En olycka kommer sällan ensam

"En olycka kommer sällan ensam", heter det väl. En autoimmun sjukdom triggar nästa. Att hantera mer än en kan göra att bägaren snabbt blir överfull. Idag är en sådan där dag, då världen förväntar sig mycket. Då kroppen förväntar sig för mycket av mig. 
 
Jag var uppe vid halv sex i morse, med ambitionen att träna innan jobbet. Sällan har fyrtio minuter på crosstrainern känts tyngre..! På väg till jobbet skulle jag dessutom hinna förbi sjukhuset för att träffa läkaren. Jag fick remiss att lämna blodprover, och vips! så var även del av lunchen uppbokad. Proverna skulle nämligen lämnas på ett annat sjukhus. Mitt i allt steg blodsockret uppåt skyarna. Huvudvärken och törsten kom som ett brev på posten.
 
Ibland är det svårt att få dagarna att gå ihop, och så bara är det. Ibland rinner bägaren över, och då får man låta den göra det. Ibland hinns inte livets alla "måsten" och "borden" med, och så lär det alltid vara. 
 
Glöm inte bort att alla går igenom svårigheter. Alla kämpar med något, även om det inte alltid syns på ytan. Döm inte varandra för snabbt, jämför inte olycka, och försök njuta av de goda stunderna. Då kommer inte de tyngre kännas lika många eller långa. 
 
Ta hand om er! 
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,8 mmol/liter.

Solen gör allt bättre

Wow, vilken skillnad lite sol kan ha på humöret, eller hur? Igår och idag har Götebord badat i solstrålar, och då stiger omedelbart min energinivå. Jag får en lust att gå ut och promenera, vilket i sin tur sänker blodsockret - så det är dubbelt upp positivt! Idag har jag, efter att ha sovit ut ordentligt, både lunchat och fikat på stan med två kompisar. En underbart lagom söndag!
 
Nu är jag helt redo för vår, och så småningom sommar. Först och främst ser jag fram emot början av april, då jag ska fira min 25-årsdag med buller och bång! Scandic Rubinen har givit mig möjligheten att fira halvvägs-till-femtio på deras takbar Ruby på Avenyn - med en massa vänner runt omkring mig. Under långa och mörka vinterdagar är det viktigt att ha något att se fram emot, och det kommer #SofiaTjugofem vara, deluxe style! 
 
Nu ska jag laga lite söndagsmiddag och sedan sjunka djupt ned i soffan och samla kraft inför kommande, fullspäckade vecka. Ta hand om er! 
 
_________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 7,5 mmol/liter.

Sociala medier filtrerar bort sanningen

Alla har vi gjort det. Modifierat sanningen på nätet. Jaså, inte du? Jodå, jag lovar att det gäller även dig. Kanske genom att lägga på det fina filtret för att dölja ens mörka påsar under ögonen. Kanske genom att flytta runt frukosten på bordet tills det ser inspirerande ut. Kanske genom att skriva ett peppigt citat under selfien för att berätta om hur underbar semestern har varit. Eller varför inte skryta om löprundan som om det vore ett återkommande fenomen, även om det var första gången skorna användes på flera månader?
 
Efter att ha figurerat som "offentlig profil" i sociala medier i fem-sex år nu, har jag fått nog av den konstanta bortfiltreringen av sanning och verklighet på alla digitala plattformar. En del av mig får en någon form av allergisk reaktion när jag ständigt möter denna överpositiva värld där bekymmer inte existerar. Att fånga en ledsen min, dubbelhaka, en finne på hakan, rynkor i pannan, dålig hållning, motgångar eller bristande självkänsla - det finns inte på kartan. Än mindre pratas det om medicinska diagnoser. 
 
Jag är jag. Sofia, 24 år. Egenföretagare, författare, bloggare och föreläsare. Syster, dotter, vän, gudmor och barnbarn. Tidsoptimist, driven, kreativ, social, nattuggla, shopaholic, foodjunkie - och så mycket mer. Men jag är också sjuk. Innan jag fyllde 23 hade jag diagnosticerats med tre kroniska sjukdomar.
 
Jag vet, ingen chock direkt.. Det är ju det här jag gör i sociala medier och här på bloggen, berättar om mitt liv med typ 1-diabetes - som är en av de tre diagnoserna. Men jag vill tro att mitt beteende kan gnugga av sig på andra. Motivera fler att berätta sina historier. Få de som kämpar med sjukdomar i tysthet att inse att de inte är ensamma. Att de kan luta sig mot andra som går igenom samma sak. Att det är okej att må dåligt. Det är okej att ha dåliga dagar. Det är okej att tycka att hela världen är emot en. Det gör dig inte till en dålig eller svag människa. Tvärtom.
 
I höstas gick jag ut och berättade om min andra kroniska sjukdom, Ulcerös Kolit. Det var inte lätt, jag hade gömt undan den från mina flöden länge. Men jag gick igenom en period då jag knappt tog mig upp ur sängen, och jag kände att det var dags. Jag kunde inte lägga upp glada bilder och låtsas som ingenting längre. Som jag har fått det förklarat för mig är det inte ovanligt att drabbas av ytterligare en autoimmun sjukdom, när en redan har gripit tag i ens kropp. Så jag gissade att det fanns fler där ute som kände som jag.
Och den respons jag fick var enorm. En stor del av mina följare med typ 1-diabetes bar på ytterligare en, två eller tre sjukdomar. Min inkorg svämmade över med varma hälsningar och igenkännanden. Det var som om de andades ut efter att ha hållit andan länge, länge.
 
Livet är inte alltid vackert. Det är hårt och ofta orättvist. Snälla, försök att ta det du ser på nätet med en stor nypa salt. Att få sin tillvaro att se perfekt ut kan vem som helst lyckas med idag. Det starkaste du kan göra är att våga visa hur det egentligen ser ut. 
 
Och jag är inte ute efter att vi ska sluta vara positiva eller visa upp livets vackra sidor. Absolut inte. Det är viktigt att kunna motiveras av andras framgångar, och inspireras av andras lycka. Men vi måste börja visa upp en rättvis bild av livet. Särskilt när samhället blir mer och mer digitaliserat, och dagens unga spenderar större och större del av sin tid framför skärmar. Genomgående ärlighet kommer ta oss längre än en perfekt yta.
 
____________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,4 mmol/liter.
 
(Om du tycker att inlägget är värt att läsas och delas av fler - tryck gärna på hjärtat härunder!)
Visa fler inlägg