Hur mår du, under ytan?

Jag har inga bandage, blåmärken, öppna sår eller kryckor. Jag hostar inte, haltar inte, blöder inte. När någon ser mig på gatan tänker de nog inte: "Åh, hon är nog sjuk, stackarn..". Men vad som syns på ytan hos en människa är väldigt sällan hela sanningen. Ofta är det bara toppen av isberget. 
 
Jag brukar inte inleda ett samtal med att berätta att jag är sjuk. Jag brukar inte presentera mig som "Sofia, 25 år, bor i Jönköping, har typ 1-diabetes.". Först och främst är jag JAG. Dotter, syster, flickvän, gudmor, kompis, kusin, barnbarn, bloggare, matälskare, kollega.
 
Men jag är också typ 1-diabetiker. 
Jag har ofta min insulinpump "on display" på höften, min diabetestatuering synlig och jag försöker skylta med blodsockertester och annat så gott det går. Jag gör vad jag kan för att synliggöra en annars ganska osynlig sjukdom. 
 
Mitt budskap här är: döm inte någon för fort. Du vet inte vilka kamper hen utkämpar.
Du vet inte hur hen mår under ytan. Det är lätt att måla upp en fasad och få människor runt omkring en att tro att det är hela verkligheten. Var snäll. Döm inte. Fråga, istället för att anta. 
 
Och det behöver - såklart - inte bara handla om diabetes. Det kan vara allt mellan himmel och jord som tynger en människa. Som hen gör allt för att inte tynga andra med.
 
 
Fråga hur de mår, inte hur läget är.
Fråga vad de tänker på, inte vad de gör.
Och framförallt, glöm inte bort att fråga dig själv - hur mår du, under ytan?
 

Blodsocker i skrivande stund: 6,7 mmol/liter.