När framtiden är för jobbig

Att leva med typ 1-diabetes är verkligen ingen dans på rosor. Och då menar jag inte nålstick, infusionssetsbyten, ketoner, otaliga pumplarm, låga blodsocker, druvsocker i mängder, höga blodsocker, vakna nätter och trasig kropp. Eller, jag talar iallafall inte om de sakerna i första hand. 
 
Jag vill att vi pratar mer om den mentala aspekten. Att leva med en kronisk sjukdom är en utmaning utöver medicinering, läkarbesök och eventuella bieffekter eller följdsjukdomar. Det är inte bara kroppen som tar skada, utan även psyket. Att till en början acceptera att en från och med den dag då diagnosen landar i knät på en ALLTID kommer vara sjuk, det är den första tröskeln. Och en hög sådan; det finns de som aldrig tar sig över den. Aldrig accepterar att just de har blivit, och kommer fortsätta vara, sjuka. 
 
Men även om du lyckas ta dig över, och accepterat att det är så livet kommer se ut nu. Då väntar nya utmaningar. Vad sägs om den konstanta rädslan för livsfarligt låga blodsocker? Eller att matglädjen försvinner i och med att du måste väga och räkna på varenda kolhydrat du stoppar i dig? Eller att klistret till pumpen gör att huden kliar så att du vill amputera bort magen? Kanske alla de där träningspassen som inte blev av på grund av höga eller låga värden? Semestern som gick åt pipan på grund av den ofrivilliga syraförgiftningen? Eller tacklandet av all okunskap som genomsyrar samhället? Ensamheten som uppstår i tron om att ingen förstår vad en går igenom?
 
Att leva med typ 1-diabetes har många baksidor, men det finns en som jag avskyr mer än allt: framtiden. Ibland är framtiden för jobbig för att tänka på. Ibland bara orkar jag inte. Vågar inte. Vill inte. Som typ 1-diabetiker lever jag under en ständig och kontant press att alltid lyckas. Lite som när jag gick på gymnasiet och bara skulle ha MVG i allt, så att jag sedan kunde komma in på Chalmers.
Men nu är betygen mina blodsockervärden, och målet är så mycket större och viktigare än en högskoleutbildning. Det handlar om min framtid. Min hälsa. Mitt liv. 
 
Om jag missköter min diabetes idag och en tid framöver, kan det mycket väl straffa mig hårt i framtiden. Vilken nitlott ska jag då stöta på? Njurproblem? Ögonskador? Neuropati? Amputation? För mig är detta nästan bara ord; jag ska ärligt erkänna att jag aldrig någonsin satt mig in i detaljerna kring diabeteskomplikationer. Varför? Jag behöver helt enkelt inte mer rädsla.. 
 
Jag blir såklart jätteglad av att läsa om låga HbA1C-värden och fantastiska blodsockerkurvor, och ofta delar jag med mig av detsamma här på bloggen och på Instagram. Men vi MÅSTE prata mer om den negativa, mentala aspekten. Annars kommer några av oss att gå under av psykologiska men. Vissa dagar är tuffa. Att leva med typ 1-diabetes är ingen dans på rosor.
 
Det senaste dygnet har min blodsockerkurva sett ut som på bilden ovan. En berg- och dalbana utan dess like. Dagar som idag känner jag sådant otroligt dåligt samvete gentemot min kropp. Förlåt, jag gör mitt bästa. Det är verkligen bara sjukt svårt. Jag lovar, jag ska försöka bättre imorgon. Imorgon är en ny dag! Men jag vet att imorgon kan komma att bli precis lika jobbig som idag. Aldrig får jag en paus, aldrig semester. Jag vill säga upp mig från ett heltidsjobb som jag inte ville ha från början..! 
 
En dag kommer ett botemedel. Jag hoppas verkligen det. Men tills dess är det så viktigt att vi belyser alla aspekter av typ 1-diabetes. Alla dagar är inte bra, och så måste det få vara. Vi måste stötta och peppa varandra till att förstå att vi gör vårt bästa med de förutsättningar vi har. Tillsammans är vi så mycket starkare.
 
