Diabetes och alkohol

 

Först och främst vill jag bara skicka ut ett stort och varmt TACK till alla som har gått in och läst min blogg! De senaste dagarna har läsarsiffrorna skjutit i höjden, vilket betyder att många har kunnat ta del av akuta-situationer-informationen i mitt förra inlägg. Det gör mig så väldigt, väldigt glad. Fortsätt gärna sprida vidare informationen!

Idag tänkte jag skriva ett litet inlägg om diabetes i kombination med alkohol. På onsdag är det ju Valborgsmässoafton, vilket så vitt jag vet är den mest alkoholfrekventa dagen på året i Sverige. Åtminstone bland unga människor. 

Jag har aldrig druckit mycket. Utan att på något som helst sätt försöka framställa mig som den duktiga flickan kan jag säga så. I och med att jag fick diabetes ganska direkt efter att jag fyllt femton fick jag en anledning att inte dricka, och innan dess hade det inte alls varit relevant. Att man ska känna att det är skönt att ha en bortförklaring för att slippa dricka, det vill jag skylla på samhället. Vi borde alla bli duktigare på att aldrig fråga varför? när någon säger att de inte dricker. Det är ett val som är upp till var och en, och att pressa någon till att dricka är elakt och kan få riktigt jobbiga konsekvenser. 

Fram tills dess att jag fyllde nitton drack jag knappt alls. Det blev bara någon enstaka cider då och då vid väldigt sporadiska festtillfällen under mina sena tonår, och under den tiden fick jag se ungdomsfylla ur det nyktra perspektivet. Och den är långt ifrån alltid vacker. Av många anledningar kände jag att den fyllan inte var något för mig. Och jag kunde alltid svara "Jag har diabetes, så jag dricker inte." när alla frågade varför.

Är det alltså så, kan man inte dricka som diabetiker? Jovisst, det kan man. Men man utsätter sig för risker utöver de vanliga när vi gör det. I vår lever finns ett litet sockerförråd som kan spottas ut i blodet om blodsockret sjunker alltför lågt. Men när man dricker alkohol prioriterar levern att bryta ner alkoholen före att spotta ut sockret. Det betyder att om man får ett väldigt lågt blodsocker när man dricker, kan detta fortsätta sjunka utan att något hindrar det. Och har man då druckit sig lullig, är det inte alls säkert att man märker att blodsockret är på väg ner. Därför händer det att diabetiker tuppar av på fyllan, och risken är då att omgivningen tror att det beror på alkoholen. Hon har bara fått i sig lite för mycket, låt henne sova av sig det. Inte en bra idé. Det finns mardrömsexempel med diabetiker som dött på parkbänkar, på vägen hem från klubben, eller i fyllecellen. Det är en av anledningarna till att jag tar upp ämnet här på bloggen.

Det finns alltså risker med att dricka, men det finns också sätt att minska dessa risker, eller i bästa fall rentav undvika dem helt. Det viktigaste är att hela tiden få i sig ordentligt med mat. Långsamma kolhydrater. Pizza, chips, hamburgare. Att ligga lite högre blodsockermässigt än vanligt under en utekväll är viktigt. Att aldrig dricka så mycket att man inte kommer ihåg att mäta blodsockret då och då är superviktigt. Och att äta något när man kommer hem, innan man går och lägger sig. Blodsockret har en tendens att sjunka ordentligt under natten, och levern kan fortfarande vara upptagen, så då bör man fylla på med kolhydrater. Dagen efter brukar blodsockret också kunna ligga väldigt lågt, och då får man parera med insulindoserna så att man inte drabbas av känning efter känning. 

Jag är inte nykterist, även om det förmodligen på många sätt hade varit den bästa livsstilen. Men jag har alltid koll på blodsockret och mig själv. Och jag dricker bara när jag är omgiven av människor jag litar på och som vet vad som gäller med mig och mina förutsättningar. Jag försöker också att inte jämföra mig med andra och deras alkoholvanor, eftersom det är ett väldigt dumt resonemang. Jag dricker ju fortfarande mycket mindre än vad han eller hon gör, så det är lugnt. Alla reagerar olika på alkohol, både direktverkan och frekvensen, det handlar om vad man själv klarar av och mår bra av.

