När framtiden är för jobbig

Att leva med typ 1-diabetes är verkligen ingen dans på rosor. Och då menar jag inte nålstick, infusionssetsbyten, ketoner, otaliga pumplarm, låga blodsocker, druvsocker i mängder, höga blodsocker, vakna nätter och trasig kropp. Eller, jag talar iallafall inte om de sakerna i första hand. 
 
Jag vill att vi pratar mer om den mentala aspekten. Att leva med en kronisk sjukdom är en utmaning utöver medicinering, läkarbesök och eventuella bieffekter eller följdsjukdomar. Det är inte bara kroppen som tar skada, utan även psyket. Att till en början acceptera att en från och med den dag då diagnosen landar i knät på en ALLTID kommer vara sjuk, det är den första tröskeln. Och en hög sådan; det finns de som aldrig tar sig över den. Aldrig accepterar att just de har blivit, och kommer fortsätta vara, sjuka. 
 
Men även om du lyckas ta dig över, och accepterat att det är så livet kommer se ut nu. Då väntar nya utmaningar. Vad sägs om den konstanta rädslan för livsfarligt låga blodsocker? Eller att matglädjen försvinner i och med att du måste väga och räkna på varenda kolhydrat du stoppar i dig? Eller att klistret till pumpen gör att huden kliar så att du vill amputera bort magen? Kanske alla de där träningspassen som inte blev av på grund av höga eller låga värden? Semestern som gick åt pipan på grund av den ofrivilliga syraförgiftningen? Eller tacklandet av all okunskap som genomsyrar samhället? Ensamheten som uppstår i tron om att ingen förstår vad en går igenom?
 
Att leva med typ 1-diabetes har många baksidor, men det finns en som jag avskyr mer än allt: framtiden. Ibland är framtiden för jobbig för att tänka på. Ibland bara orkar jag inte. Vågar inte. Vill inte. Som typ 1-diabetiker lever jag under en ständig och kontant press att alltid lyckas. Lite som när jag gick på gymnasiet och bara skulle ha MVG i allt, så att jag sedan kunde komma in på Chalmers.
Men nu är betygen mina blodsockervärden, och målet är så mycket större och viktigare än en högskoleutbildning. Det handlar om min framtid. Min hälsa. Mitt liv. 
 
Om jag missköter min diabetes idag och en tid framöver, kan det mycket väl straffa mig hårt i framtiden. Vilken nitlott ska jag då stöta på? Njurproblem? Ögonskador? Neuropati? Amputation? För mig är detta nästan bara ord; jag ska ärligt erkänna att jag aldrig någonsin satt mig in i detaljerna kring diabeteskomplikationer. Varför? Jag behöver helt enkelt inte mer rädsla.. 
 
Jag blir såklart jätteglad av att läsa om låga HbA1C-värden och fantastiska blodsockerkurvor, och ofta delar jag med mig av detsamma här på bloggen och på Instagram. Men vi MÅSTE prata mer om den negativa, mentala aspekten. Annars kommer några av oss att gå under av psykologiska men. Vissa dagar är tuffa. Att leva med typ 1-diabetes är ingen dans på rosor.
 
Det senaste dygnet har min blodsockerkurva sett ut som på bilden ovan. En berg- och dalbana utan dess like. Dagar som idag känner jag sådant otroligt dåligt samvete gentemot min kropp. Förlåt, jag gör mitt bästa. Det är verkligen bara sjukt svårt. Jag lovar, jag ska försöka bättre imorgon. Imorgon är en ny dag! Men jag vet att imorgon kan komma att bli precis lika jobbig som idag. Aldrig får jag en paus, aldrig semester. Jag vill säga upp mig från ett heltidsjobb som jag inte ville ha från början..! 
 
En dag kommer ett botemedel. Jag hoppas verkligen det. Men tills dess är det så viktigt att vi belyser alla aspekter av typ 1-diabetes. Alla dagar är inte bra, och så måste det få vara. Vi måste stötta och peppa varandra till att förstå att vi gör vårt bästa med de förutsättningar vi har. Tillsammans är vi så mycket starkare.
 
______________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 7,8 mmol/liter.
#1 - - Sandra Ludvigsson:

Så viktigt ämne. Tack för att du sätter ord på det!

#2 - - Mia Nilsson Johansson :

Precis så är det! Idag är idag...imorgon får vi ta då! Varje kväll tackar jag för ytterligare 1 dag med mina älskade 💖 Fixar inte att se framåt för jag har tyvärr börjat få konsekvenser av min dia 1 efter 23 år nu så som sagt Idag är idag...

#3 - - Caroline:

Så himla viktigt att prata om! Och jag tror vi måste prata med varandra, de som förstår. Det räcker inte med psykologer, kuratorer och sjuksköterskor. Inte för alla i alla fall. De vet ju inte på riktigt.

#4 - - Kathrine:

Tack för allt du gör!

#5 - - Mattias:

Det kanske är fel och säga att jag blir glad,,av att läsa att även du har ulcerös colit! Jag trodde jag var själv med både ulcerös colit och diabetes typ 1! Det är ingen rolig kombo! Lider med dej! Samtidigt som det gläder mig att jag inte är ensam

Svar: Du är absolut inte ensam! /S
Diabetesia

#6 - - Jeaneth:

Blir så berörd när jag läser det du skriver, vi alla med diabetes typ 1 vill ju faktiskt bara få må bra. Fortsätt med det du gör för du är helt otrolig mvh