Ett konstant kämpande

När jag var femton år fick jag ett besked som vände min värld upp och ner. Jag var ung, tunn, osäker och livrädd. Avskydde sjukhussängen jag var nedtryckt i, och ville bara bort. Jag nöp mig i armarna om dagarna för att jag så gärna ville vakna upp ur den mardröm som nu var min nya verklighet. Typ 1-diabetes. Vad var det ens? Smittade jag? Skulle jag dö? 
 
I två veckor kämpade jag varje minut, timme och dag med nålar, insulin, blod och sterila sjukhuskläder. Vad jag inte visste då - eller var mogen att kunna ta till mig - var att detta kämpande skulle fortsätta en lång tid framöver. I skrivande stund har jag kämpat i 3 230 dagar, 2 timmar och 34 sekunder. 
 
Och än har jag inte kämpat klart. I ärlighetens namn har jag gett upp hoppet om ett botemedel. Vanligtvis brukar jag vara optimistisk och tro att jag en dag får säga "Jag hade diabetes", men inte längre. Jag tror inte att forskarna kommer komma dit under min livstid, och om de gör det så önskar jag att de som då levt med sjukdomen en kort tid - som mitt förvirrade, femtonåriga jag - får dra nytta av det före mig. I'm set in my ways.
Däremot så tror jag starkt på framtagandet av helt fantastiska hjälpmedel - som i framtiden kommer kunna tänka åt mig - och förebyggande behandlingar mot komplikationer.
 
Idag är jag tjugofyra år, och i sommar firar jag och min diagnos 9-årsjubileum ihop. Det har inte gått en dag sedan jag fick det där beskedet då jag inte har kämpat. Inte en dag utan planering, strukturering, dosering, utvärdering och orkeslöshet. Typ 1-diabetes är en sjukdom som aldrig går på semester, aldrig ger en paus. Det är ett heltidsjobb som du inte får betalt för att slita med. Och utöver det så måste du också bekämpa andras fördomar kring tillståndet, vilket tidvis kan vara minst lika utmattande!
 
Bob Marley sa en gång "You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have", och det tycker jag stämmer så väl.
På något vis är jag tacksam gentemot min sjukdom, för den styrka den har gett mig. Missförstå mig inte - kunde jag bli av med den hade jag mer än gärna sluppit, typ igår. Och jag önskar inte diagnosen på min värsta fiende. Men samtidigt så är jag förmodligen en mer självständig, driven och ansvarstagande tjej idag än jag hade varit utan min sjukdomshistorik. 
 
Det försöker jag tänka på de stunder då livet känns som ett enda, konstant kämpande. De dagar då jag knappt kommer ur sängen. De dagar då orken bara inte finns där. 
 
Att vara stark är faktiskt den enda vägen för oss typ ettor att gå - och jäklar vad starka vi är. Glöm inte bort att ge er själva, eller era anhöriga, cred för det!
 
_________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 10,3 mmol/liter.
 
(För att ge inlägget lite extra kärlek och spridning - tryck på Gilla-hjärtat härunder!)
 
Instagram: @diabetesia.se
#1 - - Johnny:

Vet att det brukar vara svårare för kvinnor med det här pga de hormonella förändringar ni har varje månad.. Försök hitta ett sätt för att du kontrollerar den å inte tvärtom. Ta makten istället för att vara passagerare.. Tyvärr kommer folksjukdomar ändå men då är man åtminstone förberedd för det.. lycka till Johnny

#2 - - Emma Elisabeth Karlsson:

För mig som inte är typ 1 diabetiker förundras jag över ert kämpande och känner sån sympati för er. Därför jag själv försöker sprida kunskap. Bara för två dagar sen försökte jag sprida kunskap till en på min facebook som skrev öppet där han har 2450 vänner och 2184 vänner hur han ska gå ner i vikt, träna, sluta med sötsaker och skräpmat för tänk om han får diabetes. Suck...

Och Johnny, att känna sig svag och deprimerad över något jobbigt är mänskligt och man har RÄTT att få känna det. Har inget och göra med att man är kvinna med hormoner :S Eller menar du på fullaste allvar att män alltid är glada och har positiv inställning?

#3 - - Emma Elisabeth Karlsson:

och 2184 följare*

#4 - - Linda Waldestål :

Ni är fantastiska allihopa som kämpar mot diabetes typ 1. Riktiga kämpar! Du är en i mängden. Min dotter är en annan. Det ni gör varje dag året om är värt att uppmärksamma igen och igen för det är så många som inte förstår vilka hjältar ni är!

#5 - - Anonym:

Emma Elisabeth; Stackars Johnny! Varför fick han en känga av dej? Jag kan inte tyda ens ett litet spår av vad du skriver att du vill utläsa av hans tyckande. Istället verkar Johnny, tycker jag, peppande lyfta svårigheterna med att vara kvinna och ha diabetes, då sjukdomen verkar vara svårare att tas med i samband med kvinnliga hormoner.

#6 - - Amanda CL:

Jag tycker din blogg är jätte bra och alla borde läsa den för att förstå!

Däremot förstår jag inte riktigt Johnnys kommentar och vad den har för syfte. Att få en kronisk sjukdom är svårt oavsett om en är man eller kvinna!

#7 - - A M:

Det är intressant att få ta del av det du skriver! Jag kan verkligen inte sätta mig in i din vardag, det är mycket du gör! Verkligen duktig!
Kram <3

#8 - - Helena:

Min mamma har diabetes så jag vet hur slitigt och jobbigt det kan vara...

#9 - - Mica:

Diabetesen påverkas otroligt mycket av de hormoner som susar runt i kroppen i olika sammanhang i livet. Män med diabetes slipper hormonpåslag av mens och graviditet och jag tror det är det Johnny syftar på. Att få diabetes i tonåren tror jag är lika svårt för den drabbade som det är för föräldern till ett småbarn fast på olika sätt.

Tack för din bild av din verklighet, ser fram emot fler blogginlägg från dig!

Kram ❤️

#10 - - Anna:

Älskar att hitta bloggar som din! Att se din styrka i alla dina motgångar är otroligt inspirerande. Önskar dig all lycka och ser fram emot att läsa mer ifrån dig :)

#11 - - Lina - The Movie Freak och Diabetiker men misstänkt ADHD:

Jag var ca 1 ½ år när jag fick min diagnos och under de första 20 åren hörde jag "att snart kommer ett botemedel", men jag slutade tro på det när jag va ca 15 år och nu lyssnar jag inte alls på dessa påståenden. För här sitter man nu, 33 år gammal med en sjukdom på halsen sedan 31 ½ år tillbaka i tiden och än är inte ett botemedel i sikte. Så nej, det kommer aldrig komma och de senaste "bra" insulin:en jag har fått testa har inte ens funkat på mig. Inget funkar på mig och min dagliga kurva hoppar från LO till ca 20 mmol. Så jag tror inte ens på fungerande mediciner i dagsläget men jag är iaf glad för att mättekniken av blodsockret har blivit lättare, även om inte ens de inte är pålitliga i mitt fall.