Var går gränsen för tolerans gentemot ignorans?

Varför ska jag behöva dölja min sjukdom? 
Varför är det mer okej att vara okunnig och fördomsfull - än ofrivilligt sjuk? 
Varför ser en i övrigt välutbildad värld fortfarande inte sanningen? 
När ska vi ha fått nog?
Var går gränsen för tolerans gentemot ignorans?
 
Jag har levt i snart nio år med kronisk sjukdom nummer ett, i snart fyra år med kronisk sjukdom nummer två, och i några månader med kronisk sjukdom... ja, precis, nummer tre. Vilka nummer två och tre är är irrelvant för tillfället; jag fokuserar på nummer ett. Typ 1-diabetes. 
Så länge jag kan minnas har osanningar och fördomar omringat fenomenet typ 1-diabetes. Visst, jag är långt ifrån opartisk, men det är inte rättvist. Typ 1-diabetes är en autoimmun, kronisk sjukdom som kan drabba vem som helst. Imorgon kan det vara du.
 
Vi har varken bett om, eller förtjänat, det här livet. Vi kämpar dag och natt utan att få någon form av lön eller break. Vi kan inte ta ledigt - inte för en dag eller ens en timme. Jag förstår att det är svårt att sätta sig in i för någon som inte har känt det själv; den fysiska smärtan och ständiga, psykiska belastningen. Men här är grejen: jag förväntar mig inte att ni ska förstå. Eller veta. Jag vill bara ha stopp på fördomarna och de förutfattade meningarna. 
 
"Var dig själv. Människor behöver inte gilla det, men du behöver inte bry dig"
Bry dig inte; det är en fin tanke. Ibland är det inte lätt. När välrenommerade mediakanaler lyfter upp ordet "diabetes" i väldigt olämpliga och okunniga sammanhang tappar jag både hakan och hoppet. 
Men det är samtidigt ett bra motto. Struna i vad andra tycker, gå din egen väg. Personligen visar jag min sjukdom överallt, talar högt och sticker mer än gärna hål på felaktigheter. Min insulinpump får synas som vilken annan accessoar som helst, och jag låter inte min sjukdom stoppa mig från att göra allt vad jag vill. 
 
Men jag bryr mig ändå. Jag vill se en bättre värld - med mer kunskap och färre fördomar. Jag vill inte att någon som lever med en sjukdom även ska - utöver den tyngd det i sig innebär - belastas av skam. Min gräns för tolerans gentemot ignorans är nådd. Du behöver inte förstå mig eller mitt liv - men du borde förstå att en background-check och lite kött på benen ger dig bättre och starkare argument i diverse diskussioner.
 
 
Och att spä på felaktig fakta och kassa fördomar var väl ändå inte din intention?
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 8,9 mmol/liter.
 
(Klicka gärna på hjärtat under inlägget om du tycker att det är värt att läsas och delas av fler!)
#1 - - Coumba :

Så bra text<3

#2 - - Sandra:

Jag förstår hur det är med att leva med andras fördomar. Inte för diabetes för då jag levt med psykisk ohälsa i mer än halva mitt liv och har idag diagnosen bipolär sjukdom så får jag konstant leva med att missbedömas och värderas på andra förutsättningar. Aldrig roligt. Det tär på en även om man försöker vara stark.
Och jag vet att diabetes är en dygnet runt sjukdom, har själv tagit hand om ett barn med typ 1 och vet hur opålitlig sjukdom det är och hur folk gärna vill bagatellisera den...

#3 - - Pia:

Mycket bra text! Nu har jag inte diabetes, utan ms, en annan autoimmun sjukdom. Konstiga fördomar kring det också. Jag blev diskriminerad av rederiet Tallink Silja 2013 på grund av det. Stämde dem via DO och vann.

#4 - - Photo by E M E R E L L A:

Grymt inlägg tjejen! Fortsätt att vara den bästa verionen av dig själv<3

#5 - - Jessica Högberg:

Kanske har du skrivit om det tidigare men vad är det du vill att folk ska kunna?? Är det alla runt dej eller media?? Varför skulle du skämmas för att du har diabetes?? Förlåt okunnig, men jag lär mej gärna;)

#6 - - Tess:

Bra inlägg! Folk borde ta reda på lite fakta innan de låter munnen glappa!