Har du någonsin känt som jag?

Har du någonsin nypt dig i armen för att vakna ur en mardröm som råkar vara verkligheten?
Har du någonsin vaknat mitt i natten med ett ryck? Med genomblöta lakan och en darrande kropp?
Har du någonsin känt en sådan aggressiv hunger att en tömning av kylskåpet knappt hjälper för att mätta den?
Har du någonsin varit på gränsen till att tuppa av?
Har du någonsin behövt dricka apelsinjuice direkt efter tandborstning, trots att det är det sista du är sugen på?
Har du någonsin riskerat livet under en magsjuka?
Har du någonsin gjort allt rätt och enligt regelboken, men resultatet blir ändå helt fel?
 
Har du någonsin känt som jag?
Detta är riktat till dig som inte har typ 1-diabetes. Och med tanke på att det i runda svängar lever 50 000 personer med den diagnosen i Sverige idag, så är just DU förmodligen en av dem. 
 
Kanske går du runt och tror att jag orsakade min sjukdom själv? Att jag tränade för lite eller åt för mycket godis? Att jag får skylla mig själv? Då ska jag gladeligen tillrättavisa dig. Jag var femton år gammal när jag fick min diagnos; en kort och smal fotbollsälskare som nästan aldrig åt godis eller andra sötsaker. Jag hade aldrig varit sjuk tidigare. 
 
Kanske går du runt och tänker att det är en lätthanterlig sjukdom? Att det bara är att ta en spruta och så är det bra sedan? Då ska jag gladeligen utbilda dig. Typ 1-diabetes är ett heltidsjobb utan dess like. Du förväntas att kämpa för ditt liv dygnet runt, men du får varken betalt, beröm eller rätt till semester.
 
Kanske går du runt och äcklas av våra injektioner på offentliga platser? Du tycker att vi lika gärna kunde gå undan och ta den där sprutan? Du ska jag gladeligen upplysa dig. Dessa injektioner är skillnaden mellan liv och död för oss, men bara en sekunds obehaglig syn för dig. Att titta bort är ett alternativ för dig, att skippa sprutan är inte ett alternativ för oss. 
 
Har du någonsin känt som jag? För jag har nämligen känt allt det som jag beskrev överst. 
Jag förväntar mig inte på något sätt att du ska ha känt som jag, missförstå mig inte. Det kan du inte. Jag vill bara påvisa min verklighet för dig. Min och 50 000 svenskar till. Vi kämpar dygnet runt mot en oförutsägbar, envis och livsfarlig sjukdom - medan du kanske tar dig rätten att späda på fördomar, att uppmana till skam, att felaktigt klandra oss. 
 
Jag förväntar mig inte att du ska förstå.
Jag vill bara att du ska se.
Att du ska lyssna, och ta in.
Att du ska se hur jag kämpar.
Att du ska stötta.
Och att du ska sluta döma mig innan du vet vad jag går igenom.
För att det inte är mitt fel att jag är sjuk. För att jag förmodligen aldrig kommer att bli frisk.
Och för att du faktiskt aldrig har känt som jag.
 
_____________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 7,1 mmol/liter.
 
(För att ge inlägget spridning och därmed höja kunskapsnivån kring typ 1-diabetes i samhället - klicka på hjärtat här nedan!)
#1 - - Anonym:

Stor kram till dig, jag har aldrig känt som du, men jag har hjälpt flera diabetes barn med blodsockermätning och insulinsprutor. Hoppas forskning går frammåt så fler får bättre mätare .Kramar till alla er som kämpar med sjukdomen💜💜💜

#2 - - birgitmaria:

Nej, jag har aldrig känt som du, men levt med det ändå eftersom min mamma levt med typ 1 i över 50 år. Mkt bra inlägg!!

#3 - - Freaket :

Nej jag har aldrig känt som du!

Men jag har en vän som kämpar med sin typ1 diabetes.
Henne försöker jag att stötta så gott jag kan. Försöker på alla sätt att få henne att förstå vilken kämpe jag tycker hon är.

Innan jag mötte henne hade jag ingen aning. Jag har lärt mig en del men har massor kvar att lära mig och förstå.

Hon är min idol.

Tack för ett bra blogginlägg

#4 - - Madeleine :

Så bra skrivet.
Det syns inte på oss att vi bär ett så tungt ansvar.

#5 - - Åke:

Hej. Mycket fint och klokt skrivet. Är extra pappa åt en fjortonåring med nyupptäckt typ 1. Känner igen mig och pojken i det du skriver.
Tack.

#6 - - Lena :

Lever med en man som har diabetes typ 1 och det är fruktansvärt att uppleva det vid sidan om också. När han hamnat i koma och ambulansen inte kan komma fort nog. Försöker bli vän med sjukdomen men det är svårt. Ni är hjältar som bär denna sjukdom på era axlar alltid.

