur mycket insulin jag behövde till en potatis. 
 
Därefter följde ögonmått-fasen, som jag fortfarande är kvar i. Jag tar en titt på tallriken, och uppskattar ungefär hur mycket insulin jag behöver ta för att täcka rättens kolhydrater. Ibland blir det helfel, men allt som oftast blir det bra. Och - det tar mig inte så lång tid. Diabetesen tar inte upp all min tankekraft. 
 
I dagarna ramlade jag över ett uttryck för detta förhållningssätt till insulindosering: S.W.A.G. Det står för "Scientific and Wildly Amazing Guess", och innebär helt enkelt att man chansar på mängden insulin eftersom man är osäker på kolhydratsinnehållet. 
 
Hur gör du - räknar du kolhydrater, eller S.W.A.G.-ar du?
 
Observera dock att diabetes är en oerhört individuell sjukdom, och att det som fungerar för mig kanske är helt fel för någon annan. Utgå alltid från dig själv, och rådfråga sköterska eller läkare om du är osäker på vilken metod som fungerar bäst för dig. 
 

Blodsocker i skrivande stund: 8,7 mmol/liter.

Hur mår du, under ytan?

Jag har inga bandage, blåmärken, öppna sår eller kryckor. Jag hostar inte, haltar inte, blöder inte. När någon ser mig på gatan tänker de nog inte: "Åh, hon är nog sjuk, stackarn..". Men vad som syns på ytan hos en människa är väldigt sällan hela sanningen. Ofta är det bara toppen av isberget. 
 
Jag brukar inte inleda ett samtal med att berätta att jag är sjuk. Jag brukar inte presentera mig som "Sofia, 25 år, bor i Jönköping, har typ 1-diabetes.". Först och främst är jag JAG. Dotter, syster, flickvän, gudmor, kompis, kusin, barnbarn, bloggare, matälskare, kollega.
 
Men jag är också typ 1-diabetiker. 
Jag har ofta min insulinpump "on display" på höften, min diabetestatuering synlig och jag försöker skylta med blodsockertester och annat så gott det går. Jag gör vad jag kan för att synliggöra en annars ganska osynlig sjukdom. 
 
Mitt budskap här är: döm inte någon för fort. Du vet inte vilka kamper hen utkämpar.
Du vet inte hur hen mår under ytan. Det är lätt att måla upp en fasad och få människor runt omkring en att tro att det är hela verkligheten. Var snäll. Döm inte. Fråga, istället för att anta. 
 
Och det behöver - såklart - inte bara handla om diabetes. Det kan vara allt mellan himmel och jord som tynger en människa. Som hen gör allt för att inte tynga andra med.
 
 
Fråga hur de mår, inte hur läget är.
Fråga vad de tänker på, inte vad de gör.
Och framförallt, glöm inte bort att fråga dig själv - hur mår du, under ytan?
 

Blodsocker i skrivande stund: 6,7 mmol/liter.

A friendly reminder

För att vara oersättlig, måste du vara annorlunda.
 
"In order to be irreplaceable, one must always be different"
 
Det kan tillämpas på många av livets områden, och ett av dem kan vara din - eller din närståendes - diabetes. Det är ingen rolig sjukdom att leva med, men den är en av de saker som gör dig annorlunda. Unik. Oersättlig.
 
Jag skulle inte påstå att jag är särskilt tacksam för min diabetes, men jag är tacksam för vad den har givit mig. Självkänsla, struktur, driv, envishet, upplevelser - och kompisar! Jag vet att det är lättare att se det dåliga än det som potentiellt kan vara bra - men det skadar inte att försöka. 
 
Ha nu en fortsatt mysig söndag, och första advent! 
 

Blodsocker i skrivande stund: 10,8 mmol/liter.
Visa fler inlägg