Jag klarade det!

Fem år av knärehab, ett år av höftrehab, två kroniska sjukdomar och mängder av bakslag. Jag vet inte hur många gånger jag har hittat mig själv tillbakaflyttad till ruta ett med hängande mungipor och ett borttappat hopp. Att leva med typ 1-diabetes är ingen dans på rosor, men att dessutom inte kunna träna som man vill - det är plågsamt.

Jag spelade fotboll i tio år, tog knappt något insulin, åt som en häst och hade ett HbA1c på 37. All träning gjorde min diabetes mer lätthanterlig. Så kom knäskadan, som bromsade in mig ordentligt. "Ingen mer fotboll, och ingen träning på hög nivå", sa ortopeden. Så orättvist fick livet inte vara, tyckte jag, och letade reda på en annan ortoped. Denna gång fick jag tid för operation där de rättade till några fel, mestadels broskskador, i vänsterknät. "Nu väntar en period med rehabträning", sa de samtidigt som jag lärde mig att hoppa på kryckor. Då kändes det bara som en rolig utmaning. Tänk hur annorlunda det hade känts om jag hade vetat att den "perioden" skulle bli såhär lång.

Redan innan min operation i mars 2013 hade jag rehabat mitt knä i nästan två år. Efter ingreppet hoppade jag på kryckor i sex månader (!), innan jag kunde släppa dem helt. Den tiden orsakade mig även en handledsskada som jag ännu inte är kvitt, men det är en annan historia..!

Uppförsbacken har varit lång, och många gånger har jag slagit dit, ramlat och fått börja om från början igen. Det har varit lika motigt varje gång. Jag hade gett upp att kunna spela fotboll någonsin igen, men mitt nya mål var att kunna jogga. Att hitta ett sätt att träna som kunde hålla nere mina nu betydligt mer skenande blodsockernivåer.

Och så, för ett halvår sedan, bestämde jag mig tillsammans med min sjukgymnast för att satsa. Satsa på löpningen och på mitt välmående. Jag mådde inte bra av att inte få träna, varken psykiskt eller fysiskt. Det fick bära eller brista, helt enkelt.

Och det bar.

Igår tog jag mig över ett oändligt svårt hinder. Jag kom i mål. Jag genomförde något jag aldrig trodde att jag skulle klara: jag sprang Midnattsloppets 10 kilometer. Och jag tog mig inte bara runt: jag sprang dessutom på 57 minuter och 34 sekunder - knappt 10 minuter bättre än vad jag hade vågat hoppas på! Blodsockret skenade av allt adrenalin, men min CGM gjorde att jag hela tiden hade det under kontroll.

Idag gör kroppen ont, men hjärtat är lyckligt. Huvudet är lyckligt. Och bortom skoskav och träningsvärk är nog även kroppen lycklig.
Jag klarade det. Jag gjorde det. Och under de jobbigaste delarna av banan tänkte jag: "Det här är revansch. För alla de år av tung och motig rehabträning jag har kämpat mig igenom. Det här är min belöning!".

Jag säger inte att jag är lagad, eller att jag aldrig igen kommer ha ont eller få rehabträna - för det kommer jag behöva.
Men jag klarade det här. Min kropp klarade det här. Det är stort.

Idag känner jag mig som en riktig vinnare.

_________________________________________

Blodsocker i skrivande stund: 9,0 mmol/liter.

#1 - - Maria:

Stort grattis! Den känslan är helt oslagbar! Du är så duktig, njut av det här och fira segern riktigt ordentligt nu!

#2 - - Anna:

✨Grattis!! ✨Vilken känsla 💪🏼 Bra jobbat 👏🏻

#3 - - Mia Nilsson Johansson :

Grattis! ! !