Sluta aldrig tro på dig själv

Den senaste tiden har för mig inte varit lätt. Inte ens i närheten, om jag ska vara helt ärlig. Och ärlighet är bra; det river ner murarna kring att prata om ohälsa, och bryter ner den till ytan perfekta bilden av sig själva som människor visar upp i sociala medier. 
 
Jag har haft motgångar till den grad att det känts som att jag har simmat motströms hela dagarna, varje dag, sedan tidig höst. Jag har försökt hålla huvudet högt och bara tidvis har ni nog kunnat se igenom mina försök på bloggen och Instagram. Men jag är trött på att må dåligt. Jag är trött på att inte vilja gå upp på morgonen, trött på att dagarna bara är något som jag ska ta mig igenom, och jag är trött på att ständigt kämpa med låga energinivåer. Exakt vad det dåliga måendet handlar om håller jag gärna mer privat, och jag säger inte att jag vet HUR jag ska ta mig ur det. Bara ATT jag ska må bättre igen. Jag bara måste det.
 
Häromdagen testade jag att peppa mig själv genom att skriva en text. Den löd som nedan, och handlade om bilden ovan.
 

#Throwback to me being in my element. 

Whenever life gives me lemons – and before I've managed to turn them into lemonade – I try to lift myself up by looking back at my 'diabetes entrepreneur career'. I started my own business at 21 y/o. Very few people believed it was a good idea. But I did. 

I've learnt (on the job) a lot about accounting, billing, marketing, structure, layout, presenting... I've been a blogger, designer, moderator, event planner, consultant, debater, cover girl, influencer... and whatever has come my way, I've always stood up for myself and my competence. 

If I can do all that – these lemons can't be too hard turning into lemonade, now can they?

Never stop believing in yourself. Ever.

 
Tro det eller ej, men det fungerade faktiskt ganska bra. Jag kan blicka tillbaka på texten när humöret sänks, och så mår jag genast lite bättre. Jag har kommit långt, och längre ska jag. Så är det bara. 
 
Men; det är mänskligt att må dåligt. Det är rimligt att ha dåliga dagar. Jag önskar att fler vore manade att skriva om de dagarna också, även om det såklart är roligare att skriva om de bra dagarna. Det hade gett en så mycket mer rättvis bild av hur det ser ut, livet. 
 
Sluta aldrig tro på dig själv. Det blir bättre, jag lovar. Jag tror på dig. 
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,1 mmol/liter.

Gästblogg: Ida Holgersson

Nu är det dags för mig att dra igång lite gästinlägg på bloggen här igen. Det är så viktigt att fler än jag - alla de som kanske inte har ork eller lust att driva en egen blogg - får chansen att berätta sin historia. Idag är det modiga och starka Ida som berättar om när hon förlorade sin mamma i typ 1-diabetes. Många dagar, sedan jag fick kontakt med Ida, tänker jag på henne och skickar då de varmaste, längsta distanskramarna. För Idas, Idas mammas och alla andra som på något sätt drabbas av denna sjukdomen önskar jag av varje liten del av min kropp att ett botemedel snart uppfinns...

 

Berättelsen om hur en 12-åring förlorade sin ängel, sin mamma

Det här är min mamma, eller ja hon var. Endast 36 år gammal blev hon himlens ängel. Kvar lämnades hennes 12-åriga dotter som idag är 24 år, alltså mig. Många tror inte att diabetes är så farligt: ”Det är bara att sköta sig när det gäller att undersöka värdet på sockret” säger de flesta. Tyvärr är inte det så lätt. Det drabbar inte bara en själv utan också anhöriga. Som anhörig till den som har diabetes är det en ständig oro. Vad kommer hända nästa gång sockret är alldeles för högt eller för lågt? Berättelsen om hur jag, endast 12 år gammal förlorade min mamma som dessutom var ensamstående, kommer här: 

Ända sedan jag föddes var jag en glad liten flicka med mycket energi i kroppen. Jag var ute mycket och lekte. Jag blev äldre och började skolan. Där slutade jag göra mina läxor, var inte ute lika mycket, stannade hemma ibland.. Varför? Jag hade en mamma som var sjuk och ville därför sköta om henne och se till så att hon mådde bra. Mina lärare på skolan visste om situationen och förstod. Varje dag frågade jag min egna mamma om hon hade tagit insulinet och kollat värdet. Varje dag såg jag till så att hon fick i sig sin mat. Varje dag såg jag till att mamma var glad. Jag minns att varje gång jag upptäckte att mammas socker var alldeles för lågt, tog jag luren och ringde mormor. Det var tack vare henne som jag fick lära mig hur man gjorde. Utan henne hade jag fått ringa ambulansen varje gång. Jag vet inte hur många gånger mormor fick kasta sig in i bilen efter att jag skrikit i telefonen att mammas värde var för lågt. Hon berättade innan hon kasta sig i bilen hur jag skulle göra för att få hennes värde att stiga, innan hon var framme. Dagen kom. Sista gången jag fick se min älskade mamma hemma. 

