Nu och alltid



Häromdagen var jag på återbesök på tatueringsstudion som jag för ganska precis ett halvår sedan, lite nervöst men väldigt beslutsamt, traskade in på. Jag fyllde i och förbättrade linjerna något, finputsade den permanenta stämpel jag har på vänster underarm. Som jag ska ha, nu och alltid. Precis som min diabetes: nu och alltid. 
 
Mycket är på gång nu. Jag har flyttat hem till Småland för sommaren. Saknar Göteborg och saknar skolan, redan! Jag har påbörjat de två jobb jag ska försöka kombinera i sommar. Jag testar CGM. Träffar många fina kompisar under varma dagar och vackra sommarkvällar. Det är fotbolls-VM, såklart. I nästa vecka åker jag till Almedalsveckan och ska representera svenska diabetiker med insulinpumpar på Dagens Medicins seminarium. Och mitt i allt har jag diabetes. Är diabetiker. Nu och alltid. 
 
Jag har aldrig förväntat mig att en ickediabetiker ska förstå hur det är att leva mitt liv, på samma sätt som jag inte väntar mig att en amerikan ska förstå svenska. Det är en dålig liknelse, för en amerikan kan lära sig svenska medan diabetes är något man inte kan sätta fingret på, som inte går att med ord beskriva för en utomstående. Därför är jag så otroligt tacksam för de vänner jag har som liksom mig lever med denna helkassa sjukdom. De förstår, de vet hur det är. 
 
Ibland blir det för mycket. Jag har alltid haft höga krav på mig själv, och det är inget som har ändrats sedan jag diagnosticerades. Snarare tvärtom. Jag ska göra mitt bästa. Är aldrig helt nöjd. Kan bli bättre. Kan göra mer. Nu och alltid.
 
Diabetes är ett heltidsjobb som kräver ens fulla uppmärksamhet. Varje dag, utan semester, nu och alltid. 
Det gör att det ibland blir alldeles för mycket, i kombination med allt annat. Jobb, familj, träning, skolgång, flytt, kärlek som kommer och går, vänskaper, ekonomi och fritidssysslor. 
 
Vi väntar oss inte att ni - vänner, föräldrar, respektive, syskon, mor-, och farföräldrar, kollegor, klasskamrater - ska förstå hur jobbigt detta livspussel kan bli för oss. Vi vet att ni inte kan veta. Men vi är så tacksamma att ni finns. Stöttar, finns där och underlättar. Hjälper till när det blir lite för mycket. 
För det behövs. Och det kommer behövas. Nu och alltid. 
 
_________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 6,6 mmol/liter.
#1 - - kasper:

Hej! Bra skrivet! Snygg tattoo. Delar arkitekturen med dig och blir peppad av ditt inlägg medan jag firar att jag efter flera dagars höga bs och nu många timmars high fått ner min åttaåring till 8,1 efter flera inset och insulinomtag. Kommer aldrig förstå känslan av att ha d1 men ser konsekvenserna och lever i korrigerandet och räknandet. Glad att du kan vara en av dem som kan förstå min son och få honom att förstå mer. Tack för din blogg! /kasper, cth-arkitekt men främst d1-förälder

Svar: Tack snälla! Din son har tur som har en så engagerad far! Ibland är det en sjukdom som lurar en och försöker få en på villovägar, och som man inte blir klok på. Det som borde vara logiskt kan vara helt fel och tvärtom. Man får lära av sina misstag! Tack för bloggbesök, hoppas du blir kvar ett tag! :)
Sofia Larsson-Stern

#2 - - Björn:

Hallå!
Riktigt bra skrivet.Är själv diabetiker sen -90
Snygg tatuering!
Önskar dig en fin sommar med allt vad det innebär..:)

Svar: Hej! Tack snälla. Hoppas du får en go sommar du med, och tack för bloggbesöket! :)
Sofia Larsson-Stern

#3 - - Elisabeth:

Väldigt bra skrivet... finns vissa jag skulle vilja ha gående i mina skor en dag men samtidigt inte. INGEN kan förstå vad vi går igenom om de själva inte har detta.
Prata gott om oss på Almedalsveckan är du snäll.

Svar: Tack snälla! Precis så är det. Man skulle inte önska sin värsta fiende diabetes, eller... Tja, möjligtvis bara för några dagar isåfall. Jag ska inte göra er besvikna! :)
Sofia Larsson-Stern

#4 - - Caroline:

Hej där!
Jag såg annonsen på aftonbladet idag och klickade mig direkt hit och har nu läst din blogg!
Jag är en tjugoårig tjej i göteborg och har själv haft diabetes i 15-16 år nu och jag blev himla nyfiken på den nya mätaren FGM!
Du får jättegärna maila mig, så kanske jag kan få veta lite mer!

Din blogg är en stor inspirationskälla, vet hur jobbigt det är att leva med diabetes och hur svårt det är för andra att förstå detta.
You go Girl!!

Svar: Hej Caroline! Vad roligt att du har hittat hit! Tack snälla för de fina orden. Jag mailar dig gärna, men då behöver jag en mailadress! :) kram
Diabetesia