Att våga visa

 
Att våga vara den man är är nog en av de största utmaningarna när man i vardagen slåss hejvilt med diverse ideal och visioner om hur saker och ting ska vara. Hur man ska se ut, hur man ska göra karriär, när man ska starta familj, var och hur man ska bo, vilka kläder av vilka designers man ska bära för att vara inne, och hur mycket man borde träna för att få en Jessica Alba-kropp. Eller en Ryan Gosling-kropp för den delen. Poängen är att vi inte i samma utsträckning som tidigare ges möjligheten att välja själva längre. Och det tycker jag är både läskigt, sorgligt och dumt. Vi håller på att utrota egenskaper som inte passar in, men med vilket mål i sikte? Ett samhälle där alla klär sig likadant, äter samma sak, kör samma bil, läser samma utbildning, får lika många och likadana barn som i sin tur sedan följer i exakt samma spår? Läskigt.
 
Det finns idag många diabetiker som inte än accepterat sitt tillstånd, som inte vill kännas vid sin sjukdom. En del skäms över att visa upp sina sprutor eller pump, som går in på toaletten när de ska ta insulin för att inte besvära sina klasskompisar eller arbetskamrater. Varför? Kanske för att dessa uttalat sig okänsligt som "Nej, men usch vad läskigt att du sticker dig!", eller som tycker att "Vadå kan du inte sköta din sjukdom lite diskret? Helst hemma!". Kanske. 
Jag har haft turen att än inte ha stött på oförstående medmänniskor med denna inställning, men har många gånger funderat på hur jag skulle ha kontrat efter ett sådant påhopp. "Jag beklagar att du tycker min behandling känns läskig, jag ska gå in på toaletten för din skull, absolut. Jag lovar att det inte ska hända igen, fixar du en ny bukspottskörtel till mig så har vi en deal?". Kanske. 
 
Alltför många gånger hörs skräckhistorier om diabetiker som bemötts illa. Dels i vardagen, men också under utekvällar på helger. Diabetiker som tas in för fyllebråk av polisen, när anledningen i själva verket inte alls är alkohol utan lågt blodsocker. Diabetiker som i klassrummen inte får tillåtelse att lämna sin bänk för att äta druvsocker, för "Här äts inte under lektionstid! Sköta din diabetes kan du göra på rasten!". Diabetiker som efter så många år av att ha varit just diabetiker, fortfarande ställer sig frågan "Varför jag?".
 
I början av året tog jag efter ordentlig eftertanke ett ganska stort beslut. Jag bokade tid, och tog mig iväg till en tatueringsstudio för att pränta in diabetes på min vänstra underarm. Nära handleden, eftersom det är där man ofta kollar pulsen om något skulle hända. Om jag någon gång skulle stöta på okunnighet. "Tänk efter ordentligt" sa mina vänner och min familj. "Du kommer ju ha den i resten av ditt liv!" sa de. Men det kan vara ett av de bästa beslut jag någonsin tagit. För trots att jag varken fick tid eller möjlighet att tänka min diabetes, är den ju likt tatueringen något jag kommer ha i resten av mitt liv.
 
Det är väl tillräckligt att vi ska behöva dras med en livslång sjukdom, inte ska vi behöva må socialt dåligt över det dessutom? Jag önskar samhället kunde sänka garden liten och låta folk vara folk. Och att folk i sin tur kunde sänka garden och se människan bakom blodsockermätandet och insulininjicerandet. Människan som faktiskt kan ta illa vid sig när ogenomtänkta grodor far ut genom deras munnar.
Jag säger inte att diabetikers skamkänslor och oförmåga till acceptans är ogrundade. Jag känner ofta samma sak. Men jag önskar av hela mitt hjärta att det inte skulle behöva vara så. Vi måste våga vara vi, och våga visa oss.
 
_________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 12,6 mmol/liter.
#1 - - Anonym:

Läst igenom alla dina inlägg och hjälp vad duktig du är på att skriva - sluta inte!
Du har även, på något konstigt sätt fått min motivation tillbaka, lite iallafall. Inne i världens diabetes svaja, tar knappt insulin och bryr mig inte, igen. Har så mycket på gång, studenten är nära och plugg upp över öronen men nu jävlar. Tack.

