Gästblogg - Klara Sundström

Mitt namn är Klara Sundström och jag är en 21-årig tjej som hittills inte varit speciellt aktiv i att varken berätta om min sjukdom eller dela med mig av min historia. Det här känns som ett bra tillfälle att kunna ändra på det.

År 1997, när jag var 3 år gammal, fick jag diagnosen diabetes typ 1. Två veckor låg jag inlagd på sjukhuset. Jag blev väckt mitt i natten för att de skulle kolla mitt blodsocker, blev stucken med nålar och fick gå runt med dropp i armen de första dagarna för att jag var så uttorkad. Har fått reda på att jag skrek och grät varenda gång någon försökte sticka mig i början, detta ändrades som tur va. 

De första åren efter diagnosen var ganska ''lätta'' för min del, vilket jag tror de flesta tycker även om omställningen är stor. När jag hamnade i tonåren blev det svårare. Känslorna av lågt och högt blodsocker förändrades, jag var tvungen att lära mig hantera diabetesen i kombination med alkohol och fick även börja justera mina doser på ett annat sätt då insulin som fanns kvar i kroppen i början hade nu helt försvunnit. 

Jag började också känna känslor av hopplöshet. Jag var trött på smärtan av alla nålar, vänta i köer på apoteket och behöva sitta livrädd i ett väntrum på sjukhuset för att får reda på om min syn hade tagit skada eller inte. Dessa perioder är än idag återkommande tyvärr.   

En vanlig fördom jag stöter på är att man tror att diabetes är så himla lätt. Typ att det enda jag behöver veta är hur mycket insulin jag ska ta till mat så löser sig hela min sjukdom, men så enkelt är det ju inte. Vi vet ju att det inte bara är mat som vi måste ta hänsyn till utan massa andra faktorer utöver bara maten, exempelvis stress, väder och träning. En annan vanlig fördom är också att folk tror att jag inte tål socker. Tro mig, jag hade bokstavligt talat inte överlevt utan socker.

Mitt sätt idag att hantera min diabetes är genom känsla och erfarenheter, vilket fungerar för mig. Det är en svår balansgång att försöka ha ett ''normalt'' liv med en sjukdom som, om man inte sköter den, kommer slå tillbaka på en själv senare i livet. Man måste bara komma ihåg att sjukdomen är individuell och att man gör det som fungerar och känns bäst för en själv och för det liv man vill leva. 

Jag har blandade känslor av att ha fått diabetes typ 1 så pass ung. Jag är ledsen då jag vet att ju senare i livet man får diabetes desto bättre, men samtidigt är jag tacksam för att de senaste 18 åren med sjukdomen har gått bra utan komplikationer och hoppas att det kommer fortsätta så.  

Det känns onödigt att tänka på ett liv utan diabetes, för ärligt talat vet jag inte om jag skulle vara samma person utan den. Jag är inte min sjukdom, men min sjukdom är en del av mig oavsett om jag vill det eller inte. Det är något jag har lärt mig att acceptera.  

Vill avslutningsvis säga tack till dig Sofia för ditt engagemang angående diabetes. Jag kan ofta känna mig ensam i min sjukdom, men efter att ha följt din blogg är den känslan inte lika stark längre. Tack! 

Kram, Klara