Tomten, jag önskar mig en jul utan diabetes

Granen är klädd, maten lagad, godiset bakat, finkläderna framplockade och familjen samlad. I högtalarna strömmar det ut "Nu är det jul igeeen..!" och under granen ligger ett gäng julklappar inslagna. Jag önskar er alla en riktigt god, lugn, och kärleksfull jul. Ta hand om varandra och er själva - och gör om ni kan något för de som inte har ett riktigt lika bra julfirande. 
 
Ät gott, drick gott, och hantera er diabetes bäst ni kan. En eller ett par dagars "snedsteg" gör dig inte sämre. Att vilja äta knäck och dricka glögg är inget du ska straffa dig för. Glöm inte det. Du kan aldrig ta ledigt, men du kan då och då tillåta dig mer svängrum. 
 
Som alltid, när man läser om barn som skriver sina önskelistor, tänker jag på vad jag skulle önska mig; en jul utan diabetes. Se ett utdrag nedan. Läs resten av min text "En diabetikers önskelista" HÄR
 
Som nummer fem på min lista kommer min innersta önskning sedan åtta år tillbaka,
då när jag satt på sjukhuset, med diagnosen i knät och ur mardrömmen försökte vakna.
Att en dag kunna leva helt utan planering, nålar, blod och stick – med fingertoppar mjuka,
att kunna säga ”Jag HADE diabetes” är en dröm jag delar med de flesta sjuka.
 

Blodsocker i skrivande stund: 9,4 mmol/liter.
 
(Vill du skänka en julgåva för en värld utan diabetes, föreslår jag att du gör det här. Tusen tack, alla bidrag hjälper!)
0 kommentarer

Att räkna kolhydrater, eller ej?

När jag först fick diabetes lärde jag mig att räkna kolhydrater nitiskt. Jag visste precis hur många gram kolhydrater som fanns i en potatis, en brödskiva eller ett äpple. Och visste jag inte exakt, så tog jag reda på det - eller åt något annat. 
 
Men det blev lite för mycket för mig. Diabetesen tog upp lite för mycket av mitt liv på det viset. Istället lärde jag mig att uppskatta ungefär hur många potatisar det ris, pasta eller bröd jag skulle äta innehöll. För jag visste ju hur mycket insulin jag behövde till en potatis. 
 
Därefter följde ögonmått-fasen, som jag fortfarande är kvar i. Jag tar en titt på tallriken, och uppskattar ungefär hur mycket insulin jag behöver ta för att täcka rättens kolhydrater. Ibland blir det helfel, men allt som oftast blir det bra. Och - det tar mig inte så lång tid. Diabetesen tar inte upp all min tankekraft. 
 
I dagarna ramlade jag över ett uttryck för detta förhållningssätt till insulindosering: S.W.A.G. Det står för "Scientific and Wildly Amazing Guess", och innebär helt enkelt att man chansar på mängden insulin eftersom man är osäker på kolhydratsinnehållet. 
 
Hur gör du - räknar du kolhydrater, eller S.W.A.G.-ar du?
 
Observera dock att diabetes är en oerhört individuell sjukdom, och att det som fungerar för mig kanske är helt fel för någon annan. Utgå alltid från dig själv, och rådfråga sköterska eller läkare om du är osäker på vilken metod som fungerar bäst för dig. 
 

Blodsocker i skrivande stund: 8,7 mmol/liter.

4 kommentarer

Hur mår du, under ytan?

Jag har inga bandage, blåmärken, öppna sår eller kryckor. Jag hostar inte, haltar inte, blöder inte. När någon ser mig på gatan tänker de nog inte: "Åh, hon är nog sjuk, stackarn..". Men vad som syns på ytan hos en människa är väldigt sällan hela sanningen. Ofta är det bara toppen av isberget. 
 
Jag brukar inte inleda ett samtal med att berätta att jag är sjuk. Jag brukar inte presentera mig som "Sofia, 25 år, bor i Jönköping, har typ 1-diabetes.". Först och främst är jag JAG. Dotter, syster, flickvän, gudmor, kompis, kusin, barnbarn, bloggare, matälskare, kollega.
 
Men jag är också typ 1-diabetiker. 
Jag har ofta min insulinpump "on display" på höften, min diabetestatuering synlig och jag försöker skylta med blodsockertester och annat så gott det går. Jag gör vad jag kan för att synliggöra en annars ganska osynlig sjukdom. 
 
Mitt budskap här är: döm inte någon för fort. Du vet inte vilka kamper hen utkämpar.
Du vet inte hur hen mår under ytan. Det är lätt att måla upp en fasad och få människor runt omkring en att tro att det är hela verkligheten. Var snäll. Döm inte. Fråga, istället för att anta. 
 
Och det behöver - såklart - inte bara handla om diabetes. Det kan vara allt mellan himmel och jord som tynger en människa. Som hen gör allt för att inte tynga andra med.
 
 
Fråga hur de mår, inte hur läget är.
Fråga vad de tänker på, inte vad de gör.
Och framförallt, glöm inte bort att fråga dig själv - hur mår du, under ytan?
 

Blodsocker i skrivande stund: 6,7 mmol/liter.
0 kommentarer