Att leva eller bara överleva?

Det är en svår balansgång, eller hur? Att inte bara ta sig igenom dagarna, utan att verkligen leva varje dag. Som om det vore den sista. Carpe diem osv osv.
 
Vissa dagar är svårare än andra. Parantesdagar, som jag brukar kalla dem. Då det är okej att försova sig, komma för sent, klä sig slafsigt, äta dåligt och skippa träningen. För man orkar bara inte. Det är blodprover, läkarbesök, kolhydratsräkning, höga blodsocker, ont i huvudet, låga blodsocker, nersvettade kläder, darriga händer... Livet kommer emellan. Det är sådana dagar då jag bara överlever. 
 
Men de allra flesta dagarna lever jag - och det är mitt högt satta mål att göra det ALLA dagar. Min diabetes definierar inte vem jag är. Den bestämmer inte vad jag gör. Den är en del av mig, inte tvärtom. Jag äter gott, umgås med vänner, tränar som jag vill och sover om nätterna. Inspireras av människor runt mig och försöker vara en inspiration för andra. 
 
Jag tror att det är väldigt viktigt att sätta målet högre än att "bara överleva". Sikta högt, mot stjärnorna. Låt dig inte begränsas. Vissa dagar kommer vara svårare och andra lättare. Det är så livet är konstruerat. Vi är många som sitter i samma båt som du. Motgångarna haglar tätt, och ibland vill du bara ge upp. Gör inte det. Du har bara ett liv - glöm inte bort att leva det! 
 
________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 6,8 mmol/liter.

Små röster, stora skillnader

För ett par dagar sedan ramlade de här två sötsakerna ned i min brevlåda. Diabetesarmband till förmån för Barndiabetesfonden, gjorda av nioåriga Lilo. Jag fick ett meddelande om dessa armband för ett tag sedan då Lilo frågade mig hur man skulle gå tillväga för att nå ut och sälja fler. Självfallet ville jag lyfta upp dessa till skyarna om möjligt - hur fantastiskt är det inte att en så ung människa vill göra så gott för andra? De är de små rösterna som gör den stora skillnaden, jag lovar er. 
 
Lilo pärlar på beställning - man kan välja färg, figurer, budskap med mera. Väl värt att ta en titt - se alla fina armband HÄR. Heja Lilo, säger jag!
 
________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 7,8 mmol/liter.

Att stå över sina begränsningar - och sin sjukdom

De senaste dagarna har det ramlat in väldigt mycket och fin respons på mina inlägg i samband med att jag sprang Göteborgsvarvet. Allt ifrån hur folk har stått och hejat längs vägen, till att de själva har sprungit, till att jag har motiverat dem eller deras barn att börja träna igen. En tjej skrev till mig "Du har gett mig tron på mig själv tillbaka", och det gör mig både glad och ledsen samtidigt. Glad för att, "Wow, kan lilla jag påverka en annan människa så?!". Ledsen för att "Varför trodde hon inte på sig själv till en början?"... 
 
Att inte låta sin diabetes begränsa sig i sin vardag är lättare sagt än gjort. Man vill väldigt gärna vara den som är störst, bäst och starkast - oberoende av en sjukdom. Men den begränsar oss alla, på ett eller annat sätt och i någon utsträckning. Kanske fysiskt, kanske mentalt - kanske både och. För min del kan detta liknas vid andra faktorer i livet som också begränsar mig:
  • Jag är ganska kort - vilket gör det jättesvårt att nå de översta hyllorna i min garderob, eller skåpen i mitt kök..
  • Jag är extremt morgontrött - vilket ibland gör att jag får väääldigt stressiga morgnar.
  • Jag är världens sämsta tävlingsmänniska - vilket gör vänskapliga familjeturneringar i exempelvis tennis ganska kompetativa..!
  • Jag avskyr användarmanualer - vilket gör att jag ofta får montera IKEA-möbler mer än en gång. Av någon omotiverad anledning tror jag att jag är smartare än att behöva en manual..?
  • Jag har aboslut noll lokalsinne - vilket gör att jag går vilse ganska frekvent, och är gravt beroende av Google Maps.
Min diabetes och mina andra kroniska sjukdomar är också begränsningar i mitt liv likt de listade ovan. Några i mängden. Vissa dagar håller de mig tillbaka mer än andra, men jag sätter aldrig större mål utefter mina osäkerheter. Det gör jag utefter mina drömmar, ambitioner och min vilja. 
Idag var jag på ett besök hos min diabetessköterska, och mitt HbA1c hade stigit något. Jag vet vad det beror på; en tuff vår som har tvingat mig att nedprioritera vardagsrutinerna. Diabetesen har tagit stryk, men jag klappar mig ändå på axeln och säger att det är okej. Jag gör ju alltid så gott jag kan, hinner och orkar. 
 
Mycket handlar om att hitta ett sätt att stå över sina osäkerheter och begränsningar i livet - likväl som sin sjukdom. Hitta vägar runt, över eller under. Fira de små framstegen. Bolla idéer med vänner och främlingar om du har tanketorka. Sikta högt, men samtidigt tillåta sig att misslyckas. 
 
Tro på dig själv så är du halvvägs där!
 
________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 10,9 mmol/liter. 
 
Visa fler inlägg