Happy 8th diaversary!

Idag för exakt åtta år sedan, blev jag inskriven på sjukhus för första gången i mitt liv. Den 28 juli 2008 fick jag diagnosen typ 1-diabetes. 
 
Jag kommer ihåg delar av den dagen så tydligt som om det vore igår. Vissa delar mindre tydligt.
Jag minns hur min mamma hade bokat en tid på vårdcentralen på morgonen. Det var en måndag och hela familjen skulle åka till fjällen och vandra med start samma eftermiddag. Men innan vi kom iväg ville vi lugna allas våra nerver; något var ju inte helt hundra med mig? Jag drack mängder, kissade mängder, sov mängder och hade tappat mängder av kilon (från min redan ganska lilla, femtonåriga kropp). Det var säkert ingenting - men lika bra att kolla upp iallafall! 
 
Så fel vi hade.
 
Sköterskan drog blod ur mitt armveck och skickade sedan hem oss. Blodproverna skulle skickas till Växjö Centrallasarett för svar, och det kunde ta några timmar. Vi åkte hem och packade våra fjällenryggsäckar, satte oss i bilen och påbörjade vår semester. Men vi hann inte längre än några mil utanför stan innan mammas mobil ringde och läkarrösten gav dåliga besked. Vi fick vända och köra i ilfart direkt till sjukhuset.
"Typ 1-diabetes handlar det om", sa sköterskan och jag trodde att hon skämtade. Inte jag väl? Jag var ju aldrig sjuk? Jag hade ju inte gjort något fel! Varför skulle det här hända mig?
 
I två veckor var jag inskriven på sjukhuset. Jag var femton år, men blev efter diagnosen betydligt mindre och var glad att de lät mamma sova hos mig. Allt var nytt, allvarligt, läskigt och okänt. Jag visste ingenting om vad typ 1-diabetes var, och jag minns tydligt hur jag försökte nypa mig i armarna för att vakna upp ur mardrömmen som nu var mitt nya liv. 
 
Tänk om mitt femtonåriga, nydiagnosticerade jag visste hur mycket jag skulle ha att tacka min diabetes för i framtiden!
Utan min sjukdom hade jag aldrig varit den ordningssamma, noggranna, envisa, drivna och utåtriktade människa jag är idag. Många av mina bästa egenskaper har jag att tacka hårt slit och motgångar för. Jag hade aldrig fått uppleva många av de saker som jag har upplevt, aldrig fått många av de chanser jag har fått, eller träffat många av de underbara människor jag har gjort. Min typ 1-diabetes har gett mig en bonusfamilj! En stor grupp människor över hela världen som förstår vad jag går igenom och kan ge mig stöd när jag behöver det.
 
Idag firar jag min åttonde "diaversary" (en blandning av "diabetes" och "anniversary" på engelska!), och det gör jag med glädje. Inte för att jag tycker om min typ 1-diabetes, eller är glad över min diagnos. Men för att jag har klarat av ett helt år till! Jag har blivit starkare, mer envis, kunnigare och klokare. Jag har kämpat dag och natt och jag har INTE blivit besegrad! 
 
Ikväll firar jag alla de positiva delar i mitt liv som diabetesen har bidragit till - och hyllar min egen förmåga och kämparglädje! Imorgon? Ja, då fortsätter kampen!
 
Hur firar NI era "diaversaries"?
 
(Och förresten - se till att ha på radiokanalen P4 Göteborgs "Sommar" imorgon kl 12.40! Hemlis..)
 
___________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 5,9 mmol/liter.
#1 - - Maria:

Hej, jag firar min 'diaversary' genom att skänka pengar till JDRF UK som är en välgörenhetsorganisation har i Storbritannien (finns en USA version också). Dem forskar mycket kring botemedel och hjälpmedel för typ 1 diabetes. Mer än så brukar jag inte fira faktiskt ;)

#2 - - Amina:

Vad fint att du kan se att diabetesen fört nånting med sig i personlig utveckling. Det tror jag är viktigt - att ibland fundera och fokusera på de bra saker något annars jobbigt eller dåligt fört med sig. Kram!