______________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 7,8 mmol/liter.

Att morgonträna med diabetes

Innan jag diagnosticerades med typ 1-diabetes, tyckte jag mycket om att träna på morgonen. Särskilt löpträna, jag kände mig så lätt - och så hade jag välrdens goaste känsla resten av dagen sedan, ju! Men nu, med diabetes, tycker jag att det är så mycket svårare (OBS: min åsikt och mina erfarenheter, inte alla med diabetes åsikt). Jag kan inte längre träna på tom mage.
 
Igår gick jag upp kl 05.30 för att göra iordning en snabb frukost. Jag är ingen morgonmänniska, så jag hade tagit med i min tidsplan att jag skulle hinna somna om några minuter efter frukosten. Min kvarg med flingor och russin åt jag i sängen och somnade snabbt om. Vid 06.30 gick jag upp och rullade mot gymmet. På grund av min Ulcerösa Kolit (läs mer HÄR), så har jag varit lågenergisk och orkeslös i nästan en månad, och tvingats kanalisera min lilla energi på jobb, sömn och mat. Träning har inte funnits på kartan.
 
Så även om det inte blev något långpass, så var det skönt att röra på mig! 
 
Väl hemma igen duschade jag, och gjorde sedan iordning frukost nummer två; en något mer genomtänkt sådan. Mycket vitaminer och en del koffein. Ready to go - och sedan direkt på bussen till jobbet. 
 
Det är alltså - i mitt tycke - lite omständligt att morgonträna med diabetes. Men ofta är det värt det, med tanke på all den extra energi jag får resterande del av dagen. Och idag har jag rätt ordentligt mycket träningsvärk..! 
 
Imorgon är en spännande dag! Då ska jag åka upp till Stockholm för att spela in lite material åt MTG - förtaget som projektleder Diabetesgalan. Jag är så löjligt överpepp på att det äntligen händer, att jag redan har börjat leta klänning till den stora kvällen..! Häng med mig till Stockholm via Instagram HÄR, jag lovar att försöka uppdatera mycket! 
 
Ta hand om er!
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,0 mmol/liter.

Tacka din kropp, du har bara en!

Det är inte ovanligt att jag får mail eller meddelanden från unga tjejer som vill gå ned i vikt. De är frustrerade över hur svårt det är att hålla vikten med typ 1-diabetes, eftersom de ofta får äta mycket vid låga blodsocker. Men även att höga doser av insulin kan vara fettbindande. 
 
Jag vill så gärna bara säga NEJ. Sluta. Lägg av. Du är fin som du är. DU är fin som DU är. Jämför dig inte med andra. Ditt liv är bara ditt. 
 
Men jag vet att det är svårt. Jag är likadan. Det är inte lätt att se bortom dallriga lår, eller putande mage, eller vad det än kan vara. Min bild av mig själv ändras varje dag, och även om jag gärna vill vara en stark förebild så påverkas jag lika mycket som någon annan av skeva kroppsideal och vikthets. 
 
Men jag vill att vi - som på alla andra plan - jobbar med det här tillsammans. Det är inte de unga flickornas problem, det är samhällets problem. Allas problem. Vi måste vara mer accepterande och stöttande - gentemot varandra, men också mot oss själva. 
 
Ni som lever med typ 1-diabetes, lova mig att vara snälla mot era kroppar. Tänk på vad de gör för er varje dag: de tar er igenom livet trots sjukdomar, skador och krångligheter. Genom alla höga och låga blodsocker. Genom tuffa nätter och trötta dagar. Genom alla stick, test, beräkningar, felräkningar, utvärderingar och huvudbryn. Den gör så gott den kan. Fundera över om du ska straffa kroppen ytterligare med en påtvingad viktnedgång, eller om du istället ska överrösa den med den kärlek den förtjänar. 
 
Tacka din kropp - du har bara en! 
 
(Och om du känner att du, eller någon i din närhet, befinner sig i eller närmar sig en ätstörning - sök hjälp innan det går riktigt riktigt illa!)
___________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 12,0 mmol/liter.
Visa fler inlägg