#7 - - Jeanette:

Hej, och tack för din text. Min äldsta son kämpar sen en dryg månad, själv står jag hjälplös bredvid. Vi har lärt oss massor den här tiden, men finns massor kvar att lära och så viktigt att information sprids!

#8 - - Annelie:

Bra skrivet, det är ord som cirkulerar i mitt huvud.
Fick diagnos diabetes 5/4-16, så min värld är lite upp och ned. Inväntar provsvar på om jag har typ 1 eller 2.
Idag var mitt blodsocker för första gången på 7,0 mmol/liter.
Kram och tack för kloka ord!

#9 - - Eivor Bylund:

Tack för din fantastiska text och beskrivning av hur alla med diabetes har det i vardagen. Är själv farmor till en liten kille som har diabetes. Han är sju år och den familjen och lilla killen gör ett fantastiskt jobb varje dag och natt. Jag är så tacksam att jag får vara med på resan och lära mig hur livet kan se ut. Till alla far och morföräldrar engagera er i diabetesföreningar och ta reda på allt ni kan, det är till stor hjälp och nytta för dessa barn att få känna sig trygga med andra också.

#10 - - Ammi:

Har inte känt detta men min man (som dog vid 42 års ålder pga diabeteskomplikationer) min dotter och ett barnbarn kämpar med detta dagligen.
Har sett alla sidor av denna komplicerade jobbiga sjukdom.
Det possitiva är att utvecklingen gått framåt sedan min man levde med det på 70-talet. Det är en liten tröst i det hela. Kram

#11 - - Jenny :

Hej! :) Jag var haft diabetes typ 1 i 13 år men känner inte igen mig så mycket i det du skriver. Jag har faktiskt inte mött på så mkt fördomar och aldrig någon som iaf sagt att jag borde gå iväg för att ta sprutor. Kanske tycker folk det men det skulle jag inte bry mig om. Men det är tråkigt att det är så som du skriver för vissa.
Jag har nästan aldrig sett min diabetes som något problem. Eller jag har ju såklart tyckt att den är jobbig när den ger mig dåliga värden utan förklaring, men annars är ju diabetes en del av mitt liv. Jag oroar mig aldrig för låga värden under natten. Vet att mina föräldrar dock har oroat sig åt mig, och när jag fick veta att de så ofta oroat sig för mig blev jag ledsen för deras skull.
Jag har nog haft tur. Är sällan sjuk men när jag förra året hade vinterkräksjukan så var det inga problem.
Men mer diabeteskunskap åt folket! Dock förväntar jag mig inte att folk ska förstå diabetes även om jag kanske önskar att folk inom vården (där jag jobbar) iaf skulle förstå att jag kan äta godis... Vi kan ju omöjligt kunna alla sjukdomar och ska inte vara rädda för att fråga. Jag träffade en person som var färgblind en gång. Han tog upp det själv och eftersom jag aldrig träffat någon som sagt det frågade jag bara hur det fungerade för honom. Jag frågade inte om han inte såg rött, såg allt i grått etc, men han blev nästan arg för att jag frågade då han var så van vid att folk gjorde det. Så skulle jag aldrig reagera om någon frågade mig.

#12 - - Malin (svim):

Styrkekramar <3

#13 - - Anki O:

Bra, fast jag har nog egentligen aldrig jämnt att jag är sjuk💆 Jag håller med dig om allt utom att vi är sjuka🤔 Jag har levt med diabetes typ 1 sedan 1978 fått två underbara barn o känner mig mest FRISK❤️

#14 - - Simon:

Sluta gnäll snälla... Det finns så många andra som har det värre än dig.

/en kille med diabetes

#15 - - Kristina Fransson:

Har inte varit med om riktigt det där men lite av det för att jag troligtvis är på g att få diabetes typ 2 😢
Mvh Kristina

#16 - - Anna-Lena Sundkvist:

Du är så bra att sätta ord på dygnets timmar - aldrig få ta "semester" från en sjukdom som inte syns utanpå - men som styr hela ens liv -framförhållning och alltid ha en plan B - vara förberedd på låga värde. Dina medmänniskor som lever nära dig vet vad det handlar om - andra tror bara du får ditt insulin så är det klart!
Fru, Mamma, Mormor

#17 - - Johanna:

Hej fina du - när jag var 22 år gammal fick min då 2-årige son diabetes typ 1. Jag har upplevt allt du skriver genom honom. Magsjukorna när han MÅSTE äta precis efter att ha spytt för att hålla sockret uppe t.ex. Hela kroppen som rycker och darrar under en känning... Det finns extremt mkt okunskap om detta. Han är 21 år idag, blir 22 i oktober och i december har han haft detta i 20 år (och då är han lika gammal som jag var när jag tvingades sticka hans små fingrar och köra in sprutor i hans små knubbiga lår...) Kram till er alla <3

#18 - - K:

Håller med Simon!

