Lev mitt liv i fem minuter

Jag vill be dig att leva mitt liv i fem minuter. Slut dina ögon och föreställ dig att du öppnar dem igen som typ 1-diabetiker. 
Att sköta en autoimmun, kronisk sjukdom är inte lätt. Det är ett heltidsjobb utöver den sysselsättning du annars har. Du kanske pluggar? Jobbar? Är mammaledig? Oavsett vilket, så har du nu - i fem minuter - även ett arbete som du inte får betalt för, där du inte har rätt till några semesterdagar, och heller inte kan säga upp dig ifrån. 
Varje minut av varje timme av varje vecka av varje månad, under alla år, finns den där. Typ 1-diabetesdiagnosen som du varken bad om eller förtjänade. Och visst önskar du att du bara kunde skaka av dig den? Tänka på något annat en stund, leva som vanligt. Men den är alltid där.
 
Du testar blodsockret när du vaknar på morgonen. Du doserar insulin till frukost, räknar kolhydraterna på tallriken, väger in huruvida du ska cykla eller ta bilen till jobbet. Kanske ska du träna senare idag? Skiner solen ute och värmer upp luften? Allt påverkar din insulindos.
Oj, är klockan redan så mycket? Upp, och iväg, snabbt! Men.. nu stiger blodsocket ju? Varför? Jo, stressen påverkar också. Framme på jobbet, och mätaren visar pil nedåt. Har det redan vänt? Du som ska hålla den där viktiga presentationen inför din chef om fem minuter, men känner att det inte går med dina skakande händer och din suddiga syn. In med socker i munnen. Sitt ner, andas. Låt svetten torka in igen. Bra, då kör vi! 
Presentationen är avklarad, om än något försenad. Lunch! Du hann inte packa någon låda.. Och i restaurangen har de bara hamburgare och pommes. Okej, du får chansa med insulinet, kanske går det ändå. Hur mycket kolhydrater är det i brödet? 
Eftermiddagen rullar på, men huvudet börjar dunka. Ögonlocken är tunga och munnen torr. Vad är det som händer? Blodsockret är högt. Doseringen till lunchen blev helt fel och nu ligger du skyhögt! Huvudvärken kommer som ett brev på posten och du dricker mängder av vatten för att få ner det. Doserar insulin. Går ut och promenerar en snabb sväng för att hjälpa ned sockret. Hur ska du nu hinna klart inför mötet klockan tre? 
 
Att ha typ 1-diabetes är ett heltidsjobb, tro mig. Jag har levt med det i åtta år nu. Så jag vet. 
 
"Kan inte du sticka dig någon annanstans, vi försöker äta här", "Det ser ut som att du knarkar" eller "Fy faan vad jag hatar att se blod". 
 
Alla tre är kommentarer som kan lämna djupa spår hos en typ 1-diabetiker. Föreställ dig - de fem minuterna är inte slut än - att du inte bara kämpar med sjukdomen i sig varje dag, vecka och år. Du måste även kämpa mot allmänheten och deras fördomar. Deras pikar och okunskap. Du måste tillrättavisa och upplysa. Och orkar du inte det - vilket är fullt förståeligt med tanke på allt annat du måste hålla koll på - så är det lätt att bara dölja. Att inte visa. Att inte orka berätta för hela världen att du är sjuk - för då måste du ta dubbla fighter. Och en fight är faktiskt jobbigt nog.
 
Alla med typ 1-diabetes är hjältar. En funktion i våra kroppar är trasig, så den sköter vi istället manuellt. Ni får insulin automatiskt av era fullt fungerande bukspottkörtlar, men vi hanterar det med sprutor eller pumpar. Vi räknar, omvandlar, tänker till, väger in, doserar, och utvärderar. Vi är inte allergiska mot socker, vi har inte orsakat sjukdomen själva, och vi kan inte bli friska hur väl vi än sköter oss. Inte än. 
 
I dagsläget finns inget botemedel för typ 1-diabetes, men vi kämpar varje dag med hopp om att en dag kunna säga "Jag hade diabetes". Snälla samhället, ge oss inte ett intryck av att vi måste förminska eller rent av dölja vår sjukdom - det gör allt så mycket jobbigare.
 
Döm mig inte innan du har levt mitt liv i fem minuter.
Lägg din energi på att förstå, och dra ditt strå till stacken för att ett botemedel ska hittas - istället för att döma, pika och späda på den okunskap som råder kring typ 1-diabetes idag. Jag ska inte behöva ta dubbla fighter. En fight är faktiskt jobbig nog.
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 7,2 mmol/liter.
 
