Diabetes vs Sia: 1-0

Vissa dagar är bra dagar, andra är... mindre bra. Ofta anser jag mig vara vinnaren i den ständiga kamp som pågår mellan mig och min diabetes, men ibland får den in en klockren träff och knockar mig rakt ner på golvet. Det spelar ingen roll hur jag duckar eller måttar slag tillbaka - den kommer åt ändå. Slår ut. Vinner ronden.
 
Idag var en sådan dag. Då jag precis har kommit igång ordentligt med träningen igen efter en intensiv jobbperiod, är jag smått i extas när jag närmar mig gymmet. Jag tycker om att träna, att ta hand om min kropp, och jag fullkomligen ÄLSKAR känslan kvällen och dagen efteråt. Idag var planen att sova ut på morgonen, äta frukost, och efter ett tag strutta iväg till gymmet för en 1,5 timmes svettsession. Men min diabetes hade andra planer. 
 
Trots en frukostdos med insulin som borde täckt mina flingor med mjölk gott och väl, stack blodsockret iväg uppåt. Uppåt, uppåt, uppåt.. Inte hjälpte det heller att jag började min dag på 3,4 mmol/liter, vilket gav lite av en rekyl. Uppåt, uppåt, uppåt... 
 
Väl framme på gymmet visade ett stick i fingret (CGM:en hade precis ballat ur, eftersom den behövde bytas idag, därav fingersticket) 15,9 mmol/liter. Urk. Träningen gick långsamt, huvudet var tungt, motivationen lyste med sin frånvaro. URK
Efter ett par tappra försök, tre fjärdedelar av träningsprogrammet, mängder av vatten, och ett gäng insulindoser, gav jag upp och promenerade hemåt. Idag vann min diabetes. Träna får jag göra en annan dag. 
 
____________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 10,4 mmol/liter.