Dubbel sorg i att inte kunna träna

Ända sedan jag var liten, åtta-nio år, så har jag älskat att träna. Jag minns hur jag tjatade på mamma att få springa ett varv till på skogsrundan, jag ville slå förra varvtiden! Fotboll spelade jag i tio år, och när jag inte spelade så var jag ungdomstränare. Men sedan kom skadorna. 
 
När jag var arton år klarade inte vänster knä av att spela längre. Precis när jag skulle få kliva upp och spela med A-laget, så var jag tvungen att kliva av planen. Jag besökte en ortoped som sa till artonåriga mig att jag ALDRIG skulle kunna springa igen. Kul. Jag har fortfarande inte förlåtit honom för det..! Men jag letade upp en annan läkare som var övertygad om att mina broskskador skulle gå att åtgärda med en operation. Så jag opererade. Och sedan hoppade jag på kryckor i ett halvår. Ett HALVÅR. Kanske var det diabetesen som gjorde mig svårläkt, kanske var det bara det faktum att broskskador tydligen tar väähääldigt lång tid att läka. Oavsett så blev det många, långa månaders rehabträning. 
 
När jag väl hade kommit igång med löpningen igen, så gav höften upp. Tillbaka till rehabträningen, och många fler långsamma månader på gymmet. Utöver att sådan träning är fruktansvärt tråkig, så ger den heller inte någon som helst effekt på blodsockret. Relativt maktlös kunde jag se på hur mitt tidigare ganska jämna blodsocker började hoppa upp och ner, upp och ner.. 
 
Men sedan dess har det trots allt gått framåt. Förra sommaren kunde jag springa Midnattsloppet i Malmö. I våras sprang jag Göteborgsvarvet. Jag var uppe bland molnen och kände mig oslagbar på många sätt. 
 
Att kunna träna regelbundet har en magisk effekt på mitt blodsocker. Jag kan äta friare, utan lika höga blodsockertoppar. Jag sover bättre och vaknar med en jämn kurva. Men varför skulle min otur vara slut i och med Varvet i våras? 
 
Utöver min typ 1-diabetes har jag två till kroniska sjukdomar - varav Ulcerös Kolit är en. En tarmsjukdom som kommer och går i skov, och när det är som värst är jag i stort sett levande död. Maxad medicin och noll energi. Och sedan slutet på sommaren har jag varit i ett skov, vilket har lämnat mig orkeslös, och träning har inte ens funnits på kartan. Den lilla energi jag har kunnat kanalisera har gått åt till jobb, familjer och vänner. Matlagning och andra hushållssysslor också ibland. Men träning? Nope
 
Nu gör jag ytterligare ett försök att komma igång, och då känner jag verkligen hur jag sörjer att inte ha kunnat upprätthålla en rimlig träningsnivå. Dubbel sorg: kass kroppsform och kasst blodsocker är utmattande. Mycket jobb och plugg på sista tiden har inte heller hjälpt.. Men istället för att lägga ribban för högt, med gymbesök, passträning och annat, börjar jag långsamt. Löppass varannan eller var tredje dag. Än så länge går det bra, och jag ser redan effekter på blodsockret, men jag vågar inte ropa hej riktigt än..! Vill ju inte jinxa något.
 
Nu ska jag ge mig ut på en kvällsrunda innan jag går och lägger mig! Håll tummarna för att den påbörjade, uppåtgående trenden håller i sig för mig..! 
 
Ha en fin fredagskväll, allihop!
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 15,6 mmol/liter.
#1 - - lars:

Åhh, så jobbigt Diabetes typ 1, samt tarmsjukdom. men du verkar ju vara en riktig kämpe, Så hård träning hjälper BS att hålla sig någotsånär? Vilken typ av kost kan du äta? Känner empati för dig som måste tänka och leva på sjukdomarnas villkor. Eller har jag fel. Hoppas du får en bra helg

#2 - - Anonym:

Heja heja❤