Att pussla ihop en vardag

Jag minns så tydigt när jag var liten och följde med mamma till affären för att handla. Jag kanske var åtta-nio år, och tyckte mycket om att läsa. Medan mamma plockade på sig mjölk, fil och allt annat som stod på shoppinglistan, smög jag bort till bokavdelningen. Jag spanade på alla bokomslag, vände och läste baksidan på en del. Hade jag haft högre veckopeng hade jag köpt med mig några stycken utan att tveka. Men jag minns så tydligt hur jag fastnade med ögonen på en bok om stresshantering. 
Något på temat "så får du din vardag att gå ihop utan att stressa", och jag minns hur konfunderad jag blev. Varför skulle man stressa? Varför ha så bråttom? Och det man vill göra, det hinner man ju alltid med? Eller? 

Det är först på senare år som jag inser vikten av den där boken. Det finns delar av mig som önskar att jag hade lagt mina sparade veckopengsslantar på den. Och läst den som en liten förvarning om vad som komma skulle. För idag har jag inte ens tid att läsa - det som jag annars ju tycker så mycket om. 

Att pussla ihop en vardag är en konst. Något som väldigt få hanterar med bravur, och något som nästintill alla strävar efter. Kunde inte veckan ha en till dag? Eller dygnet ha någon mer timme? DÅ hade jag ju hunnit med allt!

Fast hade jag verkligen det? Känner jag mig själv rätt så hade den extra timmen blivit upplanerad ganska snabbt, den också.

Att leva med typ 1-diabetes och andra kroniska sjukdomar gör inte livspusslet enklare. Det är svårt för omgivningen att ta in hur ens tillstånd faktiskt inte anpassar sig efter de "normala" omständigheterna. Att bolla vänner, familj, jobb eller skola, fritidsintressen, träning och kost är ett 1000-bitarspussel i sig. Lägg till en eller två knepiga diagnoser så har du ett pussel där det alltid kommer saknas bitar, tro mig..! 

Jag har alltid varit en något nördig och överambitiös tjej, det kan vem som helst som delat skolgång med mig vittna om. Jag lägger ribban högt och tävlar mot mig själv. När jag inte lever upp till mina egna förväntningar kan jag vara oerhört självkritisk. Men - med typ 1-diabetes som kronisk livskamrat har jag tvingats lägga ribban liiiite lägre. Och det är så FRUKTANSVÄRT nyttigt att göra det. Sänka förväntningarna. Hellre hoppa högt över än att riva precis - eller hur?

Igår var första dagen tillbaka på jobbet för mig efter min sommarsemester. Det kändes som att klockan var mitt i natten när jag steg upp vid halv sju för att duscha, kaffet har aldrig varit mer välbehövt och det kändes ovant att både klä upp sig och sminka sig.. Men det är ändå skönt att vara tillbaka i vardagen.

Till hösten kommer jag växla upp livstempot lite. Utöver min heltidstjänst som kommunikatör med inriktning på sociala medier på Chalmers, kommer jag att köra högskolestudier inom just sociala medier på deltid och distans. Det känns jätteroligt att få djupdyka i det jag tycker är så väldigt intressant och spännande - samtidigt som jag vet att det tillför ytterligare bitar i mitt vardagspussel. Utöver jobb och studier har jag bloggen, bokföringen, föreläsningarna, diverse event - plus försök till ett socialt liv och träning. Det kommer inte bli lätt alla gånger - men jag ser ändå verkligen fram emot en givande höst! 

Även om tempot här på bloggen dras ned något, så hoppas jag att ni har tålamod att fortsätta hänga på mig. En mer tidseffektiv, och därmed mer uppdaterad, kanal än bloggen är Instagram. Där hinner jag med uppdateringar dagligen! 

Nähä, nu ska jag ge mig iväg till gymmet! Ta hand om er! 

 

Och för er som undrar över den fina tröjan på bilderna ovan - den hittar ni hos Casualty Girl HÄR

_________________________________________

Blodsocker i skrivande stund: 5,3 mmol/liter.