När natten förstör dagen

Jag är helt slut. Huvudet skriker efter vila och sömn, samtidigt som kroppen är sliten till samma grad som om jag hade sprungit ett maraton. Orsak: nattligt lågt blodsocker. 
 
Jag vaknade vid tre inatt av att tungan var bortdomnad och att kroppen kändes tung. Jag scannade av blodsockret - 2,4 mmol/liter. Det var längesedan jag var så låg på natten, och när jag reste mig upp svajade hela kroppen till. "Socker, NU", var allt jag kunde tänka, och rotade fram lite äppeljuice i kylskåpet. Den smakade beskt eftersom jag hade borstat tänderna bara några timmar tidigare (tandkräm och äppeljuice är minst lika illa som tandkräm och apelsinjuice!).
 
Efter juicen tuggade jag i mig ett par chokladbitar, för att förhindra att jag skulle sjunka igen. Fett behåller sockernivån på en mer stabil nivå än vad bara juice gör. Sedan däckade jag igen. Somnade som en sten, trots att jag visste att juicen förmodligen skulle ge mig en ordentlig rekyl. 
 
När väckarklockan ringde knappt tre timmar senare bultade huvudet, munnen var äckligt sockerfylld, och jag orkade knappt sätta mig upp. Helt slut.
 
Det är sådana här dagar jag blir lite extra less. Sådana här dagar räknar nämligen kollegor, familj, klasskompisar, partners och lärare med att en fortfarande ska vara på topp: "Vadådå, du var vaken lite inatt, vem är inte det?".
Tja, du var nog inte det. Inte såhär. Att vakna mitt i natten och åtgärda låga blodsocker kanske inte är en fysisk utmaning, rent motoriskt. Men min kropp är mer aktiv då än vad din förmodligen är under en hel dag. Vid ett lågt blodsocker slåss min kropp mot medvetslösheten. Den varnar och larmar mig på alla sätt den kan, som för att säga att "Nu närmar du dig en livsfarlig nivå, och jag klarar inte det här själv. Hjälp mig!". Den slåss för sitt liv, för mitt liv.
 
Så det är inte konstigt att kroppen är sliten efter en sådan här natt. Det skulle du också ha varit om du hade kämpat för ditt liv. Snälla samhället, förstå det. Precis som alla andra har diabetiker bra och dåliga dagar. Men utöver dessa dagar har vi också har-sprungit-ett-maraton-trötta dagar, som vi själva inte bestämmer över när de ska inträffa. Och då är vi inte på topp. Så enkelt är det.
 
Jag har kämpat för att få ner min rekyl ända sedan jag vaknade, men det är inte helt lätt. Högt blodsocker ger mig huvudvärk och jag blir oerhört törstig. Det förbättrar ju inte direkt min dagsform...
 
Jag försöker ofta ha en så positiv som möjligt inställning till min sjukdom. Jag anser inte att man vinner något på att klaga och tycka synd om sig själv. MEN. När en natt förstör hela nästa dag, då är jag bitter. Då känns livet orättvist och obalanserat. Då vill jag bara krypa ihop i en liten boll i soffan och gömma mig från omvärlden. Smita från min sjukdom. 
 
Men det går inte. Diabetes kan man inte smita ifrån. Det är bara att bita ihop och gå vidare, sliten eller ej.
 
______________________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,4 mmol/liter.
#1 - - Inger Norgren:

Usch, vad jag lider med dig.

Har du kolla på möjligheten att ansöka om särskilt högriskskydd hos Försäkringskassan? En trygghet för både dig och din arbetsgivare.

Du kan då få precis det du behöver dagar som dessa: krypa upp i soffan, med en filt och glömma yttervärlden (FÖRUTOM när din mamma ringer och vill kolla om du lever!!)

Ta hand om dig lite extra idag!

#2 - - Malin :

Ja usch, det är precis som du beskriver det. Försöker själv ta lite insulin när man äter vid känning men rekylen kommer så snabbt så man hinner ändå inte med.

Hoppas du mår bättre snart!

#3 - - Healthydiabetic (instagram):

usch.. Inte kul alls med sådan nätter men tack vare min cgm, dexcom g4 så räddar den mig ifrån låga blodsockervärden. Den väcker mig i tid så jag ej hinner bli dålig, äter då ett äpple och sedan kan jag somna om.

