Världens viktigaste pappa

Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara förälder till ett kroniskt sjukt barn. Jag vet inte hur det är att konstant oroa sig, bry sig, och känna sig totalt maktlös oavsett hur väl man vill. Men mina föräldrar vet det. Även om jag var femton år när jag fick typ 1-diabetes, så var jag ju fortfarande deras bebis. Och kommer förmodligen alltid att vara.
 
Det stöd, den support och den kärlek som jag har fått av mina förldrar, och mina två bröder, genom åren är ovärderligt. Både i sjukdomen i sig, men även i mitt entreprenörsengagemang. Alla de många, många timmar, dagar, veckor, månader och ÅR av låga värden och höga värden, sjukhusbesök och tester, tårar och skratt, misslyckanden och omtag, uppgivna dagar och combacks, planering och utvärdering... Genom allt det har de funnit där och stöttat mig. Gett mig en andra ryggrad som många dagar har varit nödvändig för att jag över huvudtaget ska orka resa på mig. 
 
Och idag är det Fars Dag. Världens viktigaste pappas dag. 
Jag är så obeskrivligt tacksam över att min pappa är just MIN pappa. Av så många anledningar. Men idag ska jag fokusera på den gången, i Afrika för fem år sedan, då han faktiskt räddade livet på mig. 
 
Vi var iväg på semester i Etiopien, hela familjen, och hälsade på gamla vänner. När jag var väldigt liten bodde vi där i ett år, nämligen. Planen var 1) Etiopien, 2) safari i Tanzania, och 3) sola och bada på Zanzibar. Tre veckor skulle vi vara borta. 
Jag blev magsjuk ganska snabbt. Tappade aptiten och åt egentligen inget annat än vitt ris och drack vätskeersättning. Men blodsockret låg stabilt på mellan 4-6 mmol/liter, så det var ju alltid något! 
 
När jag började kaskadkräkas fick jag och pappa avbryta resan. Han stannade med mig när allt jag gjorde var att hänga med huvudet över toaletten och sova. Han googlade hejvilt för att komma fram till en lösning. Diabetesen var bara några år gammal i vår familj då, så vi var långt ifrån färdiglärda. 
Till slut propsade han, trots att jag protesterade (blodsockret låg ju bra!), på att vi skulle mäta ketonerna. 5,8. H-e-l-v-e-t-e. Det fanns trots allt en förklaring. Nu var läget tidskritiskt.
 
Bilden är tagen på akutmottagningen på ett sjukhus i Addis Abeba, Etiopien. Första eller andra droppåsen (eller femte, eller sjunde.. jag minns inte, allt var suddigt) var just satt, och jag ville bara hem. Bort därifrån. Smita. Men även om doktorerna hade låtit mig gå - vilket de självfallet inte gjorde - skulle jag inte ha orkat. Fullkomligt nedbruten som jag var, var det enda jag orkade med att lyssna på Coldplay på pappas mobiltelefon. Lite tyst. Något som kunde få mig att tänka på annat än det ihärdiga illamåendet, om så än bara för en liten stund. 
 
Några timmar senare flyttades jag till intenssivvårdsavdelningen. Nedtryckt i en tjock sjukhuspyjamas, nedbäddad under täcke och filt, med dropp, EKG och pulsmätare inkopplat. Fastspänd och inlåst, kändes det som. Den afrikanska solen gassade in genom fönstret. Och så tog luften slut. Inte i rummet, men i mitt huvud. Jag fick en panikångestattack och kippade efter luft. Läkarna kom rusandes med en syreslang som de spände runt öronen och förde in i näsan. Men det blockade bara mitt lilla syreintag - tyckte jag - och slet ut den. 
 
Sällan har jag varit så rädd för att dö som i den stunden. Jag berättade för min pappa att jag trodde att det här var slutet. Pappa, som hade fightats med sjukhuspersonalen för att ens få följa med mig in på intensiven. Det gör ont att tänka på alla de tankar som gick igenom mitt huvud där och då. Pappa hämtade en liten handduk, blötte den med kallt vatten, och baddade min överhettade panna tills jag till slut lyckades somna. Han vaktade min andning och fanns kvar på precis samma plats när jag förvirrad vaknade några minuter senare. Min räddning. 
 
Det tog mig några dagar på sjukhuset att någorlunda komma tillbaka till mitt forna jag. Mycket vätska, och så mycket mat som jag kunde förmå mig att stoppa i munnen. Sjukhusmaten var ingen höjdare, och väldigt stark, så pappa sprang till en kiosk stup i kvarten och köpte kex och bröd och annat som var lite mer lättätet. Under sjukihuspyjamasen började jag lägga på mig igen, efter att ha krympt med många kilo.
Tillslut kunde vi lämna sjukhuset och sluta upp med resterande del av familjen på Zanzibar. Jag missade en semestervecka av tre, men hade det inte varit för min pappa hade jag kanske missat så mycket mer än så..! 
 
Grattis på Fars Dag, världens viktigaste pappa. Och alla andra dagar, såklart. Blir jag i framtiden en bråkdel av den förälder och förebild du är, så är jag i mål. Jag är så lyckligt lottad som har dig. Och mamma, Jakob och Arvid. Utan er, inget jag. 
 
____________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 4,2 mmol/liter.
#1 - - Emelie:

Du är världens bästa förebild Sofia, för mig och så många andra, snälla sluta aldrig med att blogga. När jag ser att du lagt ut ett nytt inlägg på bloggen så blir jag så glad och taggad på att få läsa det! En riktig hjälte är du💙💙

Svar: Tack snälla du! ❤️
Diabetesia

#2 - - lars:

Oj så härligt att se dina fina inlägg om dig och de strapatser du har och den enorma stöttning du får av din familj. Hoppas allt går bar på resan

#3 - - Anonym:

Känner med dig, hur stolt du är över din pappa. Men kan säga man gör vad som helst för att sinna barn ska må bra... liksom jag gör för min 10årig son Viktor.
Du är en grym förebild, en stor ambassadör för alla våra små hjältar💙

#4 - - Fredrik :

Du ska veta att som pappa gör man allt för sina barn. Liksom jag gör för min 10 årig son Viktor. Du är grym, en stor ambassadör för våra små/som stora hjältar💙