Gästblogg - Emma Karlsson

Idag ska ni få läsa text ur ett annat perspektiv än det jag vanligtvis kan dela med mig av, nämligen den anhörigas. Det är oerhört viktigt att aldrig glömma att diabetes inte bara drabbar individen, utan även alla som lever nära.
Emmas sambo har typ 1-diabetes, och här nedan delar hon med sig av sina tankar, sin rädsla, sin teamspirit, och sin oro. Tack Emma, scenen är din: 
 
 
Två gånger har jag fått höra "du behöver inte vara orolig, han klarar sig själv, han är vuxen". Men det bevisar hur lite kunskap man har om diabetes. En människa som har diabetes kan inte alltid styra sin sjukdom eller kontrollera över den. Den lever sitt eget liv. Det är en outförsigbar och ologisk sjukdom. Blodsockret skjuter i höjden och förstör dina organ likt förbannat, oavsett hur vuxen du är, oavsett ålder. Sjukdomen tar inte hänsyn till din ålder. En diabetiker kan bli drabbad av en massa komplikationer oavsett hur vuxen man är. 
 
Jag vet att jag valt honom om ni nu tänker "du har ju valt honom", som att det vore en förlust eller som att jag klagar. Knappast! Jag ångrar inte det en sekund! Jag klagar inte. Jag klagar aldrig över min oro för honom. Det har jag aldrig gjort en enda gång. Skulle aldrig få för mig att göra det, eftersom jag älskar honom och bryr mig om honom. Det är inte jobbigt att älska honom och det är inte jobbigt att bry mig om honom. Det är det som är kärlek. Utan jag vill bara att folk ska förstå att diabetes är en väldigt okontrollerbar sjukdom som man inte kan styra över oavsett ålder och som anhörig är det inte konstigt att man då oroar sig. Jag valde honom för jag älskar honom, diabetiker eller inte. Diabetiker förtjänar kärlek precis lika mycket och att få ha en partner. Men det ändrar inte faktum att jag oroar mig för det om man nu skulle dra dom orden till mig. Skulle jag oroa mig mindre för det? Alla oroar sig över sin älskade någon gång mer än vanligt, om de mår dåligt eller råkar ut för en olycka. Det är samma sak där. Skillnaden är att jag oroar mig jämt. Mer än vad som kanske ses som normalt. Mer än vad jag normalt har gjort i tidigare förhållanden. Det är inte så att jag tänker på det hela tiden att han har diabetes eller att jag går med en oro hela tiden, men jag är mer orolig än vad man annars brukar vara, speciellt vid vissa situationer. Jag tror det är normalt att man oroar sig mer över sin partner med diabetes än vad någon gör över sin partner som inte har det. För diabetes är en tickande bomb. Det är så jäkla lätt att ta för lite insulin så du får högt blodsocker och du får syraförgiftning eller att man tar för mycket insulin och man hamnar i koma. Det är så lätt att strunta i att ta sitt insulin, äta en massa socker och strunta i att kombinera det med insulin och att strunta i att äta socker vid lågt blodsocker och då slutar inget av det här bra. Så bara för vi är vuxna så kan inte jag oroa mig över honom för en sjukdom som kontrollerar honom och tär på hans kropp, oavsett hur vuxen han är?
 
De situationer jag oroar mig är helt klart nätterna, att han ska få lågt blodsocker. Han vaknar alltid när han får lågt blodsocker och känner alltid av det när han är vaken på dagarna. Det slår aldrig fel. En enorm trygghet. Men det kan ändras. Jag har hört att ju längre man har haft diabetes, tillslut försvinner den förmågan att känna av det. Gäller inte alla ska tilläggas. Jag vill gärna slippa se honom börja krampa och behöva sticka honom med en glucagonspruta. Är jag vaken och han sover, så blir jag ibland rädd för varenda rörelse han gör. Om han exempelvis rycker sig flera gånger med armarna och benen. Han ligger oftast högt på nätterna, något som är hemskt att veta att han gör. En annan sitatuon jag oroar mig är om han ätit för mycket kolhydrater, att han inte får i sig tillräckligt med insulin eller när vi är ute och han får lågt blodsocker, att man inte har fått med sig socker. Har man en partner med diabetes och ska gå ut, se till att båda har med sig socker. Jag har dextrosol i ytterfickan på min väska och där ligger den hela tiden. Samma sak när han ska gå hemifrån, tar han med sig det, men ibland glömmer han det och då vet vi att det alltid finns i min väska. Går han ut utan mig så försöker jag alltid fråga om han har med sig det. Jag ser alltid till att ha mobilen på också ifall något händer och jag måste springa ut och hämta honom, ifall han skulle bli så låg att han behöver hjälp. Vi bor i stan och har nära till allt, så är han ute så är han inte särskilt långt bort. Jag kan erkänna att jag var dålig på att ha mobilen på i början av vårat förhållande innan jag blev intresserad av diabetes och tog det på allvar.
 
Min sambo är mitt allt, han är min andra halva. VI har diabetes. Han är inte ensam om den. Vi är ett team. Vi lever med den här sjukdomen tillsammans. Eftersom jag lever med en diabetiker så lever jag med diabetes, bara på ett annat sätt. Diabetesen finns alltid där i nästan allting vi gör. Det går inte att säga att man inte ska låta diabetesen styra. Ofta låter vi den inte göra det. Vi gör allt vi vill göra, men vi måste ta hänsyn till den. Om vi tex ska handla och han får lågt blodsocker, det är ju inte så att vi låter diabetesen bestämma och vi håller oss hemma, utan då tar vi bara med oss socker eller så äter han något hemma och vi går när han känner sig bättre, beroende på hur låg han är och hur påverkad han känner sig av det. Diabetesen styr inte då, men vi tar hänsyn till den. Jag är livrädd att han ska drabbas av framtida komplikationer. För jag älskar honom. Oavsett hur jäkla gammal han är! Han är vuxen, men det struntar hans diabetes i.
#1 - - Emeliz (Emma):

Tack så mycket för du tog med min text Sofia! Tillsammans kan vi göra ett säkrare samhälle för diabetiker!

