Semester med syraförgiftning

 
Jag älskar att resa! Mer än mycket annat. Jag är typen som aldrig skulle lägga pengar på en fin bil eller stor båt istället för på en resa. Materiella ting kommer aldrig kunna ersätta de minnen, erfarenheter och upplevelser som kommer med att resa. Att få ta del av andra kulturer, traditioner och språk är väldigt givande.
Men att resa med diabetes är ofta en utmaning. Jag brukar bli utfrågad med "Vad har du med dig egentligen? Så stor väska behöver du väl inte?" när vi är på resande fot. Att jag älskar kläder och gärna packar ner hela halva min garderob spelar väl en viss roll, men volymen diabetessaker är inte att leka med den heller. Headerbilden visar en liten del av min diabetespackning inför en resa.
Det krävs mycket planering till att börja med. Och strategi. Vad händer om en väska kommer bort i väskhanteringen på flygplatsen? Okej, jag måste packa i minst två väskor. Men om temperaturen i lastutrymmet sjunker så pass mycket som de ibland varnar för då, och insulinet fryser? Okej, jag måste packa i handbagaget. Men handbagaget får ju inte vara så stort? Okej, jag får packa i alla medresenärers handbagage.
Det är ett pussel.
Att springa förbi securityn med tvåhundra nålar och vätska (insulin) i alla handbagage är inte heller helt problemfritt. Då krävs intyg på alla världens språk som bekräftar att jag har diabetes och måste ha med mina hjälpmedel på flyget. Sedan det eviga pipandet och kroppsvisiteringen.. Ja, jag har pump och inget annat. Jovisst, ni får gärna leta igenom mig ändå. Ska jag koppla ur pumpen? Visst. Nej, jag dör inte av att gå igenom utan min pump. Jadå, det är okej. 
 
Förvånansvärt nog är det väldigt få i securitypersonalen som vet vad en insulinpump är. Att jag måste genomgå en mindre operation för att koppla ur pumpen och promenera genom utan att pipa är en vanlig uppfattning. Jag minns när jag senast reste till USA, och berättade för kvinnan i securityn att jag kunde ta av pumpen så de slapp kroppsvisitera mig: då hon skrek till att "Nonononooo, Miss, that won't be necessary!". Hon såg nog blod och nålar framför sig.. Jisses. Men hon lugnade sig när hon såg att det handlade om ett litet clip, inget värre än att ta av sig skorna.
 
När jag och min familj reste till Afrika för ett drygt år sedan råkade jag ut för det man vill slippa som diabetiker. Jag blev magsjuk. Innan vi åkte tog vi oss till vaccinationscentralen för att reda ut vilka sprutor vi saknade, och hur många tabletter vi skulle stoppa i oss om dagen för att slippa malaria. Vi blev där informerade om att det fanns ytterligare ett vaccin man kunde ta för att slippa grov magsjuka som annars kan uppstå vid möte av en så totalt skild matkultur. Efter lite övervägande kom vi fram till att bara jag skulle ta det vaccinet. Vi har varit i Afrika förut och klarat av att hantera mat och dess påföljder bra. Men just eftersom jag nu hade diabetes och en magsjuk blir bra mycket jobbigare då, så tog vi det beslutet. För att helgardera oss. Trodde vi.
Det var ett drickvaccin, ett pulver som skulle spädas ut och drickas i två omgångar. Efter den andra gången började jag må lite konstigt. Tappade aptiten och var lite smått illamående tidvis. "Usch," tänkte jag, "jag vill inte vara sjuk när vi åker iväg!". Tji fick jag. För trots att det inte går att bevisa, och att vaccincentralen i högsta grad i efterhand har avvisat mina misstankar, är jag rätt säker på att det var just den lilla dos av sjukdom (som ett vaccin alltid är) jag fick i de där två omgångarna som gjorde mig sjuk.
Första veckan gick helt okej. Jag åt visserligen inte mycket, och Resorb var min bästa vän, men jag njöt av att vara iväg och på semester. Men läget blev inte bättre. Efter några dagar ringde vi hem till vår husläkare som var helt suverän och tog oss igenom den smärre panik som uppstått. Vi tog oss till ett lokalt apotek (eller tja, de andra, jag var sängliggande) och köpte de mediciner min läkare hade rått mig till. I någon eller några dagar blev det faktiskt lite bättre. Men sen slog det till igen. När vi skulle skifta från familjevänsbesök i Etiopien till safari i Tanzania, gick jag ner helt för räkning. Då fick jag känna att jag levde. 
 
