En sjukdoms baksidor

Det här är jag. En tunn, utmattad, orkeslös tjej med ketoner i blodet. Två och ett halvt år sedan, i Afrika. Det här är ett av alla de elaka ansikten som sjukdomen diabetes bär. Ketoacidos, syraförgiftning.
 
Bilden är tagen på akutmottagningen på ett sjukhus i Addis Abeba, Etiopien. Första eller andra droppåsen (eller femte, eller sjunde.. jag fick tio liter första dygnet!) var just satt, och jag ville bara hem. Bort därifrån. Smita. Men även om doktorerna hade låtit mig gå - vilket de självfallet inte gjorde - skulle jag inte ha orkat. Fullkomligt nedbruten som jag var, var det enda jag orkade med att lyssna på Coldplay på pappas mobiltelefon. Lite tyst. Något som kunde få mig att tänka på annat än det ihärdiga illamåendet, om så än bara för en liten stund. 
 
Några timmar senare flyttades jag till intenssivvårdsavdelningen. Nedtryckt i en tjock sjukhuspyjamas, nedbäddad under täcke och filt, med dropp, EKG och pulsmätare inkopplat. Fast. Fångad. Och den Afrikanska solen gassade in genom fönstret. Och så tog luften slut. Inte i rummet, men i mitt huvud. Jag fick en panikångestattack och kippade efter luft. Läkarna kom rusandes med en syreslang som de spände runt öronen och förde in i näsan. Men det blockade bara mitt lilla syreintag - tyckte jag - och slet ut den. 
 
Sällan har jag varit så rädd för att dö som i den stunden. Jag sa det till min pappa, som lyckligt nog var på plats: "Pappa, jag vill inte dö. Inte idag..!". Det gör ont att tänka på alla de tankar som gick igenom huvudet där och då. Pappa hämtade en handduk, blötte den med kallt vatten, och baddade min överhettade panna tills jag till slut lyckades somna. Han vaktade min andning och fanns kvar på precis samma plats när jag förvirrad vaknade några minuter senare. Älskade pappa. Min räddning. Sjukdomen hade ett hårt grepp om min nedbantade kropp där och då.
 
I några dagar fick jag ligga kvar på sjukhuset. Varför jag grät över missad semestertid, det förstod de inte. Jag fick ju vård? Den inställningen gjorde mig ännu mer bedrövad. Jag vill inte ens veta hur många som dör av diabetes varje dag i länder med bristande vårdresurser... 
 
Det här är jag. I nutid. Jag överlevde de hemska dagarna på sjukhuset i Addis Abeba, men har utvecklats av händelsen. Jag ser med nya ögon på min diabetes - har fått ett smakprov på hur den skulle kunna ta livet av mig. Jag tar inte välmående för givet. 
 
Diabetes är en allvarlig sjukdom. Punkt. Alla de som hävdar annat har inte tillräckligt med kött på benen för att uttala sig. Varje dag dör fem svenskar på grund av diabetes. VARJE DAG. FEM STYCKEN. Bara i Sverige, som ändå har världens (förmodligen) bästa diabetesvård. När ska den hemska trenden avslutas? När ska botemedlet uppfinnas? Hur många fler ska hinna drabbas innan dess? Hur många ska hinna dö?
 
Svaret på det har inte jag. Det har ingen. Det vi vet är att det behövs pengar. Nu. IDAG. Varje krona hjälper diabetesforskningen på traven. Kanske kan du avstå ett par kaffekoppar i månaden? Ett par öl? Kanske kan du cykla en dag i veckan, istället för att ta bilen? 
  • För mer info om att bli månadsgivare, och skänka 50, 100 eller 200 kronor i månaden, klicka HÄR.
  • För mer info om att skänka en slant med mobilen, klicka HÄR.
  • För mer info om att skänka ett bidrag via bank- eller plusgiro, klicka HÄR.
 
Du kan via hemsidan Diabetesgåvan även starta egna event till förmån för diabetesforskningen, testamentera pengar, skänka aktieutdelning, eller köpa fina gåvobevis att ge bort. Kolla in allt HÄR.
 
Även Barndiabetesfonden har många, bra alternativ för ekonomiska gåvor. På deras hemsida kan du dessutom ladda ner och skriva ut affisher med info om typ 1-diabetes. Barndiabetesfonden hittar ni HÄR.
 
 
 
Nu har jag snart arbetat med diabetes på heltid i ett halvår. I sommar fyller min diabetes sju år. Tänk om jag en dag kan få säga: "Jag HADE diabetes"...
 
