En sjukdom att ta på allvar

För en tid sedan nåddes jag av ett hemskt besked. En av mina läsare hade efter en tids sjukdom avlidit. En underbart positiv och stöttande kvinna. Hon kämpade med typ 1-diabetes som många av oss andra, i kombination med andra svårigheter. 
Helén - jag hann visserligen aldrig träffa dig personligen, men du var alltid så påhejande och uppmuntrande. Och trots dina tuffa motgångar verkade ditt hopp aldrig sina. Du använde av din energi till att dela med dig av dina erfarenheter och peppa andra. Jag kommer minnas dig. Mina tankar går till dina nära och kära. Vila i frid. 
 
Diabetes är en sjukdom att ta på allvar. En sjukdom som aldrig vilar eller ursäktar sig. Den kräver ständig uppmärksamhet, ställer till det vid värsta möjliga tidpunkt, och planerar att fortsätta på det viset alltid, alltid, alltid
 
Vi bad inte om det, förtjänade det inte, fick ingen förvarning, och kan inte bli av med det. Varje dag riskerar vi höga och akutlåga värden. Vi utbildar vår omgivning så att de vet vad de ska göra om vi svävar mellan liv och död. Vi planerar, strukturerar, organiserar, doserar, och utvärderar. Gör det till vardagsrutiner, men är alltid på vakt. Små barn tvingas växa upp snabbt och ta ansvar. Och vissa lämnar oss alldeles för tidigt. 
 
Diabetes är en sjukdom att ta på allvar.
Kunskap är underskattat, fördomar överskattade, och forskningen tar hela tiden nya steg framåt. Men ett botemedel är fortfarande långt bort. Tills den dagen kommer - och det är jag övertygad om att den gör - så måste vi arbeta tillsammans. Sprida kunskapen, sticka hål på fördomarna, och stötta forskningen. För vår egen skull, för våra anhörigas skull - och för Heléns skull.
 
______________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 10,7 mmol/liter.
 
(Heléns omnämnande sker med tillåtelse från hennes släkt)
#1 - - Emma Elisabeth Karlsson:

Så bra skrivet (y)