 
(Klicka gärna på hjärtat här under om du tycker att inlägget är värt att lyftas uppåt på topplistorna - och därmed nå ut till ännu fler!)
#1 - - Angelica:

Bra skrivet, det är så svårt att föreställa sig hur det är för ngn som inte har det, usch va hemskt o behöva leva med det..

#2 - - Annika:

Hej!
Jag har inte läst din blogg tidigare, bara råkade klicka in på ditt senaste inlägg, det är helt fruktansvärt vad du faktiskt får gå igenom och jag lider med dig.
Jag kan också förstå att du inte pallar med att höra massa tips och trix hela tiden om hur du ska må bättre men jag kan inte låta bli att rekommendera dig till en helt lågkolhydratskost, där du istället äter fett/protein och dricker vatten (dvs de byggstenar som din kropp faktiskt är uppbyggd på).
Testa strikt i tre månader och se vad som faktiskt händer med ditt blodsocker, jag kan inte lova dig guld och gröna skogar, men testa, du har inget att förlora!

Kram på dig!

#3 - - Erika:

Vilken bra text!
Diabetes drabbar ju tyvärr inte bara personen utan hela familjer och även vi vid sidan av får fightas.
Annika ovan, jag förstår du Rek av välmening men tyvärr så spär din rekommendation på okunskapen då lågkolhydratkallorikost rent av är livsfarligt för en typ-1 diabetiker. Den kan ev hjälpa en person med typ-2 diabetes och som ännu inte behövt börja med insulinsprutor utan bara behöver kostomläggning men även där är forskningen oense.

#4 - - Annica @ Guld med ADHD :

Jag har inte diabetes, och det är jag väldigt glad för. Men jag lever ändå med diabetes då min man har levt med sjukdomen i 30 år. Det är jobbigt, och tufft. Mest för honom såklart, men även för mig.

Flera gånger i veckan blir jag påmind om att min partner, en av de människor jag älskar mest, räddar sitt eget liv varje dag, kämpar för att inte kroppen skall dö. Nästa gång han går och lägger sig för att sova kanske han inte vaknar ingen. Jag avundas de som inte lever med den rädslan.

#5 - - Anonym:

Heja dig, du är grym. Min 14-åriga dotter har diabetes och varje dag är en kamp. Fortsätt som du gör, det betyder mycket för många.

#6 - - Jessica S:

Varje dag, varje timme,varje minut är en kamp för oss. Jag har haft min typ 1 diabetes i 16 år. Jag var 24 när jag fick diagnosen.
Man måste hela tiden lyssna på sin kropp. Är jag bara trött eller ligger jag högt, eller kanske lågt? Törstig!!! Högt eller är det för att det är varmt? Har jag druckit dåligt? Svettas!! Är jag låg, hög ellerhar jag ansträngt mig så mycket så att jag svettas?
Alla uttryck kroppen gör, svett, trötthet, törstig, skakig, matt, huvudvärk m.m. Alltid tänker vi i första hand på hur vårat blsk ligger. Det är prio ett för oss.
Ibland känner jag att jag skulle kunna betala alla pengar i världen för att slippa tänka på hur mitt blsk ligger och hamnar i olika "vardagliga" situationer. Att bara få sätta sig och äta sin mat, att få klämma en hel chokladkaka bara för att jag är sugen på det. Att strunta i att äta frukost eller kvällsmackan eftersom jag inte alls är hungrig.
Dock kan jag säga att insulinpumpen som jag har haft i några år, har fått mig att känna att jag kan leva ett ganska "normalt" liv.

Fortsätt kämpa varje dag. Vi har inget val. Men vi har varandra. Vi är många som har denna sjukdom och massa kunskap om den. Ta stöd av oss.
Kram Jessica

#7 - - Anonym:

Kämpa för informations/ insamlings TV-gala ... Peter Jihde o molly sande'n som värdpar.... Folk vet ju INGET om typ 1 diabetes, denna jävulska sjukdom!! / farmor till 7åring m diabetes1

#8 - - Pontus:

Fortsätt kämpa! För ungefär 6månader sen började jag använda Freestyle Libre, det har gjort mitt diabetes liv så mycket enklare, och jag mår idag så mycket bättre! Tyvärr har inte alla diabetiker möjlighet att få detta, eftersom kostnaden är för hög säger politikerna, vilket är ett skämt, alla de kostnader som skulle kunna sparas in på att följdsjukdomarna blev mindre, skulle göra att det i slutändan sparades oerhört mycket pengar.. Tyvärr är det väll för få politiker som är insatta i diabetesen också.