Dela det här inlägget i sociala medier, "Gilla" här på bloggen, prata om diabetes på jobbet, vid middagsbordet, på bussen - sprid info och engagera människor i din närhet. För vår skull. För botemedlets skull. För framtida diabetikers skull.
 
__________________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 6,7 mmol/liter.
#1 - - Anonym:

Jag har haft sjukdomen i 40 år. Det är ingen rolig sjukdom! Jobbig, måste alltid tänka på den, vad man än gör!

#2 - - Anonym:

Hej Sofia

Fem svenskar som dör av sin diabetes är det typ 1 diabetes inkluderat?

Och ett tips: sök på dr Robert morse på youtube hans videor om diabetes intressant! :)

#3 - - Robert:

Har själv haft typ 1 i 11år nu.
Det tråkiga är ju okunskapen folk besitter när dom pratar om sjukdomen.
Skulle man här där jag bo ta upp de där med att "Fem svenskar som dör av sin diabetes varje dag" skulle dom bara säga nått i stil med "Amen så går det när man missköter sig" "Ät rätt så lever ni som "normalt" folk gör". Många har ingen som helst förståelse för sjukdomens innebörd och påverkan både på sig själv och omgivningen 24/7. Tråkigt men sant.

#4 - - Lina - A Film and TV Freak Like Me:

Jag fick diagnosen typ 1 Diabetes när jag va ca 1 år och 8 månader, vilket betyder att jag levt med sjukdom in snart 30 år och låt mig säga som så: Trots bra värden så blir jag bara tröttar och tröttare för varje dag som går och ingen kan förklara varför. Hade jag bara fått så hade jag sovit dygnet runt men "diabetes är inte så farligt, du orka jobba heltid precis som vilken annan frisk människa som helst". Men nej jag gör inte det, jag orka inte ens leva utan jag bara jobbar och sover. Sjukdom sliter på kroppen och jag känner hur jag sakta tynar bort.
Jag har varit på andra sidan och vänt 9 gg de senaste 5 åren i allvarliga insulinkänningar, jag är omöjlig att ställa in vilket får att mitt blodsocker hoppar mellan 1 och 20 varje dag men medelvärdet är bra och därför mår jag toppen enligt läroboken. Jag äter den ena medicinen efter den andra för att förhindra att mina njurar ska ge upp så stryk har min kropp tagit. Jag är konstant yr, har alltid huvudvärk och mår illa, men det är okej, det är bara diabetes, lär dig leva med det. Och jag har lärt mig leva med det, jag har inget val precis som alla andra med sjukdomen. Det må inte synas på oss att vi är sjuka, men minsta illa snedsteg kan bli vår död.

#5 - - Ipav:

kolla sköldkörteln!! Den gör en helt knäckt!

#6 - - Catrin:

Hej, tackar min vän som la ut det härpå fb så jag fick chans att läsa, min dotter har typ 1 och är 11 år. Det är en farlig sjukdom. Jag ska bli månadsgivare och kolla in hemsidan vad jag kan ge mina vänner (som har allt) i present. Jag tror att forskningen kommit långt och jag hoppas och tror att en dag finns ett botemedel.

#7 - - Mikael Nordström :

Det enda som kan förhindra ketoasidosis är att leva efter en hälsosam Lchf lågkolhydratkost och se till att man har insulin i kroppen. Kroppen behöver inte äta kolhydrater för att leva utan det är en falsk myt som finns.

#8 - - Joel:

Kostfonden som startats av bland andra Ann Fernholm är värd att stödja. I övrigt håller jag med Mikael N här ovanför.

#9 - - Johanna!:

Så himla bra skrivet, blev alldeles rörd! Viktigt att man faktiskt informerar om diabetes, även till de som inte har det för ökad förståelse! Du är stark, du!

#10 - - Linnea:

Otroligt stark berättelse!! Kämpa!

#11 - - Joanna-Livet med Asperger syndrom och kronisk smärta:

hej!jag har något jag kallar för "veckans blogg-intervju" på min blogg. Kolla in här: http://www.domkallarmighannes.com/2015/04/veckans-blogg-intervju_26.html#.VT-gV63tmko



Jag tycker att du har en intressant och fin blogg som borde få mer uppmärksamhet så jag skulle vilja intervjua dig.

Tycker du det låter intressant så maila mig på info@joannahalvardsson.se



Ser fram emot ditt svar

Kram Joanna

#12 - - Johanna:

Vilket bra inlägg, tack för att du delar med dig.

#13 - - Jasmine:

Himla bra inlägg, starkt av dig att dela med dig!

#14 - - Bengt D Nilsson:

Vad tycker du om den information om diabetes som läkaren Andreas Eenfeldt presenterar här?
http://www.kostdoktorn.se/diabetes