Ett brev till mitt friska, förflutna jag

Lilla du, lilla Sia. Du vet inte vad som är på gång. Du har ingen aning. En tuff tid väntar dig. Ett hårt grepp kommer ta tag i din rangliga kropp och aldrig igen riktigt släppa taget. Men du är starkare. Tuffare. Du kommer ta dig igenom det, vända på situationen och gå ur matchen som segrare. Lilla du, lilla Sia. Allt kommer bli bra, jag lovar.

Du är femton år och har aldrig varit på ett sjukhus. Inte mer än för att säga hej till din nyfödda lillebror när du var fem, och för att hälsa på sjuka släktingar. Inte mer än det, vaccinationer och rutinbesök. Du är en frisk och pigg tjej.

Den 28:e juli 2008.
Du är inte längre frisk och pigg - du är sjuk och trött. Liten och rädd. Förvirrad och okunnig. Diagnosen typ 1-diabetes har landat i knät på dig. Du vet ingenting och är rädd för allt. Skulle du smitta? Kunna spela fotboll? Få äta vad du ville? Eller rentav dö?

Du ligger i sjukhussängen med slangar, nålar och blod. Sköterskor kommer och går, läkare och dietister lika så. Kolhydrater, insulin - räkna ut, dosera, utvärdera. Träning, stress, hormoner. Bergochdalbanor. Blablabla..

Andas, Sia. Ta ett djupt andetag. Sluta nypa dig i armen, du kommer inte vakna ur det du tror är en mardröm. Det är ingen dröm, det är din nya verklighet. Lyssna på sköterskornas lugnande ord, och fortsätt sedan kolla på filmen med mamma. Hon är bredvid dig, alltid. Kommer alltid vara.

Ditt liv kommer förändras och se annorlunda ut, men det är inte ditt fel. Du hade inte kunnat förhindra det på något sätt, och du har inte själv provocerat fram det. Du smittar inte, men du kommer heller aldrig att bli frisk. Forskningen är fortfarande inte där, inte ens åtta år framåt i tiden. Jag är ledsen.

Men din diabetes kommer göra dig till DIG. Du kommer få möjlighet att skriva projektarbetet på gymnasiet om den. Du kommer träffa vänner för livet på diabetesläger och event. Du kommer starta en blogg som så småningom når ut nationellt och påverkar delar av samhället till det bättre. Din rädsla för att presentera inför folk kommer försvinna i takt med att dina diabetesföreläsningar blir allt mer populära.
Och du kommer bli expert. Du kommer kunna din kropp utan och innan. Din diabetes kommer generera egenskaper som du förmodligen aldrig hade haft annars. Envis, stark, tålmodig, noggrann, strukturerad, uthållig och målmedveten.

Andas, lilla Sia. Allt kommer bli bra. Idag är du 23 år gammal och mår bättre än någonsin. Du går varje dag till ett jobb du stortrivs på. Du går varje kväll hem till en kille som du älskar, och som älskar dig. Din familj må vara utspridd över jordklotet, men kommer alltid vara både tight och stöttande. Du använder insulinpump och reglerar dina värden och doser flera gånger om dagen, men nu går det på rutin. Vissa dagar är riktigt, riktigt jobbiga och dåliga - men de allra flesta är bra. Din sjukdom stoppar dig inte från att resa, njuta, drömma, önska, vilja och åstadkomma.

Andas, lilla Sia. Du är jag - och vi är ett fruktansvärt starkt team. Tillsammans klarar vi av det mesta, jag lovar. Sluta nypa dig i armen, allt kommer bli bra.

___________________________________________

Blodsocker i skrivande stund: 6,2 mmol/liter.

#1 - - Becca:

❤️

#2 - - Christian Andersson:

Hej Sofia Larsson-Stern

Jag läste ditt inlägg på SVT Opion.

Jag är inte diabetiker själv. Min sambo fick diagnosen diabetes 2 när hon var sextio fyllda. Jag vet att det är stor skillnad mellan diabetes 1 repspektive diabetes 2 men jag berätta om mina erfarenheter. Hon har lagt om sin kost, äter ingen medicin och har inga symptom. Har man inga symptom utan att äta medicin så är man frisk tycker jag.

Räkna kolhydrater är inget större problem efter vad jag har förstått. Man kommer långt med att utesluta viss mat. Vi lagar all mat själva, vi äter inte halvfabrikat eller färdigmat. Det är oftast jag som lagar maten eftersom min sambo jobbar. Jag äter samma mat frånsett att jag inte klarar mig utan bröd och potatis. Socker ska man också undvika. Det finns så mycket tillsatt socker där man minst anar. Färdigmat, mejeriprodukter m.m.

Jag ser dåligt så jag måste ha ett förstoringsglas för att kunna läsa innehållsförteckningar. Blir det fel så blir det skäll när jag kommer hem. Jag hoppas att du förstår att jag inte vill mästra dig. Jag ville bara berätta hur jag har det.

Min sambo var hos fotvården på lasarettet häromdagen. Hon var inte välkommen tillbaka - det såg alldeles för bra ut. Hon har jobbat inom hemtjänsten och sett så mycket elände och vill inte hamna där själv.

Vad gäller sprutor så har jag samma åsikt som med amning. Jag var ung på 60- 70-talen så jag inte pryd. Vad jag menar är att man inte behöver provocera men man ska absolut inte behöva gå och gömma sig. När det gäller sprutor är jag lite knasig. Jag måste se på när någon sticker mej. Jag hade en kompis som for mycket illa av att se blod. Fick ha se sitt eget svimmade han direkt.

Lev livet och var rädd om dig. Självklart ska du tala om att du har diabetes. Hur ska du annars kunna gå på fest?

Jag gillar inte tatueringen. Men det är för att jag inte gilla tatueringar ;-)

#3 - - Hanna Karlsson:

Vilket fint inlägg!