Tilläggas ska göras att mitt blodsocker låg förvånansvärt bra under den här tiden. Den extrema Afrikavärmen hjälpte till att hålla det lågt, i kombination med att jag som sagt åt väldigt sparsamt. Men jag hade inte en tanke på att diabetesen ändå kunde ställa till det. 
När jag mådde som sämst föreslog min pappa att jag skulle kolla mitt ketonvärde.
Ketoner bildas i kroppen vid insulinbrist. De förhindrar att sockret kommer in i cellerna och ger därmed ett högre sockervärde i blodet. Om man går med detta tillstånd en längre tid går man så småningom in i en ketoacidos, en syraförgiftning. Pumpanvändare löper ofta en större risk för att insjukna i ketoacidos, då ett stopp i slangen kan ge total insulinbrist och en påföljande syraförgiftning på bara några timmar. Men det finns också svältketoner som uppstår när man inte får i sig mat, till exempel under en magsjuka vad jag har förstått. De kan alltså utvecklas utan att man nödvändigtvis har ett skyhögt blodsockervärde.
OBSERVERA: Jag är inte medicinskt utbildad på något sätt och dessa uttalanden kring de medicinska tillstånden kan därför fela något. Jag väljer samtidigt ändå att ta med detta för att ge er läsare en något stadigare kunskapsgrund (vill ni veta mer är det bara att googla på "Ketoacidos" eller "ketoner i blodet" så finner ni en uppsjö av information).
 
Min pappa insisterade som sagt att jag borde mäta mitt ketonvärde. Jag ville inte. Jag var sjuk, varm och ville sova. Jag sa att blodsockret låg bra, så det var ingen fara. Och han trodde på mig, för jag är den som har bäst koll. Där ser man vad okunskap kan ställa till med.
Jag vaknade mitt i natten på hotellrummet, och då propsade pappa ännu mer ihärdigt att nu ska vi mäta ketonerna. Han hade suttit uppe och googlat på symtom och var riktigt orolig. Han sa att "Om din andedräkt luktar aceton så ska vi mäta direkt". Och jisses, jag stank.
Ett ketonvärde ska ligga under 0,6 mmol/liter för att anses friskt vad jag har fått höra. Ligger det mellan 0,6 och 1,5 mmol/liter ska man vara aktsam. Mäta blodsockret ofta och ta insulin i omgångar. Ligger det över 3 mmol/liter är det akut sjukvård som gäller.
Mitt minne är lite småsuddigt från den natten, men värdet vi uppmätte är jag rätt säker på. 5,8 mmol/liter. Åh. Herre. Gud.
 
Så vad gör man i Etiopien klockan fyra på natten med ketoacidos? Jo, man letar reda på det närmsta och bästa sjukhus man kan hitta, ringer efter taxi och racear dit. Jag låg på akuten i många timmar och fick droppåse efter droppåse med vätska. Under det första dygnet fick jag tio liter vätska intravenöst. Det är en rätt duktig mängd. Efter akuten bar det vidare till intensivvårdsavdelningen i ännu fler timmar innan jag tillslut fick tag på ett eget rum. 
Jag fick redan under någon av de första timmarna koppla ur min insulinpump. En sådan hade ingen där sett tidgare, och visste därför inte heller hur den funkade. Insulin fick jag istället varannan eller var tredje timme i sprutor av sjuksköterskor. Mitt blodsocker skenade tidvis, men ketonerna försvann successivt. En ketoacidos hade de helt klart sett förut. Och läkarna som behandlade mig var väldigt kunniga. Efter fem dagar inskriven på sjukhuset fick jag komma hem till hotellet igen. Jag åt fortfarande inte mycket, och hade tappat nästan tio kilo under dagarna jag var sjuk, men jag var på rätt spår igen. Och kunde mot alla odds fortsätta semestern med viss försiktighet.
 
 
Jag hade tur. Jag hade en pappa som var uppmärksam, orolig och envis. Jag hade en mätare nedpackad som mäter ketonerna i blodet, och jag kom till otroligt kompetenta läkare och fick bra vård. Det hade kunnat gå så mycket värre. I värsta fall kan en ketoacidos leda till döden om den inte upptäcks och behandlas i tid. 
 
Men det var först nu för några veckor sedan som jag insåg att det var en ketoacidos jag hade den där vintern i Afrika. I ett diskussionsforum för diabetiker på Facebook talades det om syraförgiftning hit och dit, och jag tänkte att "Vilken tur att jag än så länge har sluppit undan!". Sedan slog det mig att så inte alls var fallet. Jag insåg att jag själv har så pass dålig koll på vad en ketoacidos är, att jag vid insjuknandet inte kunde diagnosticera mig själv. Okunskap. Farlig sådan. 
Jag vill aldrig någonsin hamna i en sådan situation igen, och jag önskar att ingen annan heller ska behöva göra det. Den önskningen kommer inte kunna uppfyllas i ens den bästa av världar, men med information, kunskapsspridning och engagemang kanske fler lär sig upptäcka symtomen. Kanske leder det till att fler blir envisa och oroliga som min pappa var den där natten. Och kanske, i bästa fall, kan symtomen upptäckas tidigare och syraförgiftningen hinner då inte bli så allvarlig. Och kanske skulle både diabetikerns lidande och behandlingen kunna bli kortare.
 
Kanske. Förhoppningsvis. 
 
Tilläggas ska också göras att den här upplevelsen inte på något sätt alls har minskat min kärlek till att resa. Jag vill bara påpeka att man kommer långt med lite planering, strategi och kunskap.
 
_________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 3,8 mmol/liter.
Ketonvärde i skrivande stund: 0,2 mmol/liter.