#9 - - Mamma maria:

Är mamma t diabetes typ 1 flicka och reumatism pojke.
Reumatism pojken valde lägga om kosten och är nu fri från sin reuma så länge han äter rätt mat...
Jag har allvarlig börjat undra var diabetesen har sin grund...är det att kroppen är attackerad av dig själv o elaka bakterier som smitit förbi immunförsvaret i tarmarna o sen sätter bukspottskörteln i gungning.... är det någon som forskar på den grundorsaken?
Det vore fantastiskt om man kunde hitta grundorsaken t diabetes...

#10 - - Hanna Karlsson:

Det låter verkligen vidrigt jobbigt!

#11 - - Linda :

Skulle gärna vilja svara till Annika.

Jag har levt med typ 1 diabetes i 15 år och kört med lågkolhydratskost de senaste 5 åren -tyvärr är det inte så enkelt att bara köra på en särskild kosthållning och så blir diabetes lätt att sköta.. (även om det såklart är enklare att hålla reda på antalet kolhydrater om du äter mindre av dom!) Kanske funkar toppen för en typ 2. MEN för en typ 1 kan lågkolhydratkost innebära en risk och bidra med farligt låga värden. Jag skulle inte direkt rekommendera en nydeuterad eller en person med typ 1 som inte riktigt hunnit lära känna sin diabetes och hur den påverkas beroende hur man tränat (högintenstivt eller m tunga vikter) eller vanlig vardagsmotion och i förhållande till kolhydratintag. För ihop med träning, stress, infektion, hormoner eller annan faktor som får blodsockret att sjunka eller stiga så spelar det ingen roll hur bra du än äter och trots att de där grammen kolhydrater enligt uträkning borde ha räckt i förhållande till dosering och aktivitet. Det är inte sällan man är uppe och äter kolhydrater halva nätterna för att ett envist lågt bs kräver det... utöver de lever diabetes ibland sitt egna liv vilket vi inte alltid har möjlighet att påverka. Så tex - en likadan matlåda som du åt igår och i förrgår som resulterade i ett bra bs kanske inte slutar med samma resultat idag.. det är sååå mycket mer bakom än bara kosthållning!

Och tusen tusen TACK Sofia för allt du gör för alla oss med typ 1 , du är grym som förutom att leva med det även orkar jobba med diabetes och vara en röst ut till samhället. Fantastiskt imponerande arbete och en förebild för många! :)

Kramar

#12 - - Linda Waldestål :

2007 fick vår äldsta dotter som då var sju år diabetes. Nu är hon 16 och sköter sin diabetes själv. Förutom nålbytet som jag fortfarande gör. Men jag var under flera år den som hade huvudansvaret för hennes diabetes. Det var jag som mätte alla hennes blodsocker gav alla sprutor innan hon fick sin pump. Jag som skulle hitta på insulindoser . Jag som ställde klockan flera gånger varje natt för att se om hon var på väg upp eller ner. Sen fick hon sin pump och basaler och annat skulle fixas och trixas med och aldrig, aldrig kunde vi slappna av. Aldrig ta semester på riktigt. Nu är allt det här hennes ansvar. Värden som inte vill som hon vill. Känningar om natten som stjäl hennes sömn. Alltid försöka vara steget före. Och jag beundrar henne. Beundrar alla barn, ungdomar och deras föräldrar som kämpar. Ni är alla hjältar. Själv fick jag veta 2015 efter att ha haft graviditetsdiabetes med 2 av mina 5 barn genom blodprover de ville ta på mig för forskning att jag bär genen för typ 1 diabetes. Att min kropp producerar insulin i nederkant 0,33% istället för 1,5-2% vilket är normalt samt att jag har en "krigare" som "äter" upp delar av det det insulin jag tillverkar. Läkaren berättade för mig att jag håller på att utveckla typ 1 diabetes men ingen kan säga när. Hon förklarade att det kan gå på 2 veckor det kan ta 1 år eller kanske 10. Jag har insulinpennor i kylen om och när. Men vid kontrollen ett år senare låg mitt hba 1c fortfarande bra och mina slumpvärden jag tar är oftast bra. Jag hoppas så att jag ska klara mig undan denna jävla sjukdom flera år till. Men om den bryter ut har jag en fantastisk dotter som kan leda mig på vägen. Kram till dig och alla andra som kämpar varje timme, varje dag året om med diabetes typ 1.