#2 - - Anna:

"Det är så jäkla lätt att ta för lite insulin så du får högt blodsocker och du får syraförgiftning eller att man tar för mycket insulin och man hamnar i koma." Ehhhh nej så jäkla lätt är det inte... Kolla blodsockret ofta så kan du korrigera högt eller lågt värde!!! Asså har diabetes typ ett sen jag var fyra och är tjugo nu! Den här bilden av diabetes är så överdriven! Läs på om kolhydrater kost och motion och sköt diabetesen, så gör jag och det funkar utmärkt!!! Och ja jag äter godis ibland och nej jag tror inte att det funkar olika för olika personer. De som har en "svår diabetes" är nog bara mindre pålästa och slarvar med att kolla blodsocker/ vågar inte ta tillräckligt mycket insulin. OBS! det här är mina åsikter så ni behöver inte skicka tusen påhopp nu, tack :)

#3 - - Emeliz (Emma):

Anna: Så du menar att det är lätt att ta rätt dos insulin till måltid mm? Även om man korrigerar är det ju lätt att strunta i det.

#4 - - Andreas:

Anna: jag håller med att begreppet "svår diabetes" är överanvänt. Dock finns de folk som behöver diabeteshund och inte kan jobba för att de har svår diabetes där de svänger fort samt inte känner lågt blodsocker. Men de är få.

#5 - - Anna:

Emelia (Emma): Ja men om man struntar i att ta insulin får man väl räkna med att det blir högt??? Varför skulle man strunta i att ta insulin medvetet, förstår inte alls? Då väljer man ju att få det "svårt" med sin diabetes?

#6 - - J:

Åh hej. Jag vet att ni vill väl med detta perspektiv men oj vad jag känner mig som en börda i ett förhållande när jag läste detta. Och ångest över att sälja in den typ av relation till någon. Jag är singel för första gången sedan jag fick typ 1 och jag mår redan dåligt över att/när/om/hur jag ska berätta vad som gäller när jag träffar någon. Om de då googlar på anhörig och läser saker som det här.. Hur väljer man den relationen när man inser vad det handlar om? När det finns en annan utan T1 man kan dejta nästa vecka?

#7 - - Ingegerd Wikberg :

Tack Emma, värdefulla ord att höra 😊 från mig som har typ1-diabetes o med en grundfamilj som inte riktigt haft förmågan att ta hänsyn till att jag har diabetes, aldrig gett ngt stöd, inte varit intresserade, varit rädda för vad som kan hända.....

#8 - - Nora:

Det finaste jag läst på länge! Wow! Detta delar jag på min blogg, wow och wow! Vardagshjälte och vilken människa!

#9 - - Emeliz (Emma):

Anna: Fel formulerat av mig, men det jag menar är att det är inte så lätt att få exakt dos till rätt mängd kolhydrater. Antingen blir det för lite eller för mycket och man blir då hög eller låg. Det är ju inte så svårt att hamna där. Och då finns det risk för konsekvenser. Finns massor med diabetiker som kämpar och kämpar med att få ner blodsockret eller att få upp det, men det går inte.

J: Det var inte längesen jag och min sambo med typ 1 diabetes blev tillsammans. Det var 2 år sen i söndags. "När det finns en annan utan T1 man kan dejta nästa vecka?" Ja du, jag kunde själv ha dejtat någon annan, men nu var det så att det var min sambo jag fick känslor för och då väljer man inte någon annan. Har en partner en sjukdom eller så, så stannar man kvar ändå. Annars är det inte äkta kärlek. Hade det varit tvärtom och jag hade haft diabetes, och min sambo hade inte velat ha mig för jag har en sjukdom, screw honom isåfall. Är det äkta kärlek älskar mig genom "sickness and in health". Jag vill ha min sambo, för HONOM, ingenting annat. Jag älskar honom vare sig han har diabetes eller inte.

#10 - - Emeliz (Emma):

Anna: Fel formulerat av mig, men det jag menar är att det är inte så lätt att få exakt dos till rätt mängd kolhydrater. Antingen blir det för lite eller för mycket och man blir då hög eller låg. Det är ju inte så svårt att hamna där. Och då finns det risk för konsekvenser. Finns massor med diabetiker som kämpar och kämpar med att få ner blodsockret eller att få upp det, men det går inte.

J: Det var inte längesen jag och min sambo med typ 1 diabetes blev tillsammans. Det var 2 år sen i söndags. "När det finns en annan utan T1 man kan dejta nästa vecka?" Ja du, jag kunde själv ha dejtat någon annan, men nu var det så att det var min sambo jag fick känslor för och då väljer man inte någon annan. Har en partner en sjukdom eller så, så stannar man kvar ändå. Annars är det inte äkta kärlek. Hade det varit tvärtom och jag hade haft diabetes, och min sambo hade inte velat ha mig för jag har en sjukdom, screw honom isåfall. Är det äkta kärlek älskar mig genom "sickness and in health". Jag vill ha min sambo, för HONOM, ingenting annat. Jag älskar honom vare sig han har diabetes eller inte.