Fröken Mainstream

Det verkar vara det man är idag, om man kommer till samma insikt som jag gjorde för ett par veckor sedan: jag vill börja blogga. Fröken Mainstream. Man sliter på den stig som så många redan har trampat upp efter att ha gjort samma vägval. Det har blivit en klyscha att dikta upp sitt liv på tangentbordet ett par gånger i veckan, ett par gånger om dagen, ett par gånger i timmen. Att låta världen läsa om dagens outfit, dagens lunch, dagens plugg, dagens shopping eller dagens träning. Hashtag alldelesförmångaordutanmellanslag.
Jag skulle kunna påstå att jag inte faller perfekt in under den beskrivningen, att jag är annorlunda och att jag håller mitt privatliv helt och hållet för mig själv. Det skulle jag kunna säga.
Men jag är så dålig på att ljuga att det är pinsamt. De som känner mig vet att jag lider av ett milt beroende när det kommer till social media.
 
Mitt namn är Sofia men lyssnar bättre till Sia. Jag är två veckor ifrån den ädla åldern tjugoett, och bosatt i Göteborg där jag pluggar på Chalmers för att en dag kunna gå ut med en examen i arkitektur.
Jag vet inte om det är en bra idé att börja blogga just nu, jag vet inte om det är något för mig, och jag vet inte vilka som skulle bry sig om att läsa. Men jag vet att jag åtminstone vill testa.
Att skriva har jag alltid tyckt om. Jag är en språkpolis utan dess like och får en mild hjärtattack varje gång jag ser en omotiverad särskrivning. En riktigt jobbig typ att ha runt sig med andra ord.
Jag har i omgångar försökt mig på att skriva dagbok utan större framgång. Det slutar gång på gång med att jag ger upp när jag ligger två veckor efter i tiden, och inte längre kan komma ihåg vad jag hade för mig för så längesen.
 
Så varför börja nu?
När jag var femton år fick jag en diagnos som kom att förändra hela mitt liv. Det är diabetes, sa läkaren halvt till mig och halvt till min oroliga mamma en dag i juli. Sommarlovsplanerna ställdes in eller flyttades om och jag flyttade in på sjukhuset. I två veckor låg jag inskriven för att lära mig att ta hand om min kropp, för att lära mig en ny livsstil. De där första dagarna på sjukhuset var obeskrivligt hemska.
Inte för att jag fick ligga med dropp i många dagar.
Inte för att jag missade många fina sommardagar med vänner och familj.
Inte för att jag fick flertalet stick av sköterskorna under nätterna i sjukhussängen.
Inte för att den lilla solbränna jag hade lyckats skrapa ihop sakteliga försvann.
Och inte för att jag inte längre kunde äta vad jag ville.
 
Det var bland det hemskaste jag varit med om eftersom jag inte visste vad diabetes var. Jag hade inte den blekaste aning! Var det smittsamt? Ärftligt? Dödligt?
 
Men nu sitter jag här idag, nästan sex år senare, och kan konstatera att jag tog mig igenom de där dagarna. Varenda en av dem.
Och jag kan lova att min diabetes inte smittar.

Vad jag däremot hoppas smittar är min kunskap. Jag vill använda min tid och mina ord till att beskriva vad jag och drygt 50,000 till svenskar nu går igenom varje dag. Jag vill sticka hål på myter och fördomar (nej, jag fick verkligen inte diabetes för att jag åt för mycket godis!) och göra vad jag kan för att sätta fart på nyfikenheten, frågvisheten och på så sätt så småningom; kunskapen.
För dig som nu tänker att jag måste ha fått storhetsvansinne: Nej, jag tror inte jag är någon sockersjuk form av Superwoman - och kanske kommer inte fler läsa detta än de tre personer som hittills troget lovat att följa mitt försök till blogg - men jag tror på förändring.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och detta kan vara en del av mitt något.
 
 
Med vänliga hälsningar,
Fröken Mainstream
________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 6,9 mmol/liter.