Att stå över sina begränsningar - och sin sjukdom

De senaste dagarna har det ramlat in väldigt mycket och fin respons på mina inlägg i samband med att jag sprang Göteborgsvarvet. Allt ifrån hur folk har stått och hejat längs vägen, till att de själva har sprungit, till att jag har motiverat dem eller deras barn att börja träna igen. En tjej skrev till mig "Du har gett mig tron på mig själv tillbaka", och det gör mig både glad och ledsen samtidigt. Glad för att, "Wow, kan lilla jag påverka en annan människa så?!". Ledsen för att "Varför trodde hon inte på sig själv till en början?"... 
 
Att inte låta sin diabetes begränsa sig i sin vardag är lättare sagt än gjort. Man vill väldigt gärna vara den som är störst, bäst och starkast - oberoende av en sjukdom. Men den begränsar oss alla, på ett eller annat sätt och i någon utsträckning. Kanske fysiskt, kanske mentalt - kanske både och. För min del kan detta liknas vid andra faktorer i livet som också begränsar mig:
  • Jag är ganska kort - vilket gör det jättesvårt att nå de översta hyllorna i min garderob, eller skåpen i mitt kök..
  • Jag är extremt morgontrött - vilket ibland gör att jag får väääldigt stressiga morgnar.
  • Jag är världens sämsta tävlingsmänniska - vilket gör vänskapliga familjeturneringar i exempelvis tennis ganska kompetativa..!
  • Jag avskyr användarmanualer - vilket gör att jag ofta får montera IKEA-möbler mer än en gång. Av någon omotiverad anledning tror jag att jag är smartare än att behöva en manual..?
  • Jag har aboslut noll lokalsinne - vilket gör att jag går vilse ganska frekvent, och är gravt beroende av Google Maps.
Min diabetes och mina andra kroniska sjukdomar är också begränsningar i mitt liv likt de listade ovan. Några i mängden. Vissa dagar håller de mig tillbaka mer än andra, men jag sätter aldrig större mål utefter mina osäkerheter. Det gör jag utefter mina drömmar, ambitioner och min vilja. 
Idag var jag på ett besök hos min diabetessköterska, och mitt HbA1c hade stigit något. Jag vet vad det beror på; en tuff vår som har tvingat mig att nedprioritera vardagsrutinerna. Diabetesen har tagit stryk, men jag klappar mig ändå på axeln och säger att det är okej. Jag gör ju alltid så gott jag kan, hinner och orkar. 
 
Mycket handlar om att hitta ett sätt att stå över sina osäkerheter och begränsningar i livet - likväl som sin sjukdom. Hitta vägar runt, över eller under. Fira de små framstegen. Bolla idéer med vänner och främlingar om du har tanketorka. Sikta högt, men samtidigt tillåta sig att misslyckas. 
 
Tro på dig själv så är du halvvägs där!
 
________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 10,9 mmol/liter. 
 
#1 - - fia:

Så klokt skrivet. Vet precis vad du pratar om. Är själv svårt sjuk i många autoimmuna sjukdomar. Balans i livet är en stor konst. Heja dig.
Hälsar fia