Att tillsammans stå på egna ben

Ju äldre jag blir, desto mer av en tänkare blir jag, och desto mer förbryllad, konfunderad och less. På mänskligheten. På oförsvarbara beteenden och oförklarliga uttalanden. På krig och svält, våld och orättvisa. 
 
I grund och botten är vi samma, allihop. Samma kött och ben, samma blod. Men utöver det skiljer vi oss emellan genom åsikter, värderingar, utseende, klädsel och språk. Och tur är väl det - vilken fruktansvärt tråkig värld vi skulle leva i om alla pratade, klädde sig, och såg ut på samma sätt! Tyckte om samma saker, ogillade samma saker.
 
När blev det fel att vara sig själv? När blev det fel att vara annorlunda? Alltför ofta låter vi våra personligheter formas efter vår omgivnings högt ställda (och ofta skeva) krav. Till vilket pris? Osäkerhet, ångest, brist på självförtroende och självkänsla... I vilken värld är det värt det? 
 
Jag talar av egen erfarenhet. När jag var yngre var jag den där osäkra, blyga och osynliga tjejen. Tjejen  som aldrig skolkade, tjejen som killar aldrig kollade åt, tjejen som aldrig gick på de coolaste festerna, tjejen som bara var. Hon var snäll, fotbollsgalen och oskyldig - men hittade inte sig själv. Rädd för att inte passa in.
Det låter som världens klyscha, tänker ni nu. Ja, kanske. Att hitta sig själv och vara bekväm i denne är något som skämtas om, som trycks upp på omslag av överpeppande livscoachningsböcker, som tas för givet är just det: en klyscha. 
 
Men att hitta sina egna, starka ben att stå på - det är inte en barnlek. Det är inget som bara händer under en natt. Själv är jag nog bara halvvägs dit, jag står och balanserar på ett ben. Men det finns små saker som har hjälpt mig på vägen:
 
  • Undvik att umgås med människor som tar mer energi än de ger. Att ständigt försöka leva upp till vänners, kollegors eller partners förväntningar, är ett heltidsjobb! Du kan inte och SKA INTE ändra på dig, bara för att någon säger det. Var dig själv, och är inte det gott nog så finns det bättre medmänniskor som väntar på dig.
  • Unna dig lyx då och då. Det behöver inte handla om en vild shoppingspree, eller om en jorden-runt-resa. Kanske kan det vara att schemalägga en powernap, att gå på bio eller att laga din favoriträtt bara för att du är sugen. Att uppskatta egentid är otroligt viktigt, för trots allt är det dig själv du kommer ha den längsta relationen med i livet. Och är den relationen inte bra, resulterar det i dåliga odds för andra relationer.
  • Låt dig själv vara glad. Jag vet inte hur andra fungerar, men personligen så har jag svårt att låta mig själv skratta eller le de perioder då något tynger mig. Det är som att kroppen höjer ett varnande finger så fort mungiporna rör på sig, "Nehej du, du ska vara ledsen, kommer du inte ihåg det?". Fullkomligt värdelöst. Njut därför istället av de leenden eller skratt som bubblar upp - ofta kan man tillochmed lura sig själv att bli gladare genom att tvinga sig till att le!
  • Hitta ditt "area of expertise" och låt alla veta att du är proffs! Kanske är du bäst i familjen på att rulla köttbullar? Kanske finns det ingen som kan hålla liv i orkidéer längre än du? Kanske springer du runt sjön snabbast i klassen, eller skriver ihop en rapport snabbast av alla på hela kontoret? Oavsett hur ditt liv ser ut, och vad dina intressen är, så finns det något som du är bäst på. Ta vara på det! Om inte annat är du ju bäst på att vara dig själv - och det är inte illa, det!
 
Det var först när jag fick diabetes som femtonåring som jag hittade mitt "area of expertise". Jag lät sjukdomen bli min superkraft - jag blev tjejen med diabetes. Hon som inte bara gick i skolan, spelade fotboll och levde livet som alla andra femtonåringar - utan som också bekämpade konsekvenserna av en abrupt nedlagd insulinproduktion dygnet runt. "Det är inte alla som klarar det, så förmodligen finns det en anledning till att jag blev utvald. Jag är nog starkare än jag tror.." tänkte jag.
 
Det har fungerat till viss del. Idag jobbar jag på heltid med diabetesrelaterade frågor, och får så mycket respons att jag fortfarande inte kan tro att det är sant. Att få mail med rubriken "Tack för att du finns", kommer jag nog aldrig att vänja mig vid. 
Samtidigt finns en bit av den där osäkra, lilla Sia kvar därunder någonstans. Hon som är rädd för att inte passa in, hon som tror att hon är osynlig och oviktig. Som lyssnar alldeles för mycket på vad andra tycker om henne, och agerar därefter. Det är en del av mig jag inte är stolt över, men som ger upphov till mycket funderingar. 
 
För det är inget ovanligt eller konstigt att vilja passa in, inte det minsta. Överlevnadsinstinkt kallas det i djurvärlden. Antingen ska man vara alfahannen och styra eller ställa - eller så ska man bara smälta in i mängden. Men jag tror verkligen starkt på att alla i samhället har ett ansvar i att lära sig att stå på sina egna ben. Och att det finns ett parallellt ansvar att man låter andra stå på sina ben. Olikheter är både vackert och nödvändigt.
 
Så vi måste tillsammans stå på våra egna ben - om ni förstår?
 
________________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 10,5 mmol/liter
#1 - - Virre:

Vilket superbra inlägg! Det fick en att tänka till! Inget mer energitömmande för min del nu!