Träningens många effekter

Hur många gånger har en typ 1-diabetiker inte hört: "Om du hade motionerat mer när du var yngre kanske du inte hade fått diabetes!". Nej. Bara nej. Det fungerar inte så.
 
Eller varför inte: "Men om du tränar mycket, kan du inte bli frisk igen då?". Nej, inte det heller. Tyvärr. 
 
Träning kan ha många, de flesta mycket bra, effekter på kroppen - men det kan varken förhindra eller bota typ 1-diabetes. 
 
Efter att ha landat lite i Jönköping, har jag äntligen kommit in i ordentliga rutiner med träningen igen. Jag och C tränar oftast ihop, men gör sällan samma övningar. Och eftersom diabetes är en så pass föränderlig sjukdom (ingen dag är ju den andra lik!) känner jag att jag på nytt måste lära känna min kropp och mitt blodsocker vid träning.
 
I förrgår var vi på gymmet, och i brist på fantasi och driv satt jag bara på spinningcykeln i 50 minuter. Men det visade sig vara helt perfekt för min blodsockerkurva den kvällen; se bilden till vänster. 
 
Idag däremot, promenerade jag med Bolus och mötte upp C vid gymmet - en cirka 45 minuter lång promenad. Då låg jag ganska stabilt inför passet, men dippade (nere på 5,6 mmol/liter) precis innan. Jag tryckte i mig lite kolhydrater för att vara på säkra sidan; jag brukar vilja ligga kring 9-10 innan ett pass. Men när jag sedan satte igång (mestadels styrketräning idag), så steg jag. Och steg. Och steeeeg. Se bilden till höger. 
 
Så, jag känner mig lite som en newbie här. Jag måste känna mig för vilken effekt olika sorters träning har på mig. Det ska bli spännande! Jag har ökat antalet steg jag går varje dag - helt och hållet tack vare Bolus - och brukar landa på ca 10 000 till 14 000 om dagen. Bara det hjälper ju blodsockret något oerhört! 
 
Nu ska jag tugga i mig en proteinbar från Nick's och ta tag i eftermiddagens jobb. Ni har väl inte missat min tävling på Instagram där ni kan vinna en hel låda Nick's? Ni hittar den HÄR
 

Förresten - glad Alla Hjärtans Dag!
Idag är kärlekens dag ju... typ. Jag är lite emot dessa kommersiella högtider. Kärlek ska man väl visa varje dag?
 
Men - en sådan här dag kan verkligen användas till något gott också. Det finns en kampanj som pågår under namnet #SpareARose. Det är organisationen Life for a Child som står bakom, som jobbar för att insulin ska finnas tillgängligt och till ett rimligt pris för ALLA - oavsett var du bor. Så viktigt. Poängen med kampanjen är: köp en ros mindre, och donera istället pengarna till förmån för lika tillgång till insulin för alla. Läs mer och donera HÄR
 

Blodsocker i skrivande stund: 8,7 mmol/liter.
0 kommentarer

Det fina i ett face-to-face-möte

Nu är det ett par veckor sedan jag var i Alingsås och fick hålla ett par föreläsningar om typ 1-diabetes. Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på den fina dagen.. Under förmiddagen fick jag prata inför - och framförallt, MED - ett gäng härliga, unga tjejer. Och på eftermiddagen samlades anhöriga, vuxna typ ettor och nyfikna för att lyssna. 
 
Det är något helt klart speciellt med att komma ut och få till sådana här face-to-face-möten. Det är knepigt att få ett grepp om ens följare och läsare genom datorskärmen, och det är en av anledningarna till att jag älskar att komma ut och träffa folk såhär! Att få prata, diskutera, skratta och bara umgås med de som går igenom samma sak som jag. Och att möta de föräldrar och andra anhöriga som har ett sånt oerhört stöd och sådan kärlek inom sig. Det är så fint.
 
Med de unga tjejerna pratade jag om att acceptera sin sjukdom, om att våga visa, om hur viktigt det är med bra kompisar och stöd från familjen. 
Under eftermiddagens pass låg fokus mer på hur man som anhörig kan hjälpa till i den dagliga kampen - utan att för den delen göra typ 1-diabetikern beroende av hjälpen eller upplevas som "tjatig". 
 
Och - för första gången hade jag med mig Bolus som assistent under dagen! Han var alldeles stissig och lycklig över att få vara i ett rum med så många människor - och turligt nog var även Calle med mig som hade koll på Bolus när jag pratade. Annars kanske fokuset hade varit något tudelat.. 
 
Dagen avslutades med några ord från arrangörerna, och med att jag fick en så vacker blombukett att ta med mig hem som minne. Det är riktiga eldsjälar med hjärtat på rätt ställe som ordnar sådant här - ni får aldrig glömma hur viktiga ni är!
 
Jag känner mig så lyckligt lottad som får göra det här. Verkligen. Det är en kamp att driva eget företag, men det är sådana här dagar som gör det värt det - tusenfalt. 
 
Efter Alingsås har jag landat tillbaka i vardagen i Jönköping, och bollar ett helt gäng spännande projekt. Jag ser fram emot att kunna berätta mer för er! 
 