I fredags var jag ute med en nära vän till mig här i Göteborg, Natalie, som också har diabetes. Det var faktiskt väldigt skönt att för omväxlings skull inte behöva förklara att ja, jag har diabetes, men jo, jag kan faktiskt dricka om jag vill, men nej, jag vill trots det ändå inte dricka mer än såhär. Vi mätte våra blodsocker flera gånger under kvällen, stannade på Burger King och åt innan vi kom till klubben och såg till att vi hade med godis i väskorna, just in case.

 Jag och Natalie i fredags.

 

Som diabetiker kan man aldrig ta ledigt. Man kan inte tänka att denna helgen ska jag skita i diabetesen och bara festa järnet. Då kan det gå åt skogen. 

Jag vet att en del diabetesdebutanter läser min blogg, och till er skulle jag vilja säga att jag inte för fem öre ångrar att jag inte drack alls under mina fyra första år som diabetiker. Det var så pass många andra omställningar och hinder att jag inte ville krångla till det mer än nödvändigt. Ta det lugnt, snälla ni, och glöm inte hur viktigt det är att informera era vänner om diabetesen innan festen drar igång!

Avslutningsvis vill jag bara önska alla - diabetiker som ickediabetiker - en trevlig Valborg! Drick med måtta och var rädda om er! Men framför allt: om ni ska dricka ska ni göra det för att ni vill, inte för att någon tycker att ni borde göra det. Och övertala inte heller någon som inte vill.

_________________________________________

Blodsocker i skrivande stund: 12,6 mmol/liter.

Det viktigaste av allt

 
När jag gick mitt sista år på gymnasiet skrev jag ett projektarbete om diabetes. Jag var då arton år och hade haft diabetes i drygt tre år. Under de tre åren hade jag många gånger mött den alltid lika frustrerande okunskapen. Fördomarna. De förutfattade meningarna. Och jag dömer inte, jag visste inte heller något om diabetes innan jag drabbades. Men när det stora valet närmade sig kände jag att jag nu kanske kunde få chansen att påverka lite. Att göra lite skillnad. 
 
Jag bestämde mig för att inrikta mitt projektarbete på att sprida kunskap. Jag valde ut fem lärarkårer på olika skolor och fem gymnasieklasser. Jag satte ihop en undersökande enkät där jag tog reda på förkunskapsnivån hos dessa grupper. Sedan körde jag näsan i böcker och satte ihop en fakta- och personlig-erfarenhetsbaserad föreläsning på ungefär 45 minuter som jag höll inför var och en av grupperna. Efter föreläsningen gav jag dem samma enkät igen, för att se den eventuella kunskapsförbättringen. 
Och vilken skillnad sedan!
 
Inte nog med att jag tycker väldigt bra om att stå inför människor och prata (när jag vet vad jag pratar om), jag var också nöjd med mitt arbete eftersom jag fick så bra respons från åhörarna. Frågan ställdes bland lärarna i lärarkårerna att "varför har vi inte fått den här informationen förut?" och på samma sätt bland eleverna i gymnasieklasserna "hur visste jag inte detta förut?". Det fanns en lucka på uppföljningsenkäten där de kunde lämna en frivillig kommentar med feedback till mig för framtida referens. Bland många fina och uppskattande ord hittade jag en någorlunda röd tråd; en av frågorna på enkäten som många hade fel på innan föreläsningen och rätt på efteråt. Den viktigaste frågan, det viktigaste att veta som anhörig eller som medmänniska:
 
Hur man ska agera i en nödsituation: vad man ska göra när en diabetiker har farligt lågt blodsocker.
 