Svar: Du anar inte hur glad jag blir över att höra att du blir motiverad..! Min första kommentar här, du är guld värd! Jag vet hur det är att inte orka, att känna att det man gör aldrig blir rätt, att man lika gärna kan lägga av. Man får ha dåliga perioder tycker jag, men man är samtidigt också ofta starkare än man tror (en sanningsenlig klyscha)! Studenten är en så otroligt bra tid i livet, ta vara på den! Jag låg också dåligt till med diabetesen under mitt sista halvår innan studenten, men om du gör ett litet ryck med bs-koll någon extra gång då och då så kanske du känner att både sockret, plugget och livet kommer på någorlunda rätt bana igen? Stora kramar, lycka till och ett jättetack för din kommentar!
Sofia Larsson-Stern

#2 - - Miranda:

Känner igen mig i att det finns idiotiska människor... När jag var liten och gick på fritids.. Vi hade en vikarie och vi skulle äta frukost. Fick inte äta den yoghurten som hon bara hällde upp till mig. Sa försiktigt att jag hade diabetes och inte fick äta och då svarade hon: Du ljuger. Sådär säger du bara för att du inte tycker om det! Vågade ju inte säga något mer, utan satt där snällt och åt upp all yoghurt.. I skolan när man var liten och fick annan mat än andra.. HEMSKT! Alla satt och viskade om varför jag fick mycket godare mat osv.. Sen vart jag tagen av securitas på min förra skola en gång när jag var låg i sockret. Sprang iväg gråtandes när han frågade om jag druckit... Blev vräkt från mitt boende</3 En annan securitas tvingade mig att blåsa en annan gång när jag var låg i sockret.. Jag råkade cykla förbi dem gråtandes, så de åkte hem till mitt boende.. Fast den gången gick det ju bra. Fast människor kan vara hjälpsamma också. En del lärare har gått med mig till kafeterian för att jag ska få mat t.ex :) Måste också säga att din blogg är jättefin! Så ska börja gå in här varje dag :)

Svar: Ja, tyvärr finns det mycket oförstående och okunnig skolpersonal. Och annan personal. Det är bland andra de jag försöker och vill nå ut till här! :) Tack snälla, snälla för de fina orden!
Sofia Larsson-Stern

#3 - - Anonym:

Tack för en mycket bra blogg. Min dotter fick för några månader sen diagnosen diabetes typ 1 nu i sena tonåren. Totalt ovetande om vad det innebar innan men har fått lära sig mycket nu på kort tid. Så bra att få läsa det här från dig som lever med det o inte bara få info från sjukvården. Börjar få koll på sprutor o doser nu men har mått väldigt dåligt psykiskt. Var idrottare på elitnivå men har inte riktigt orkat ta tag i det än igen. Självförtroendet har fått sig en rejäl törn. Undrar hur du mådde psykiskt efter diagnosen? Orkade du med skolan o annat där det ställdes krav på dig? Tack igen för en superbra blogg!

Svar: Hej! Tack snälla för de fina orden. Jag förstår vad din dotter går igenom, även om jag kanske var något yngre när jag fick diabetes. Jag mådde till en början ganska dåligt och hade svårt att förstå vad som egentligen hände. Det var stora omställningar, men som på något sätt stärkte mig. Jag tyckte att jag fick en egen identitet och en "specialitet" som bara var min. Något jag kunde bättre än både mina föräldrar och mina kompisar. Men det är nog ett ganska speciellt sätt att se på det.. Jag vet att många tar det som en stor motgång och har svårt att acceptera läget, tyvärr. Det kan vara lätt att känna sig väldigt ensam i sin diabetes också. Att prata med läkare, sjuksköterskor, vänner, lärare eller ens föräldrar hjälper inte alltid. Jag deltog i ett par diabetesläger för tonåringar när jag var nydiagnosticerad. Under de lägren knöt man kontakter och insåg att man aldrig är ensam, det finns många som sitter i samma båt.
Jag fick min diagnos på sommarlovet mellan åttan och nian och det ställs höga krav under det sista året av högstadiet. Framförallt ställde JAG höga krav på mig själv. Men jag tog mig igenom det då jag gillar utmaningar. Såg det lite som en sport att klara av både diabetes, skola, träning och socialt liv. Jag drog det till och med till sin extrem och pratade inför lärare och elever om vad diabetes är (det kommer ett inlägg om det framöver) och lät sjukdomen stå i centrum lite. Att få svara på frågor och vara expert kände jag bidrog till att man växte med diabetesen och fick lättare att acceptera den.
Jag önskar att jag hade haft någon att prata med som nydebuterad diabetiker, någon som kunde visa att det inte skulle behöva vara så svårt som det i början verkade. För det blir verkligen lättare med tiden, även om det aldrig är lätt.
Om din dotter någon gång finner intresse i att prata med någon, ställer jag gärna upp! Då är det bara att höra av sig.
Tack igen för de fina orden, och stort lycka till! Hälsa din dotter att hon aldrig är ensam, vi är ett stort gäng som sitter i samma båt!
Sofia Larsson-Stern

#4 - - Anonym:

På mitt jobb har jag en som säger så hela tiden så jag måste gå undan jämt tyvärr:(