#13 - - Mathilda:

SÅ läsvärt inlägg. Du är bäst<3

#14 - - Chatrine :

Det är väldigt tyst om diabetes överlag.. Och det finns sååå mycket gamla myter och förutfattade meningar kring varför man får det.. Allt detta gör mig galen, då okunskapen är så stor.. Jag är mamma till en kille som är 17år.. Han har haft sin diagnos i snart 3år.. Det talas sällan, för att inte säga ingenting, om hur ungdomarna upplever att INTE vara som alla andra längre.. Hur svårt det är för dem att acceptera denna helvetes sjukdom.. Vilken press det är på oss föräldrar att barnet/ungdomen sköter sig.. För stiger Hba1c, så kommer orosanmälan till socialen som ett brev på posten.. Så att vara förälder är en livslång oro.. Men dubbel oro för oss föräldrar som har barn med diabetes.. All styrka och kämpaglöd till er diabetiker.. <3

#15 - - AnnMarie :

Härligt inlägg men lustigt att alla haft diabetes så kort tid. Ni pratar om kämpa i år... Jo, det är tufft, det blir inte lättare, fast ni försökt är följderna där redan i 30 års åldern. Inte för att vara pessimist, det bara är så. Och jo då, forskningen finns, det finns"bot" men det kostar eller ingår i stamcellsforskningen och den vill man än inte veta av. På våran bekostnad. Men så är det. Det är bara att bita ihop, klara jobbet, privatlivet, och alla dumma kommentarer. Jag har dem både privat och på jobbet, spelar ingen roll hur mycket jag säger ifrån, om jag har svårt med lågt socker på morgonen; men det är ju bara att kliva upp en timme tidigare, man måste ju komma i tid, huruvida du ens ska köra bilen dit eller om du ens är medvetande är irrelevant. Legitim vuxenmobbning. Skulle vilja trycka ned underbara bloggar som den här i halsen på alla duktiga människor där ute som verkligen vet hur det är att leva perfekt med diabetes trots att de knappt sett det på nära håll... Ta lite ansvar för din sjukdom. Tror du jag gör annat, äter, doserar, tack och lov för sensorerna som mäter b glukosen, försöker sova nog, försöker jobba, leva, må bra, så trött på att få tryckt i halsen att det är ju bara diabetes, ät mer, gå upp tidigare, och om du gått upp i vikt det är ju bara att banta.... Bah! Humbug! Ni vet inget, ni vanliga dödliga! Vad sägs om lite respekt för oss som faktiskt är sjuka och kämpar gör vår frihet att bara leva?!? Vi vill arbeta osv osv men du vet vissa sjukdomar hör inte väckarklockor eller klarar sig utan att medicineras (mat/insulin). Hoppas på bot men är för gammal få jag höra fast jag vet den finns. Kul att vara 32. Det är 23 år med diabetes för er som undrar. Och nej, bättre blir det inte, men ibland är det iaf levbart.

#16 - - Becca:

Ja nog är diabetes ett heltidsjobb, de skriver jag också under på😬
Skit sjukdom är vad de är.
//diabetes mamma

#17 - - Pussytive:

Tänker på en vän med diabetes, fick aldrig riktigt en inblick i hur det är att leva med det. Mer kunskap behövs verkligen.

#18 - - Figge:

Jag har haft typ 1 diabetes i 25 år och jag tror att den upplevs på olika sätt ! Jag har provat allt som går olika insuliner ! Pump osv nu har jag min mätare i min mobil så det går framåt men det går inte en timma utan att på något vis tänka på det ! Ständigt se till att ha något att ta till ifall !! Ingen dag är likt den andra fastän man äter likadant ! Rör sig i samma på jobbet så överraskas man ständigt ! Men man lär sig ändå på något vis att hantera det ! Viktigt att tala om det ! måste sägas att den nya mätningen av blodsockret med Libra mätaren o sensorn på armen är en enorm befrielse nu med möjlighet att ta hem app på mobilen ! Sist men inte minst så måste jag säga att jag aldrig varit dålig pga diabetes ! 😊

#19 - - Lotti Küsel:

Jag vet hur jobbigt det är, har haft typ 1 diabetes i 58 år

#20 - - Emely:

Jag har inte själv diabetes men tänker på det varje dag. Jag har såväl vänner som kollegor som kämpar med det varje dag. Även min pappa har diabetes. Inget jag önskar något. Hoppas också på att ni kan säga "vi hade". Kram

#21 - - Emma:

Låg kolhydratkost är farligt för typ 1 diabetiker, Annika. Så ja, hon har något att förlora.