Jag kan inte poängtera tillräckligt hur viktig den här frågan är, och hur fel det kan bli om man inte har koll.
När blodsockret sjunker under 4,0 mmol/liter börjar man närma sig låga värden, och en insulinkänning uppstår. Då behöver man få i sig socker för att höja värdet igen. Druvsocker eller söt dricka är det som snabbast går ut i blodet. Men ibland sjunker sockret väldigt snabbt ner till väldigt låga värden. I sådana fall behöver man ofta hjälp från en utomstående person för att få i sig det socker man behöver.
I värsta fall sjunker blodsockret så lågt att kroppen väljer att stänga av "onödiga funktioner" för att kunna fokusera på att hålla sockervärdet uppe. Då svimmar man av, och hamnar i ett så kallat insulinkoma.
 
Så vad gör man som utomstående då dessa låga värden inträffar? 
Är personen i fråga fortfarande vid medvetande, men med väldigt lågt blodsocker och en grov insulinkänning, gäller det att få i denne socker. Gärna i flytande form, det kan vara svårt att tugga i ett sådant tillstånd. De flesta diabetiker bär också med sig en så kallad Glucagonspruta. Denna fungerar praktiskt sett ungefär som en adrenalinspruta: den sätts i benet och höjer då blodsockret drastiskt när en diabetiker ligger illa till. Sprutan förvaras i ett litet orange fodral, och används bara vid krissituationer.
Men har diabetikern hamnat i insulinkoma så är det ambulans och medicinsk sjukvård som gäller. Då är det farligt att försöka trycka i personen socker, det kan ha en kvävande verkan. 
 
På min enkät var ett av svarsalternativen på frågan "Vad gör man då en diabetiker har hamnat i insulinkoma?" - "Ta fram insulinsprutorna och ge en injektion". Förvånansvärt många kryssade innan föreläsningen i detta alternativ, och det skrämmer bokstavligt talat vettet ur mig. INGET INSULIN I EN SÅDAN SITUATION! Aldrig, aldrig, aldrig. Insulin sänker blodsockret, och kan vid ett insulinkoma vara en dödlig injektion. Ambulans, inte insulin!
 
Okunskapen kring diabetes kan leda till hemska öden för oss diabetiker, och det får inte hända. Aldrig någonsin. Så ni som läser detta: dela gärna med er av informationen. Läs inlägget högt för kollegorna under lunchen, dela det på Facebook eller bara berätta hemma om vad ni har läst. Ni kanske inte har en diabetiker i familjen eller ens i er närhet. Men Sverige har drygt 50 000 typ 1-diabetiker, så förr eller senare stöter ni på en. Förhoppningsvis slipper ni uppleva krissituationer, men det kan hända. Alla vet hur man gör hjärt- & lungräddning, alla vet hur man ska bete sig vid en brand och alla vet hur ett stabilt sidoläge ser ut. Man vill inte komma nära olycka, men om man gör det är det viktigt att man är förberedd.
 
Så snälla, hjälp till att sprida informationen!
 
_________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 2,9 mmol/liter.

Påskpaus och dubbellov

Foto: Joakim Wijk 
 
Oj, nu var det längesen jag hade tid att ens tänka på att blogga. Skärpning Sia.
Det har varit påsklov och jag har varit hemma i Småland och en sväng på Öland. Jag har hunnit träffa många gamla vänner och fått gjort allt jag ville göra. Typ iallafall. Jag tycker alltid att tiden är för knapp. Hade jag kunnat få en önskan att slå in hade det nog varit att lägga till en extra dag mellan lördag och söndag. Eller att kunna flyga... Men lite extra tid hade suttit fint! Kanske ett extra lov nu efter påsklovet, dubbellov?
När jag är hemma i Småland har blodsockret en tendens att ligga lite bättre än när jag är hemmahemma här i Göteborg. Jag blir lugnare och har mer tid att sköta diabetesen när vi tillsammans kan ta hand om andra vardagssysslor som matlagning, städning och tvätt. Men samtidigt kommer de vardagliga rutinerna och sysslorna lite ur balans, där inkluderat bloggandet. 
 
Men det ska det bli ändring på nu när jag är tillbaka i vardagen igen. Bra blodsocker och bra blogg coming right up!
 
_________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 12,6 mmol/liter.
Visa fler inlägg