Att våga visa

 
Att våga vara den man är är nog en av de största utmaningarna när man i vardagen slåss hejvilt med diverse ideal och visioner om hur saker och ting ska vara. Hur man ska se ut, hur man ska göra karriär, när man ska starta familj, var och hur man ska bo, vilka kläder av vilka designers man ska bära för att vara inne, och hur mycket man borde träna för att få en Jessica Alba-kropp. Eller en Ryan Gosling-kropp för den delen. Poängen är att vi inte i samma utsträckning som tidigare ges möjligheten att välja själva längre. Och det tycker jag är både läskigt, sorgligt och dumt. Vi håller på att utrota egenskaper som inte passar in, men med vilket mål i sikte? Ett samhälle där alla klär sig likadant, äter samma sak, kör samma bil, läser samma utbildning, får lika många och likadana barn som i sin tur sedan följer i exakt samma spår? Läskigt.
 
Det finns idag många diabetiker som inte än accepterat sitt tillstånd, som inte vill kännas vid sin sjukdom. En del skäms över att visa upp sina sprutor eller pump, som går in på toaletten när de ska ta insulin för att inte besvära sina klasskompisar eller arbetskamrater. Varför? Kanske för att dessa uttalat sig okänsligt som "Nej, men usch vad läskigt att du sticker dig!", eller som tycker att "Vadå kan du inte sköta din sjukdom lite diskret? Helst hemma!". Kanske. 
Jag har haft turen att än inte ha stött på oförstående medmänniskor med denna inställning, men har många gånger funderat på hur jag skulle ha kontrat efter ett sådant påhopp. "Jag beklagar att du tycker min behandling känns läskig, jag ska gå in på toaletten för din skull, absolut. Jag lovar att det inte ska hända igen, fixar du en ny bukspottskörtel till mig så har vi en deal?". Kanske. 
 
Alltför många gånger hörs skräckhistorier om diabetiker som bemötts illa. Dels i vardagen, men också under utekvällar på helger. Diabetiker som tas in för fyllebråk av polisen, när anledningen i själva verket inte alls är alkohol utan lågt blodsocker. Diabetiker som i klassrummen inte får tillåtelse att lämna sin bänk för att äta druvsocker, för "Här äts inte under lektionstid! Sköta din diabetes kan du göra på rasten!". Diabetiker som efter så många år av att ha varit just diabetiker, fortfarande ställer sig frågan "Varför jag?".
 
I början av året tog jag efter ordentlig eftertanke ett ganska stort beslut. Jag bokade tid, och tog mig iväg till en tatueringsstudio för att pränta in diabetes på min vänstra underarm. Nära handleden, eftersom det är där man ofta kollar pulsen om något skulle hända. Om jag någon gång skulle stöta på okunnighet. "Tänk efter ordentligt" sa mina vänner och min familj. "Du kommer ju ha den i resten av ditt liv!" sa de. Men det kan vara ett av de bästa beslut jag någonsin tagit. För trots att jag varken fick tid eller möjlighet att tänka min diabetes, är den ju likt tatueringen något jag kommer ha i resten av mitt liv.
 
Det är väl tillräckligt att vi ska behöva dras med en livslång sjukdom, inte ska vi behöva må socialt dåligt över det dessutom? Jag önskar samhället kunde sänka garden liten och låta folk vara folk. Och att folk i sin tur kunde sänka garden och se människan bakom blodsockermätandet och insulininjicerandet. Människan som faktiskt kan ta illa vid sig när ogenomtänkta grodor far ut genom deras munnar.
Jag säger inte att diabetikers skamkänslor och oförmåga till acceptans är ogrundade. Jag känner ofta samma sak. Men jag önskar av hela mitt hjärta att det inte skulle behöva vara så. Vi måste våga vara vi, och våga visa oss.
 
_________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 12,6 mmol/liter.

Nationella Diabetesregistret

 
En av fördelarna med att bo i Göteborg gentemot i Småland där jag bodde tidigare, är den mycket större diabetesrörelsen här. Eller tja, jag märker mer av den här iallafall. Idag var jag på ett möte med en diabetesgrupp som brukar samlas en gång i månaden och över en fika diskutera allt mellan himmel och jord. Allt mellan himmel och jord som har med diabetes att göra alltså.
Men idag samlades vi inte på något fik, utan vi hade förmånen att vara inbjudna till NDR: Nationella Diabetesregistret. De jobbar med att registrera data om diabetiker runt om i Sverige, och sammanställer detta varje dag, varje vecka, varje månad, varje år. Så vitt jag förstod är Sverige rätt ensamma om att ha så bra koll, vilket känns bra. Bra, men också läskigt. Diabetesvården måste förbättras avsevärt i hela världen, så är det bara. Och för att det ska hända behöver medvetenheten öka. Och för att medvetenheten ska öka behövs kunskap. Och det är ju vad jag försökerbidra med i små portioner här. Någonstans måste man ju börja tänker jag.
Det var i vilket fall väldigt intressant att få lyssna på NDR:s representant!
 
Mitt dygn är uppochnervänt. I helgen var jag och en vän ute på Chalmers, och det blev en riiiktigt lång kväll. Efterfesten hölls i en källarorienterad föreningslokal som saknade fönster, och först när vi bestämde oss för att rulla hemåt märkte vi att det var ljust ute. En snabb flukt på klockan senare insåg vi att det inte var så märkligt att vi och de morgonpigga pensionärerna var de enda på bussen; klockan var halv åtta. Hjälp, det var längesen jag var ute så länge. Men kul var det! 
Nackdelen är att klockan närmar sig midnatt och mitt huvud tycker det är kvällsmatsdags ungefär. Dumt.
 
