En diabetiker på semester


När jag är på resande fot är min största utmaning - förutom att inte tappa humöret i securityn på flygplatsen - att slappna av helt. Som typ 1-diabetiker avstannar tankeverksamheten aldrig någonsin, av ren överlevnadsinstinkt. Vi överväger doser, planerar tester, räknar kolhydrater, planerar framtiden och utvärderar dåtiden. När man har levt med sjukdomen ett tag görs detta nästan på autopilot, och jag har börjat fundera på om inte själva hjärnan utvecklar någon form av diabetescentrum där all sådan tankeverksamhet försiggår. Jag tänker att den kan liknas vid batterisugande appar på mobilen. Ni vet, sådana som ligger och bara drar batteri utan att man egentligen använder dem? Lite så tror jag att hjärnans diabetescentrum fungerar. Det märks inte, men det tar på krafterna.
 
Och just därför är utmaningen att slappna av när man är på semester. Man kan aldrig stänga av diabetesen helt, men allt annat måste verkligen dras ner på sparlåga. 
 
Jag älskar att resa, att upptäcka nya kulturer och miljöer. Jag har aldrig låtit diabetesen stoppa mig från att resa, men det är klart att den ställer till med lite problem då och då. Som tidigare nämnt är en ickefavorit hos mig att passera igenom securityn gång på gång på flygplatserna. Man vet att man kommer behöva plocka upp alla nålar, allt insulin och intyget ur väskan. Det kommer förmodligen ställas frågor, jag kommer förmodligen pipa när jag går igenom. Och bli visiterad. Att passera igenom har aldrig varit ett problem för mig, men det är likväl omständigt så att det räcker och blir över. 
 
När vi för drygt två veckor sedan gled iväg från Småland, via Köpenhamn, till Kapstaden i Sydafrika, var jag förberedd upp över öronen. Diabeteshjälpmedel fördelat i nästan alla väskor, tredubbla omgångar av det mesta. Och med facit i hand har det gått fantastiskt bra! Planering tar en långt.
 
Vi har gosat med pingviner, varit på vinprovning, flugit helikopter, dykt med hajar, spanat på vilda djur på safari och degat på stranden. En lagom blandning av aktivitet och vila, helt enkelt!

Innan jag åkte fick jag ett fodral skickat till mig av Romalore, vid namn Frio. Det är ett kylfodral som man kyler med hjälp av kallt vatten (eftersom det inte alltid finns en kyl eller frys att tillgå!), och sedan kan förvara pump, pennor eller annat i som inte bör utsättas för värme. Helt perfekt att ha på stranden!
 
 
Det krävs en viss omställningsperiod efter att ha landat i kalla Sverige igen. Jag klär mig alldeles för kallt när jag går ut, eftersom solen skiner tror jag att det är varmt... vilket är helfel. Brr! Jag försöker också trycka in huvudet i den jobbubbla som är dess normaltillstånd, men det går inte helt utan motstånd, haha. 
 
Nu ska jag sätta mig med lite bokföring och AnnaPS-jobb. Det blir en låååång kväll..! P är bortrest under veckan, så jag passar på att jobba igen lite missat jobb och förbereder vad som komma skall. 
 
Ha en riktigt fin måndagskväll, allihop!
 
___________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 8,8 mmol/liter.
#1 - - Maria:

Det där med att likna hjärnans diabetescentrum vid batterisugande appar på mobilen var verkligen huvudet på spiken! Är det okej om jag länkar till det här inlägget från min blogg?

Svar: Självklart!
Diabetesia