#4 - - Stina:

Hela dagen blir förstörd när man haft högt eller lågt på natten. Jag påverkas mest av att ha haft högt på natten. Jag kan ha sovit länge och vaknat med bra nivå men det känns som att man har trögflytande sirap i huvudet och cgm-kurvan säger att det varit skyhögt tidogare under natten (vaknar aldrig av larmen då min hjärna sållar bort ljud jag är van vid). Som du säger är det enda man vill dåatt kura ihop sig till en boll och försvinna.

#5 - - Märta:

Ursh så tråkigt att höra, lider med dig.
Men kanske att det finns hopp? Jag har haft diabetes sen 1999 och jag tror man vänjer sig med tiden. Jag blir inte alls lika påverkad av lågt socker under natten längre. Jag vaknar av att det är lågt (i regel under 2,5) käkar lite druvsocker, dricker vatten.. somnar om. Thats it. Fryser ofta mycket när jag lägger mig igen men extra filt eller gosa in sig hos killen så är det problemet löst.

Kanske har min kropp sakta men säkert vant sig att den behöver inte gå på högvarv för att panikväcka mig och trycka i mig en massa socker (för så var det förut). Utan det går bra ändå..

Med vänlig hälsning
Märta

#6 - - josefin:

usch, stackare :( känner igen det du skriver då min pappa har diabetes. det var inte länge sen han vaknade och var låg, försökte ta sig upp ur sängen och ut i köket för att få i sig något, han kom inte så långt för han svimmade i hallen. den som kommer på botemedlet mot diabetes...

önskar dig många fina dagar och inga vakna nätter, kämpa på!

#7 - - julia:

vet precis hur du mår. har låg varenda natt i förra veckan. ville bara lägga mig ner och somna in. men hold on! det blir bätre :)

jag såg att d har pump, jag bara undrar vilken typ du har och hur mycket det kostar? tar själv sprutor men funderar på pump.

#8 - - Marie:

Har samma bekymmer som du o har haft i flera år. Tycker att du beskriver det så jädrans bra.

Vi får kämpa på.....

#9 - - Sandra:

Tack för att du delar med dig, svårt att förstå hur det känns när man
inte har det själv, dottern har
d1 och förstår nu mer hennes
trötthet.

#10 - - Sofie:

Känner igen mig till punkt och pricka..
Så bra skrivet. // Sofie

#11 - - Nadia Andersson :

villen kämpe du är! Det verkar vara en tuff sjukdom att leva med men du verkar vara en fighter💜

#12 - - Björn Stenrud :

Glad!
knasig reaktion kanske, men det var vad jag blev! så bra skrivet av dig!
jag har haft typ 1 sedan 2000 och det är så svårt att förklara dör sin omgivning hur höga/låga nätter påverkar hela allmäntillståndet så din text är både bekräftande och bra för närstående att läsa så de "hör" från någon annan än en själv!

Vi son lever med diabetes eller för all del andra dolda sjukdomar kämpar lite i det tysta och att ta del av varandras erfarenheter är vår styrka!

Tack!

#13 - - Hanna Kuurne:

Du finns i mina tankar och jag håller tummarna på att du blir bättre inom en snar framtid!!!

#14 - - Joe:

bra att du skriver om det. Det är verkligen svårt att förstå när man inte har erfarenheten själv. Hoppas allt blir bättre för dig! Kram

#15 - - Ems:

Åhh jag känner igen mig. Jag går igenom min tredje graviditet och då är nästan alla nätter såhär, de första månaderna, innan det är dags att kämpa mot höga värden istället innan det är över.....

#16 - - madebymary:

I hear ya! Fy fasiken vad tungt det kan vara ibland. Jag brukar jämföra de med att vara riktigt bakfull, fast utan att man festat till det eller gjort ngt annat dumt. Bara räknat lite fel i "motion-mat-insulin"-ekvationen. När det blir sådär är jag så glad över att vara egenföretagare. Visst är det tungt på ett sätt med sjukdomar att vara "sin egen", det är helt enkelt mer osäkert, men samtidigt så skönt när jag faktiskt kan välja att ta hela dagen för mig själv och bara fokusera på att få tillbaka balansen i kroppen, bota huvudvärken och illamåendet och vila min stackars kropp. Och inte f*n blir det bättre för att jag haft diabetes i 26 år heller.. Kram på dig

#17 - - Nicklas Ingels :

Bra skrivet. Som Diabetiker så vänjer man sig och biter ihop. Har kört med en CGM sedan oktober och har sedan dess fått varningar ett par nätter varje vecka då jag inte längre känner av när jag blir låg längre 😨

Det går att leva med Diabetes, man lär sig nåt nytt hela tiden och förr eller senare så lär man sig att det är en väldigt lömsk sjukdom 😢