Det är svårt att vara osynligt sjuk
Vilken av bilderna tror du speglar mig bäst? Jag lovar dig att svaret inte är vad du tror. Ge mig ett par minuter att berätta lite mer för dig. Jo då, två minuter har du.
Att vara sjuk behöver inte innebära öppna sår, plåster och bandage. Det behöver inte betyda att en inte kan stå, gå eller springa. Det uttrycks inte alltid i höga klagoord eller nära-döden-upplevelser. Men av någon anledning är det mestadels dessa tillstånd som är socialt accepterade att behandla. Om det inte syns, så finns det inte - visst brukar det låta så? Lägg locket på, hysch-hysch, låtsas inte om det.
Lägger jag på locket mycket längre kokar jag snart över..!
Jag är 24 år och diagnosticerad med tre kroniska sjukdomar. Alla tre är kroppsliga - och påverkar alltså mitt inre på olika, negativa sätt. Ingen av dem syns särskilt mycket från utsidan, men påverkar mig dagligen - både fysiskt och mentalt. Min typ 1-diabetes är huvudfokus på bloggen, och kommer vara så även i detta inlägg.
Typ 1-diabetes är ur aspekter som insulindosering, läkarbesök och blodsockermätning en synlig sjukdom. Men det är bara toppen av isberget, under ytan finns så oerhört mycket mer. Många osynliga aspekter. Den konstanta planeringen och utvärderingen. Bristen på spontanitet. Rädslan för framtida komplikationer; att till exempel tappa synen. Fördomarna från allmänheten.
Typ 1-diabetes är ett heltidsjobb som du aldrig får ta ledigt ifrån, och inte kan säga upp dig ifrån. Och du får inte betalt. Bra deal, eller hur?
Jag var femton år när jag fick min diagnos. Liten, förvirrad och livrädd. Min uppfattning var på förhand, som mångas är idag, att "det är väl bara att ta en spruta så är det bra sedan?". Förvirringen och rädslan anföll när jag insåg att så inte alls var fallet.
Jag har bra dagar, och jag har riktigt kassa dagar. De flesta är bra, och då är jag tjejen på den vänstra bilden. Men inatt höll svängigt blodsocker mig uppe till halv tre - och väckte mig igen vid fem. Idag går jag runt på kontoret i zombieläge, och är helt klart tjejen på den högra bilden. Det är lätt att klistra på en mask och säga att allt är bra. Att inte visa baksidorna av sin kroniska livskompis.
Talesättet "Döm inte någon förrän du har gått en mil i deras mockasiner" stämmer in så bra här (på samma sätt som mitt tidigare debattinlägg Lev mitt liv i fem minuter). Det du ser av en människa kan mycket väl vara toppen av isberget - var inte för snabb med att döma.
Jag är trött på att lägga locket på. Det är inte bara att ta en spruta. Det är svårt att vara osynligt sjuk.
________________________________________
Blodsocker i skrivande stund: 6,2 mmol/liter.
(För att ge inlägget lite extra kärlek och spridning, tryck på Gilla-knappen härunder)
Jag kunde inte skrivit det bättre själv !