Gästblogg - Ida Andersson

Hej!

Jag heter Ida Andersson och är 24 år. Jag flyttade nyligen till västkusten med min sambo Andreas. Jag jobbar som fritidspedagog och det är ett yrke som jag verkligen älskar! Att få leka, busa, pyssla och vara kreativ med barnen hela dagarna passar mig som handen i handsken. Men samtidigt är det ett stort ansvar, att se till alla olika individer och att hjälpa dem att utvecklas till ansvarstagande och bra ungdomar och vuxna så att de klarar sig på egna ben ute i stora vuxenvärlden. Det är ett så oerhört givande och betydelsefullt yrke. Men nog om det. 

Jag vill dela med mig av min mörkaste tid i mitt diabetesliv, min revolt mot sjukdomen. Jag fick diabetes strax innan jag fyllde 9 år (min födelsedag var dagen då jag fick åka hem efter 3 veckor på sjukhus). Allt var så väldigt omtumlande för en snart 9-årig flicka, men nu i efterhand så är det ändå inte så mycket av det dåliga jag minns från sjukhustiden. Självklart var jag rädd och tyckte inte om att helt plötsligt behöva sticka mig till höger och vänster hela tiden. Mycket var tack vare min lustigkurre till pappa.  

Han såg till att jag och alla i min närhet fick en rolig tid. Det mest roliga jag minns att han gjorde var när han skulle hjälpa min mamma med injektionsövningen de skulle ha. Hon satt där med en apelsin i handen och gillade det inte, spruträdd som hon var. Men pappa tyckte inte att en apelsin var ett bra substitut för mig utan sa till henne att hon kunde sticka honom i magen. Absolut inte. Han grabbade då tag i ett gäng engångssprutor, stack in dem lite här och var i magen och började dansa runt i rummet samtidigt som en sköterska kommer in i rummet. Jag undrar så vad hon tänkte om familjen Andersson då!  

Så min första tid flöt på väldigt bra. Jag hade bra folk omkring mig som undrade nyfiket och som tog till sig vad vi lärde dem, både barn och vuxna (för det mesta i alla fall). Men så blev jag tonåring och var tvungen att börja ta hand om mig själv och jag tappade all motivation när mina föräldrar släppte taget. Jag har aldrig dolt eller nekat att jag har diabetes för min omgivning, men under högstadie- och gymnasietiden levde jag i förnekelse. Jag lät mig aldrig må riktigt dåligt, men jag slutade ta måltidsdoser med pumpen (hade bara igång basaldoserna, som var ganska höga) och slutade sticka mig i fingrarna (om jag nu inte kände mig hög eller låg – då kollade jag). Jag skäms även över att jag inte sa sanningen till min diabetessköterska på mina kontroller, utan jag sa att jag tog mina doser och hade koll på blodsockret. Något som är så himla dumt att göra. Det är jag som blir lidande... Mitt hba1c låg dock aldrig riktigt dåligt, vilket inte heller hjälpte mig att komma ur cirkeln jag hamnat i.  

Jag ville låtsas som att jag var så kallat ”normal” (jag kan inte med det ordet), jag ville inte behöva tänka eller kämpa mer i matsalen eller i livet mer än mina kompisar. Var det för mycket begärt? Dock får man det alltid i nacken själv. Om jag är nonchalant (men inte hemlighetsfull – alla visste om min diabetes!) vem tar då hand om mig om det skulle hända något? Hur ska folk då lära sig? Hur ska folk då se hur många vi egentligen är, om vi håller oss gömda? 

Det fick mig att tänka om. Jag vill bli hörd! Jag vill få hjälp om jag behöver den! Idag har jag lärt mig att räkna kolhydrater (väldigt löst, jag orkar inte vara för kontrollerande) så att mina insulindoser blir hyfsat bra. Jag försöker välja mat som inte kräver för mycket insulin eller som genererar i för mycket svängiga värden. Jag är fortfarande bara människa och gottegris, så det håller inte alltid. Men jag försöker, jag bryr mig och vill mitt eget bästa. Och viktigast av allt; jag är högljudd. De jag kommer i kontakt med behöver veta. Jag ger inga föreläsningar, men jag säger ”jag har diabetes och så här ska ni göra om ditt eller datt händer. Frågor?”. Och gissa om jag pratade diabetes på jobb veckorna innan diabetesdagen, både med barnen och mina kollegor! :) 

 

Vi har alla dåliga dagar eller perioder. Se inte det som något nedslag. Se det som en lärdom, något att jobba på. Vi är alla bara människor – diabetiker eller inte! 

 

Tack för att ni orkat läsa :) Ta hand om er! 

Over and out /Ida

All time low


Jag gick och la mig klockan ett inatt, och vaknade vid nio. Som ni ser på kurvan hade jag en låg natt. Stabilt värde, men lite för lågt. Inatt ska jag sänka basaldosen i pumpen ännu mer och hoppas på att det hjälper. Krångelförkylning...

Igår när jag kom hem till Göteborg hade jag två små paket som väntade på mig i lägenheten. I dem hittade jag dessa fina: 

De kommer ifrån Linda, som har startat initiativet Beat Diabetes. Sök på Facebook så hittar ni deras sida där! 

Tack så mycket Linda! Nya pärlor, dubbla länkar och en personlig touch med DIABETESIA på ena länken. Så fina!

_______________________________________

Blodsocker i skrivande stund: 11,3 mmol/liter. (Rekyl efter nattens låga värden...)

Två diabetiker, en kamera

 
Som utlovat kommer här min och Joakims första videoblogg (vlogg). Vi är inga proffs, och det är en hel del rent svammel, men roligt hade vi!
 
Skicka gärna en kommentar, ett PM eller ett mail (till diabetesia@hotmail.com) med önskemål om ämnen att ta upp i framtida vloggar. Lite dålig fantasi märkte vi att vi har... 
 
Ta min extremt hesa röst med en nypa salt - jag är ju som nämnt i tidigare inlägg förkyld som ett ägg.
 
Ha en fin fredag nu, alla fina läsare! Ta hand om er.
 
#öppendiabetes
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 8,8 mmol/liter.
Visa fler inlägg