#22 - - Angelina Lundholm:

Fantastiskt inlägg. Berörande. Så stark du, och andra i din situation, är. Tack för att du delat detta.

#23 - - Emilia:

jag är själv typ-1 diabetiker med två barn och heltidsjobb och det är så mycket att tänka på! Känns som att hjärnan aldrig får vila och att ligga rätt i blodsocker är ju en stress i sig. Inte är det lätt inte men det är bara att kämpa vidare och ta en dag i taget! Du gör det bra.

#24 - - Madeleine:

Jag fick tårar i ögonen när jag läste det här. För det är precis så min vardag är. Förutom allt du nämner så är den psykiska biten också stor (Hur blir framtiden? Kommer mina barn att få samma sjukdom? Klarar jag av det här arbetet med min sjukdom? Kan jag resa bort så långt eller så länge, eller till ett så varmt ställe?) Tack för att du sätter ord på det som ibland känns oförklarligt och hopplöst. Tack för att du är vår röst i samhället.

#25 - - Elise:

Så himla bra skrivet!

#26 - - Veronika:

Kloka och nyttiga ord

#27 - - Rasmus:

Förstår allt du skriver jag lever med typ 1 diabetes varje dag jag med!

#28 - - Julia :

Kan ha varit ett utav dem bästa inläggen jag läst!

#29 - - Ebba:

En f.d vän till mig har diabetes så jag i många år vara en närstående som drabbades av de följder som kommer av en typ 1-diabetes.
Jag själv är barnreumatiker och brottas också mot en autoimmun sjukdom, där jag tar massa mediciner för att någorlunda motverka det överaktiva (och felriktade) immunförsvar som härjar i kroppen. Sköter jag inte min sjukdom kan jag råka riktigt illa ut.
Jag kan aldrig säga att jag förstår hur det är att ha diabetes så länge jag själv inte drabbas, men att kämpa mot en diagnos dagligen kan jag definitivt förstå.
Hoppas du är okej!

#30 - - FrökenTV, bloggen om tv och film:

så bra skrivet

#31 - - Susanne Jacobsson:

Mycket bra skrivet 😀👍👍

#32 - - Anniz:

Har själv inte diabetes och vet inte riktigt hur det är att ha diabetes. Pappa hade men det var inte så att det du beskriver var något som han gjorde utan han hade det bara på pappret. Må hända att någon av alla hans mediciner var just till p.g.a. hans diabetes men han var ju även hjärtsjuk så det är inte lätt för någon annan som inte har koll på mediciner att veta om någon var till för hjärtat och någon var till för hans diabetes.

Det är så himlans bra att en blogg som denna finns. Det väcker kunskap hos de som inte har diabetes och det på ett intressantare sätt än att läsa faktatexter om det på någon random hemsida.

Denna blogg är viktig!

#33 - - Patrik A:

Hej!
Riktigt bra skrivit och kul någon tar sig tid för att dela med sig!

#34 - - HEDAN:

Jag förstår att det måste vara förjävligt med pikarna efter allt ni diabetiker går igenom. Hoppas att detta inlägget väckte tankar hos folk med okunskap <3

#35 - - Anna Holm:

Du är en kämpe!

#36 - - Silja:

Vilket otroligt bra inlägg. Ger verkligen en inblick om hur det är. Låter verkligen hemskt, men du är stark som tar det här - och vågar berätta om det! 💪🏽

#37 - - Corre:

Hoppas du blir bättre. Kram
From corinas.for.me

#38 - - Corre:

Kommentera gärna mitt nya inlägg
From corinas.for.me

#39 - - Theresa:

Vad tråkigt att du upplever din diabetes så jobbig. själv har jag haft diabetes i 37 år.
Nu finns det så fantastiska hjälpmedel, med LCHF kost (som för övrigt inte är livsfarlig när man har typ1 diabetes) och en pump som stänger av vid låga värden och larmar vid höga så är sjukdomen fortfarande tråkig/onödig/trist osv men jag behöver inte tänka på den konstant.
Vid LCHF kost slipper man de stora svängningarna i bs vilket gör att man får färre rekyler och färre dippar. Jag har de senaste två veckorna haft en insulinkänningar och inte ett enda värde över 10mmol

#40 - - Taramella:

Jag kommer nog aldrig att förstå det du gå igenom och lever med, men jag har stor respekt för din fighting spirit!