Blodsocker i skrivande stund: 12,7 mmol/liter.
0 kommentarer

Balansen mellan insikt och tålamod

"Var modig nog att släppa taget om det som inte längre gynnar dig ...& och tålmodig nog att hålla kvar i det du verkligen vill ha"
 
Det här citatet fick jag tag på via en mycket klok människa i min närhet för ungefär ett år sedan. För ett år sedan såg min vardag och verklighet väldigt annorlunda ut från idag. Det fanns ett gäng människor i min omgivning som försökte styra mig åt rätt håll, men ibland krävs det en speciell mening eller handling för att man själv ska inse hur verkligheten verkligen ser ut.
Det här citatet fick mig att tänka till.
  1. Jag jobbade för mycket. Med en heltidsanställning, studier vid sidan, och dessutom allt mitt diabetesjobb - var jag uppe och snuddade på 150 % sysselsättning sedan tre-fyra år tillbaka.
  2. Jag åt för lite. Med en stressig vardag prioriterade jag inte maten. Jag åt både för sällan och för lite. Kvarg var mitt go-to-livsmedel, men det fanns dagar då jag åt nästintill bara kvarg - och då sa min (fantastiska, alla skulle ha en som henne) dietist ifrån på skarpen. Min dåliga mathållning ledde även till fler skov av min ulcerösa kolit - så jag var verkligen inte på topp. Som resultat av tappade jag också mycket i vikt.
  3. Jag använde träning fel. Min träning hamnade alltid på sena kvällar, och jag vet hur irriterad jag var på att gymmet stängde "redan" vid 22 om kvällarna. Den proppfyllda vardagen lämnade inga luckor för träning, men samvetet gentemot min kropp gjorde att jag gav mig ut på sena löprundor för att "göra rätt". Det blev som ett straff.
  4. Jag sov dåligt. Som ett brev på posten, av att jag åt dåligt, stressade, jobbade för mycket...  kom att jag inte sov särskilt mycket om nätterna.
  5. Jag kände mig ensam. Efter nästan 5 år i Göteborg hade jag börjat tvivla på om det var rätt ställe för mig. Om kanske stressen satt i miljön jag befann mig i? Jag saknade min familj mycket, och hade gått igenom ett par år i ett relativt destruktivt förhållande. Det kändes inte som hemma längre.
 
En av livets stora utmaningar är att balansera mellan insikt och tålamod.
Det är så oerhört viktigt att ha självinsikt nog att ibland släppa taget om sådant som i längden kommer skada dig - även om det kan kännas rätt för stunden. Det kan vara en vän, en partner, ett jobb, en stad, en hobby eller vad som helst. Du måste alltid vara din egen högsta prioritet. 
 
Samtidigt så är det viktigt att inte ge upp på vägen mot ett högt satt mål. Kanske är det en befordran på jobbet, ett sänkt HbA1c, eller drömmen om att skaffa barn. Tålamod är en alltmer ovanlig egenskap idag. 
 
 
Idag kan jag se tillbaka på mitt liv för ett år sedan, och vara så otroligt tacksam över att jag inte är kvar där längre. Idag... 
  1. ...jobbar jag alldeles lagom mycket. Jag driver mitt eget på heltid, och kan därför anpassa mängden jobb efter mitt dagsskick. Ibland jobbar jag dag och natt, och ibland tar jag helt ledigt för att kompensera. 
  2. ...äter jag mer och oftare. Kvarg äter jag bara till frukost - i övrigt äter jag två lagade mål mat om dagen, och varierar kosten på ett hälsosamt vis.
  3. ...tränar jag för att må bra. De dagar då träning inte får plats i schemat, då får det vara. Jag har satt mer realistiska mål för mig själv, promenerar mycket och är duktigare på att berömma mig själv för den träning som blir av. Jag har inte hittat alla rutiner än, men jag tänker inte straffträna något, utan gör det för att det är kul och för att jag ska må bra. 
  4. ...sover jag hela nätter. Jag har insett poängen med rutiner! Jag somnar senast klockan 23 om kvällarna, och går upp vid 8-tiden. Jag får gott om sömn, och märker verkligen skillnaden både i humör och energi under dagarna.
  5. ...har jag hittat hem. Under 2018 hittade jag mitt livs kärlek, Calle. Vi har flyttat till Jönköping och skaffat världens gosigaste hundvalp - Bolus. Jag är närmre min släkt och familj, och har dessutom fått en extrafamilj i hans. Jag känner mig mer hemma än vad jag någonsin gjorde i Göteborg.
 
Mycket kan hända på ett år, minsann. Jag är fast besluten att hålla kvar känslan av positiv förändring, och kommer alltid ha med mig citatet som satte igång processen. 
 
Om livet känns lite motigt för någon av er just nu, vill jag bara säga att - av egen erfarenhet - det blir bättre. Du blir klokare och starkare för varje dag som går. Tiden kan förändra mer än du tror. 
 
Och - jag tror på dig. Även om du själv inte gör det, för tillfället, så tror jag på dig.
 

Blodsocker i skrivande stund: 5,9 mmoll/liter.
0 kommentarer