Imorgon ska jag ta mod till mig och låta fler personer veta om mitt bloggfenomen.. Kanske. 
 
 
_________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 10,1 mmol/liter.
 

Tre maraton i högklackat

 
Idag har jag haft en djup dal i min diabetesbergochdalbana. Tre riktigt, riktigt jobbiga insulinkänningar och jag är tröttare än vad jag skulle ha varit om jag hade sprungit tre maratonlopp. På rad. I klackskor.
 
Som typ 1-diabetiker klarar man inte av att kontrollera sockernivån i blodet på egen hand. Det är hormonet insulin som sköter den hanteringen, och som jag tidigare har nämnt så har vår insulinproduktion lagt av. Vi måste alltså tillföra insulin på konstgjort sätt, flera gånger om dagen - varje dag. Diabetes är inget man kan ta semester ifrån, inget man kan ignorera ens för en kväll.
Eftersom inte jag, och ingen annan diabetiker heller, vet hur en bukspottskörtel tänker - vet jag inte heller exakt hur mycket insulin jag behöver eller vid vilken tid. Det finns inget facit. Det finns metoder att räkna kolhydrater och omvandla det till insulinenheter, men det finns inget vattentätt facit.
 
En perfekt blodsockernivå är ett precisionsjobb utan dess like. För att förklara vad jag menar kan man lägga upp det såhär:
Exempel på faktorer som sänker blodsockret:
- Motion (Om man tränar frekvent behöver man ofta inte ta lika mycket insulin. En del använder också motion för att sänka ett tillfälligt högt blodsocker)
- Insulin
Exempel på faktorer som höjer blodsockret:
- Kolhydrater (Socker, stärkelse..)
- Stress (Om man under en längre tid är stressad märker många diabetiker av att deras blodsocker läggs på en högre nivå)
- Adrenalin (I början av en fotbollsmatch, när man ser på skräckfilm eller om man är fjärilar-i-magen-kär kan blodsockret skjuta i höjden)

Vi mäter blodsocker i mmol/liter (millimol per liter). Det är alltså ett mått på hur mycket socker man har i blodet.
Ett friskt blodsocker ligger mellan 4 och 6 mmol/liter, och det är också många diabetikers målvärde.
Ett för högt blodsocker är inte farligt för stunden (även om man kan få huvudvärk och känna sig seg och trött), men går man med ett högt blodsocker i några dagar kan man hamna i en ketoacidos, en syraförgiftning. Mer om det en annan gång, men där vill man inte hamna. Om man går med relativt högt blodsocker en längre tid ökar också riskerna för komplikationer senare i livet. Mer om det också en annan gång!
Om man istället har ett lågt blodsocker, under 4 mmol/liter, kan situationen snabbt bli väldigt allvarlig. Man drabbas då av en så kallad insulinkänning, som indikerar att man behöver få i sig socker. Vid ett lågt blodsocker blir man darrig och yr, man svettas och får svårt att fokusera och koncentrera sig. Många får också humörsvängningar - man kan bli arg, ledsen eller irriterad. Att för en ickediabetiker beskriva hur en grov insulinkänning känns är nästintill omöjligt. Men det tömmer en på all energi man har i kroppen, det är ett som är säkert.
När ett blodsocker blir allvarligt lågt, stänger kroppen av onödiga funktioner och fokuserar på att hålla tillräckligt med socker kvar i kroppen för att personen ska överleva. Man svimmar då av, och hamnar i ett insulinkoma. Om ni skulle finna en person i insulinkoma är det viktigt att kontakta ambulans omedelbart! Eftersom personen inte är vid medvetande kan hen inte tillgodogöra sig socker i någon form genom munnen. Då behövs sjukvård. Viktigt är också att INTE GE INSULIN TILL EN DIABETIKER I INSULINKOMA. Detta är en vanlig uppfattning kring vad som ska göras av utomstående i en sådan situation. Men gör för Guds skull inte det, aldrig! För som jag sa tidigare sänker insulin blodsockret. Så en injicering vid insulinkoma kan snabbt ta livet av personen i fråga.
 
Igår var det pubrunda på campus. När jag kom hem så åt jag, tog insulin och gick och la mig. Jag vaknade vid tre på natten med 1,9 mmol/liter. Jag drack lite söt saft, åt lite yoghurt och hade som intension att ta lite insulin innan jag somnade om. Men så fort känningen börjar släppa tar tröttheten över, och jag somnade innan jag hunnit fixa med insulinet. Några timmar senare vaknade jag igen med 19,1 mmol/liter i blodsocker. Suck. Då tog jag en ordentlig dos insulin, och gjorde mitt bästa för att somna om. På morgonen vaknade jag igen, och hade då 1,8 mmol/liter. Svettig, darrig, yr och förvirrad petade jag i mig druvsocker på måfå. Jag visste inte vad klockan var, eller var någonstans jag var. Jag minns hur jag mumlade för mig själv än är du vid medvetande iallafall. Men det var nog inte med stor marginal. När förvirringen la sig insåg jag att jag hade försovit mig. Självklart. Just my luck.
Dagen rullade på i vanlig takt och efter skolan tog jag spårvagnen ner till stan för att göra ett ärende. Efter en halvtimme började händerna skaka och köpcentret kändes genast tio grader varmare. Hoppade på spårvagnen hemåt, och mätte då ett blodsocker på 1,9 mmol/liter. Druvsockret är min bästa vän. Några bitar och en spårvagnstur senare var jag hemma och helt slut. Somnade i soffan direkt.
Ett svängigt blodsocker kan verkligen förstöra en hel dag.
 
Jag kanske ska stretcha lite, tre maraton borde ju kännas en del i benen imorgon.
 
_______________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 5,2 mmol/liter.
Visa fler inlägg