#41 - - Isabell:

Så himla bra skrivet!

#42 - - Malin:

Fantastiskt bra skrivet. Får jag kopiera texten till min blogg? Länkar givetvis till dig!

#43 - - elin:

Så bra skrivet! Har själv diabetes sen snart 18 år tillbaks. Varje dag är en kamp, ingen rast ingen ro.. en fight varje dag året runt, ibland flera som du skriver då man möter fördomar och okunskap från samhället.
Får jag dela inlägget? :)

#44 - - ellia:

Väldigt fint och bra skrivet inlägg.
Har en kompis som har diabetes och som dessutom har nålfobi och tycker det känns "pinsamt" att ta sitt insulin inför andra.
Har sett hur lite empati människor kan ha mot henne, de tycker hon är löjlig eller att "men det är ingen big deal" när hon ska ta sitt insulin och gärna vill gå undan, helst göra det bakom en stängd dörr.

<3

#45 - - En Vän:

ETT LITET MEDDELANDE FÖR ATT BELYSA MOBBNING OCH STÖTTA DE UTSATTA:

Våren 2011 sade en 61-årig kvinna upp sig från sitt jobb på Prevent i Stockholm där hon arbetat i hela sitt liv för att Jessica Nilsson Frisk, en tjej född 1981 som ändå bara arbetade där i några år, tillsammans med sina kollegor hade hjälpt en utomstående, dömd kriminell sprutnarkoman att förtala och mobba kvinnans jämnårige son där på en oerhörd nivå bakom ryggen på henne under flera års tid. Bägge hade varit jättesnälla mot henne själva. Sonen hade precis önskat henne God Jul när allt uppdagades. När detta framkom, ljög Jessica även och påstod sig ha blivit hotad av sonen. Den nya VD:n sen endast två år, Maria Schönefeld, och även Jessicas egen chef Mats Quist, hjälpte gruppen sprida förtalet ytterligare när det hela slutligen framkom. De ljög sen ända till slutet när facket kom in för att hjälpa kvinnan. VD:n försökte t.o.m. lägga hela skulden på sonen för att ingen skulle få veta sanningen om mobbningen.

Den äldre kvinnan mådde så fruktansvärt av detta att hon först blev sjukskriven och sen sade upp sig. Hon hade då arbetat där i 41 års tid - ända sen hon var 19 år gammal, varit anställd längst av alla och hade bara fyra år kvar tills pensionen.

Sonen var lätt förståndshandikappad, hade blivit mobbad hela sitt liv och mådde redan väldigt dåligt, det visste alla. Moderns jobb var det enda och sista ställe där han inte hade upplevt att folk var elaka mot honom och alltid hade känt sig trygg. Han hade hälsat på där ända sen han var liten.

Jessica själv stod helt utanför hela tiden. Var inte ens med på ett möte. Hon bad inte ens om ursäkt när kvinnan berättade hur fruktansvärt hon mått av hennes förtal och att det var det absolut värsta hon varit med om i sitt liv och den värsta mobbning sonen utsatts för.

Den då 50-årige narkomanen, som tidigare arbetat där som vaktmästare och som andra anställda visste brukade droger även på arbetstid, vägrade den nya VD:n veta något om med motiveringen att hon varken träffat honom eller ens visste vem han var. Han fortsatte därför besöka jobbet drogpåverkad även långt efter att kvinnan sagt upp sig och var lika välkommen fortfarande. Han är dömd och finns med i Lexbase.se. Prevent jobbar just för att skapa en bättre arbetsmiljö, få ned olycksfall och motverka mobbning. Nu drivs det av en ledning som hjälper utomstående kriminella narkomaner att förtala de anställdas barn.

Uppmanar alla som tar avstånd från mobbning och maktmissbruk mot de redan svaga och utsatta, att ta avstånd från www.prevent.se och dess ledning!

#46 - - Mattias:

Tack för att du utöver din egna ständiga kamp även orkar sprida kunskap om diabetes till allmänheten. Det kommer underlätta för min 5-åriga son med typ 1 som har ett liv med denna ständiga kamp framför sig.
/Mattias