Jag har också diabetes typ 1, är 20 år och nej det är ingen dans på rosor men jag har träffat barn/ungdomar som har det mycket värre.

En kille fick en stroke när han var 10 han är försvagad i halva kroppen och kommer aldrig få samma rörlighet som innan han måste äta mediciner för att förhindra att detta ska ske igen hela livet.

En tjej hade cancer som barn hon kommer aldrig kunna få barn, hennes kropp har även tagit mycket stryk på grund av cellgiftet. Hon brottas också med att veta att hon kunde ha dött för alla överlever inte cancer. Kanske kommer cancern tillbaka kommer hon klara den gången också?

En flicka föds med grova hjärnskador till följd av syrebrist, hon kommer alltid få utstå samhällets dömande och nyfikna blickar...


Jag har diabets typ 1, det är tufft ibland och ibland flyter det på! MEN jag är inte försvagad i kroppen jag har full rörlighet, jag kommer kunna föda barn och jag blir inte utdömd av samhället, jag passar in och behöver inte bevisa det för att folk ska inse det! Jag har det bra och det kunde faktiskt varit värre.

Alla har något och man ska inte jämföra "olycka" men ibland är det bra att få perspektiv och inse att egentligen är livet väldigt bra, diabetes förstör inte livet! Visst jag kanske inte lever tills jag är 100 men det gör kanske inte superfriske hälsosamma Orvar heller man vet aldrig vad livet överraskar med varken positivt eller negativt.

Jag tänker iallafall leva och vara glad för mitt liv och inte kräva att andra ska sörja min "olycka", hoppas någon mer är med mig! :D

#19 - - Emeliz (Emma Elizabeth Karlsson):

Håller varken med Simon eller K. Varför måste man välja vad som är värst? Varför måste det ena utesluta det andra? Detta är utifrån vad SOFIA känner, utifrån hennes erfarenheter och känslor. Man har alltid rätt till sina känslor. Skärpning. Att påstå annat gör mig illamående hur ni kan resonera så

#20 - - Paulina:

Så himla viktigt!! Bra!

#21 - - Natalia Richardson:

Hej!
Jag har aldrig känt som du. Jag vet att det inte är ditt fel att du fått denna sjukdom. Jag vet att denna spruta är på liv och död jag vet med hur snabbt ditt socker kan gå upp och ner. Jag vet detta fär jag är gift med en man som har diabeters 1.
Tyvär finns det många som tror ta bara sprutan så bli det bra men så är det inte det är som du skriver det är ett heltidsjobb denna sjukdom.
kram och ta hand om dig..

#22 - - Åsa:

Till er som tycker att Typ 1 inte är så mycket att gnälla om: håll tyst. Kul att ni hanterar er kronisk livshotande sjukdom så bra, men alla gör inte det. Många lider både fysiskt och psykiskt och många dör i förtid. Er attityd ökar inte förståelsen och kunskapen hos allmänheten, vilken kan vara livsnödvändig i ett kritiskt läge. Den får inte heller folk att skänka pengar till forskning. Så - ta livet med en klackspark om ni vill - men tro inte att alla fungerar likadant. /Inte typ 1:a

#23 - - HEDAN:

Det är helt sjukt att man inte lär ut om denna sjukdomen i skolan... asviktigt ju!!

#24 - - Matilda:

Tycker de redan i grundskolan skulle börja berätta mer om Diabetes och vad det verkligen är.
Precis som med andra sjukdomar och tillstånd behövs det mer förståelse och kunskap. Folk vet alldeles för lite..

#25 - - K:

Till Åsa: Du kan ju bara vara tyst som inte ens har diabetes typ 1. Vad tjänar man på med att klaga, lev och njut så länge man kan och gör det bästa av situationen. Men visst om någon vill vara bitter och tycka synd om sig själv gör det då jag tänker fan inte göra det!!!

#26 - - Carin:

Ja, jag har känt som du, i 37år för att vara exakt. Fick min D1-diagnos när jag bara var 2,5år gammal. Det är tufft, tufft, tufft, men det kan jag i alla fall leva med, men när min son strax innan han fyllde 5år fick samma diagnos rämnade min värld.

För jag vet ju att det där med att det går att leva "som vanligt" med D1 bara är bullshit, ALLT ändras, både på kort och lång sikt.

Tack för att du orkar skriva om hur livet med D1 kan vara och är för många av oss.

#27 - - Carin:

Ja, jag har känt som du, i 37år för att vara exakt. Fick min D1-diagnos när jag bara var 2,5år gammal. Det är tufft, tufft, tufft, men det kan jag i alla fall leva med, men när min son strax innan han fyllde 5år fick samma diagnos rämnade min värld.

För jag vet ju att det där med att det går att leva "som vanligt" med D1 bara är bullshit, ALLT ändras, både på kort och lång sikt.

Tack för att du orkar skriva om hur livet med D1 kan vara och är för många av oss.