När semester är en omöjlighet

Ni vet den där känslan när sommarlovet närmar sig? När den efterlängtade familjesemestern bara är några dagar bort? När arbetsuppgifterna sinar eller sista provet är skrivet? Det måste ju vara bland de bästa känslorna som finns. När man kan börja räkna ner dagarna, packa väskorna och avbeställa morgontidningen.
 
Den känslan får man aldrig uppleva när det kommer till diabetesvård. Det finns inget datum att längta till, då allt tar en paus. Diabetes tar inte semester, aldrig någonsin. Inte ens för en kväll.
 
Jag minns när jag först skaffade pump, och var nitiskt noga med att alltid byta infusionssetet vid exakt samma tid var tredje dag. Ville inte misslyckas med en minut. Och det gjorde jag inte heller, jag planerade in hela min tillvaro efter tidpunkten då nålen skulle bytas ut. Men lika väl som jag minns detta, minns jag den dag då jag insåg att detta eviga planerande och bytande inte skulle få ett slut. Att jag klarade av att hålla mig på minuten i flera veckor, skulle inte innebära att jag belönades med en medalj. Sjukdomen skulle inte bli lättare, snarare tvärtom. 
 
Idag är det en vana. Byter infusionsset och CGM-sensor gör jag per automatik, på samma sätt som jag borstar tänderna morgon och kväll eller äter frukost på morgonen - det sitter i ryggmärgen. Och jag är otrolitg tacksam för tekniken och att det ändå bara är var tredje dag det handlar om. Men ibland kommer det över mig ändå. Insikten om att det inte handlar om tre veckor, ett halvår eller ens ett år. Att planera, injicera, sticka, testa, räkna, äta, korrigera, utvärdera... Det är en evighetsmaskin.
 
Som jag önskar att en gång under min livstid kunna få ta semester! Från allt, men främst min diabetes. Ha något att se fram emot, ett datum då alla spänningar släpper och stressen försvinner. Då alla orosmoment för låga värden eller framtida komplikationer är som bortblåsta. Då jag kan hoppa på ett flyg och bara åka. Inte tänka på alla mojänger och makapärer, kunna äta vad jag vill och sova utan bekymmer.
 
Men det är tufft. Den dagen är långt borta. Pengar behövs för att forskningen ska gå framåt. Och forskningen behövs om letandet efter ett botemedel ska gå framåt. Kanske kan du avvara en kaffe i månaden och skänka de slantarna till diabtesforskningen? Kanske mår du lika bra utan den där sista ölen på krogen, och kan lägga de pengarna på forskning?
 
 
För att vara helt ärlig så gör det mig inget om jag inte blir frisk. Visst, det är min högsta önskan i livet ur ett rent egoistiskt perspektiv. Men det viktigaste är ändå att förhindra att fler drabbas. Att kanske kunna rädda de som just fått sin diagnos. Att sprida vården över världen. Idag är diabetes en omfattande dödsorsak i flera länder. Jag skulle gärna se att pengarna i första hand gick dit. Jag överlever, jag vet hur jag ska sköta mig. Det sitter i benmärgen.
 
 
Men visst hade det varit skönt att kunna ta semester, om än bara för en kväll.
 
____________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 10,9 mmol/liter.

Vårruset 2015 - diabetes edition

Den 11 maj springer, lunkar och går hundratals kvinnor fem kilometer i Slottsskogen i Göteborg. Kanske för att ha ett mål att träna till? Kanske för att deras kollegor gör det, och det blir en social grej? Kanske bara för att de tycker det är roligt att röra på sig?
 
I år, likväl som förra året, kommer jag vara en av de kvinnorna. Tillsammans med ett helt gäng andra goa tjejer, kommer jag att bilda ett #öppendiabetes-lag i samarbete med AnnaPS, och på ett roligt sätt sprida kunskap kring diabetes. Vi tränar ihop, springer ihop, samlar in pengar till Barndiabetesfonden ihop, picknickar ihop och klär oss i matchande linnen. Vi fotar, filmar, informerar och engagerar.
 
Klicka in på evenemanget (https://www.facebook.com/events/905644402800937/), läs lite mer om eventet och klicka sedan i "Kommer" - så ses vi i Slottsskogen i maj!
 
______________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 7,6 mmol/liter.

En lyckad födelsedag

Det var otroligt välbehövligt och förmodligen sunt att ta en jobb- och bloggfri dag igår. Kanske är det något jag ska införa veckovis, för att tvinga bort min lite för stressade vardag?
 
Jag vaknade av sång, tårta och presenter på sängen - precis som sig bör när man fyller år. Men jag har firat de senaste två födelsedagarna ensam, så nu kände jag mig lite som ett barn igen. Så mysigt!
 
Mitt på dagen promenerade jag och mamma ner på stan i solskenet. Där gav jag mig själv en 22-årspresent: en tatuering som jag länge har planerat och längtat efter. Bilder kommer senare, när den är helt läkt! 
Sedan kom min mormor för finmiddag och mer tårta och lite mer presenter. Konstigt nog så låg blodsockret oklanderligt bra - trots tårta och choklad och annat! Skönt. Mitt i allt släckte vi sedan ner alla husets lampor och tände istället ljus och en levande brasa. Då var det dags för Earth Hour. Så häftig grej - till och med gatulyktorna släcktes under den timmen!
 
Det här är vad som idag finns kvar av gårdagens Earth Hour!
 
Kvällen och natten spenderades sedan i goda vänners sällskap hos min bästa vän, och ute på stan. Så roligt att träffa lite hemmakompisar igen! Och jag fick finaste presenten:
 
Jag är smått parfymberoende och byter efter humör, dagligen. Så det här var ett efterlängtat (och önskat) tillskott i samlingen!
 
Nu ska vi äta middag, och sedan ska jag bara mysa. Gosa ner mig under en mjuk filt i soffan och kolla på film med min lillebror. Pure perfection.
 
___________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 5,3 mmol/liter.
Visa fler inlägg