Det är svårt att vara osynligt sjuk

Vilken av bilderna tror du speglar mig bäst? Jag lovar dig att svaret inte är vad du tror. Ge mig ett par minuter att berätta lite mer för dig. Jo då, två minuter har du
 
Att vara sjuk behöver inte innebära öppna sår, plåster och bandage. Det behöver inte betyda att en inte kan stå, gå eller springa. Det uttrycks inte alltid i höga klagoord eller nära-döden-upplevelser. Men av någon anledning är det mestadels dessa tillstånd som är socialt accepterade att behandla. Om det inte syns, så finns det inte - visst brukar det låta så? Lägg locket på, hysch-hysch, låtsas inte om det.
Lägger jag på locket mycket längre kokar jag snart över..! 
 
Jag är 24 år och diagnosticerad med tre kroniska sjukdomar. Alla tre är kroppsliga - och påverkar alltså mitt inre på olika, negativa sätt. Ingen av dem syns särskilt mycket från utsidan, men påverkar mig dagligen - både fysiskt och mentalt. Min typ 1-diabetes är huvudfokus på bloggen, och kommer vara så även i detta inlägg. 
 
Typ 1-diabetes är ur aspekter som insulindosering, läkarbesök och blodsockermätning en synlig sjukdom. Men det är bara toppen av isberget, under ytan finns så oerhört mycket mer. Många osynliga aspekter. Den konstanta planeringen och utvärderingen. Bristen på spontanitet. Rädslan för framtida komplikationer; att till exempel tappa synen. Fördomarna från allmänheten.
Typ 1-diabetes är ett heltidsjobb som du aldrig får ta ledigt ifrån, och inte kan säga upp dig ifrån. Och du får inte betalt. Bra deal, eller hur? 
 
Jag var femton år när jag fick min diagnos. Liten, förvirrad och livrädd. Min uppfattning var på förhand, som mångas är idag, att "det är väl bara att ta en spruta så är det bra sedan?". Förvirringen och rädslan anföll när jag insåg att så inte alls var fallet.
 
Jag har bra dagar, och jag har riktigt kassa dagar. De flesta är bra, och då är jag tjejen på den vänstra bilden. Men inatt höll svängigt blodsocker mig uppe till halv tre - och väckte mig igen vid fem. Idag går jag runt på kontoret i zombieläge, och är helt klart tjejen på den högra bilden. Det är lätt att klistra på en mask och säga att allt är bra. Att inte visa baksidorna av sin kroniska livskompis. 
 
Talesättet "Döm inte någon förrän du har gått en mil i deras mockasiner" stämmer in så bra här (på samma sätt som mitt tidigare debattinlägg Lev mitt liv i fem minuter). Det du ser av en människa kan mycket väl vara toppen av isberget - var inte för snabb med att döma. 
 
Jag är trött på att lägga locket på. Det är inte bara att ta en spruta. Det är svårt att vara osynligt sjuk. 
 
________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 6,2 mmol/liter.
 
(För att ge inlägget lite extra kärlek och spridning, tryck på Gilla-knappen härunder)
#1 - - Lisbeth Andersson:

Jag kunde inte skrivit det bättre själv !

#2 - - Maria:

Så sant! Och så bra skrivet, som vanligt!

#3 - - Fredrik:

Du skriver så bra! Här var också en vaknatt för yngsta sonen A.

#4 - - Mary:

Instämmer! Har precis som du 3 osynliga kroniska sjukdomar. Hypotyreos; bara man tar Levaxin så är det inget problem, Diabetes typ 1; bara man har ett jämt blodsocker så är det inget problem, men hur lätt är det... och till sist Epilepsi som inte går att kontrollera alls och håller en i ständig rädsla. Utåt så syns inget alls men inåt... det hade som du skriver underlättat om någon fick gå i ens skor ibland...

#5 - - Madde:

Hej åh så jäkla bra skrivet speciellt det med att diabetes är ett 24timmars jobb utan betalt /en tjej som haft det sen 00 jag va 8 år när jag fick diabetes

#6 - - Alexander :

Jag har också diabetes typ1, har haft det sedan 20 Januari 2005, jag är 25 år nu.
Jag har lite problem med att jag är låg rätt mycket.

#7 - - Birgitta:

ja så himla bra skrivet! om jag skulle fått betalt för att ha diabetes dygnet runt år ut och år in i 57 år, vilket jag har haft skulle jag vara stormrik! och visst numera, jag är 59 år snart, är jag trött i hela kroppen, ont i muskler, problem med magen, laserbehandlade ögonbottnar, stelopererad i ryggslutet, neurapati i armar och ben, trolig artros i händer, men jag kan se och höra, gå om än sakta, jobba halvtid som assistent med mycket datajobb, leva ganska normalt men det har tagit på krafterna att ha inombords jordbävning som det känns när man åker upp och ner i blodsockret både nätter och dagar. sönderstucken på lår och mage, samt fingertoppar, aldrig sovit länge på lediga dagar, ständigt dåligt samvete för att jag ätit fel. så ack om jag bara fått betalt för allt jobbet bara........

#8 - - Petra:

Jag tog mig tiden att läsa. Känner med dig. Nej, att döma en människa ska man inte göra. Ingen vet vad någon annan har i sin ryggsäck.
Vill säga att jag tycker du är både till vänster och höger<3
Stor kram från mig fast jag inte känner dig.

#9 - - Sören:

Bra skrivet. Jag har också en blogg. Jag berättar om Parkinsons sjukdom och dess problem. Hur hela vardagen styrs av Mr P. Men framförallt hur jag har funnit "mitt recept" att angripa sjukdomen. På 2 år har jag minskat min medicin till att idag vara endast 20% av den mängd jag hade tidigare, Och jag jobbar fortfarande 75% men kommer kanske inom ett år att vara tillbaka i fullt arbete. Jag tror dessutom att många andra sjukdomar, framförallt då neurologiska sjukdomar, kan få liknande förbättringar som jag fått. Jag kan dock för lite om Diabetes men det hade varit intressant om du eller någon annan med Diabetes ville prova 3-4 månader. Om inte annat så har din kropp fått extra bra näring i några månader. Och det behöver de flesta ha, oberoende om de är sjuka eller ej.

#10 - - Ulrika :

Så himla bra skrivet. Har inte diabetes men lever "i det osynliga" med ångest och depression.

#11 - - Ulrika :

Så himla bra skrivet. Har inte diabetes men lever "i det osynliga" med ångest och depression.

#12 - - Anonym:

Hoppas att du kan hjälpa hur denna blogg fungera.