Året var 2005. 14 oktober. Morgonen kom och jag vaknade av att mammas väckarklocka ringde från hennes sovrum. Klockan som ringde varje dag för att hon skulle gå upp och väcka mig. Väckarklockan som också skulle få henne att vakna för att gå upp och senare åka till dialysen varje vecka. Men något stämde inte… Den stängdes aldrig av. Klockan var 07.00 och jag steg upp för att kolla varför den inte var avslagen. Kliver in i hennes rum och får den hemska synen. Där ligger hon, min egen mamma i sin säng och skakar i hela kroppen. Ur hennes lilla mun kom vitt skum som senare blev mer och mer. Jag springer fram till hennes mätare för att titta ta värdet på henne. Det visade sig vara 0.2 i sockervärde. Jag springer in i köket, hämtar något som innehåller socker och hämtar samtidigt dextrosol för att springa tillbaka. Kommer in och försöker ge henne socker. Går inte, hon spottar bara ut. Får tag på telefonen och ringer snabbt mormor som tyvärr inte svarar. Visade sig senare att hon hade tappat mobilen i bilen. Försöker ge henne socker återigen samtidigt som att jag ringer skolan och berättar att jag inte kommer till skolan pga händelsen hemma. Slänger på luren och ringer snabbt ambulansen. Första gången jag fick ringa larmcentralen och berätta vad som pågick. De hörde att det var en ung person. Eftersom jag visste att ambulansen när som helst skulle komma hem till oss, klädde jag på min egna mamma kläder. Där ligger hon i sin säng medan jag hämtar byxor och tröja som var lätta att klä på. Precis innan ambulansen kommer, knackar det på dörren. Läraren hade sprungit ner ända från skolan och hem till oss för att hålla mig sällskap. Mammas kläder var på och vi väntade fortfarande på ambulansen. Jag fick sätta mig i köket med läraren och hör plötsligt att någon kliver in i hemmet. Det var ambulanspersonalen som kommit in och gick direkt in till sovrummet där mamma låg. Läraren och jag fick sitta kvar i köket där jag tänkte på vad som hände. 

Hör plötsligt något knäckas. Det visade sig att personalen knäckt sängen när de skulle försöka rädda henne. Det gick fort och plötsligt var dem påväg ut med henne i transporten. En ambulanspersonal kom in till oss och berättade att de kör henne till sjukhuset. Jag frågade om jag fick hänga med, men det ville de inte (kanske visste de redan att hon var död?). Skolsyster kom hem till mig och gick tillbaka med både mig och läraren till skolan, där jag fick sitta i ett rum och vänta på att telefonen skulle komma. Under tiden jag väntade, hade läraren fått tag på mormors chef som kontaktade mormor och berättade vad som hade hänt. Hon tog bilen direkt och åkte till skolan där jag satt och väntade. 

Telefonen ringde hos skolsyster… Det var läkaren som ville prata med mormor. Där berättade han beskedet att hennes dotter, min mamma inte hade klarat sig. Mormor grät och jag fattade ingenting. Efter telefonsamtalet berättade hon för mig att mamma inte finns längre, hon hade inte klarat sig. Jag förstod fortfarande inte och jag sa bara okej. Eftersom mamma jobbade på den skolan jag gick på, gick mormor till hennes kollegor och berättade vad som hade hänt. Jag gick ner med läraren till personalrummet där två av mina lärare satt. Kastade mig i famn på dem och storgrät och sa att mamma var död. Det var då chocken kom. Skrek och grät på samma gång. Efter det berättade jag för hela klassen vad som hade hänt. Samtidigt stod jag där framför alla och storgrät. Den dagen blev många tankar. Jag och mormor åkte hem och stannade hemma från både skola och jobb i en vecka.

Mormor tog över ansvaret för mig. Kvar efter sig lämnade min älskade mamma en 12-årig dotter, en mor och två bröder. Endast 36 år gammal, blev hon ängeln i himlen. Det tog lång tid till jag förstod att det inte var mitt fel, jag hade försökt göra allt jag kunde - men tyvärr gick det inte. Man måste verkligen vara rädd om varandra och ta vara på tiden man har tillsammans. Man vet aldrig när olyckan är framme.

5 saker jag vill tacka min diabetes för

Jag vet hur svårt det under tunga dagar är att se det positiva i att leva med en kronisk sjukdom. Tja, jag vet hur svårt det kan vara även under riktigt BRA dagar..! Men, jag tror stenhårt på att försöka påminna sig själv då och då om de bra sakerna, så att man inte drunknar fullständigt i självömkan. Av den anledningen kommer här fem saker som jag vill TACKA min diabetes för: 
 
1. Envisheten
Jag är visserligen en envis tjej ända in i ryggraden, men min fighting spirit har jag till stor del min diabetes att tacka för. Om blodsockret ligger högt fem dagar i rad, kan jag ändå inte ge upp den sjätte. Jag fortsätter kämpa tills problemen lättar - eftersom jag helt enkelt inte har något annat val. 
 
2. Strukturen
Min vardag är välplanerad (oftast), och hade det inte varit för att min diabetes mår så mycket bättre av det, hade det med stor sannolikhet inte sett ut så.
 
3. Erfarenheterna
Jag har gått igenom, och fått uppleva, långt mer i mitt liv tack vare min diabetes, än vad jag hade om jag varit utan. Läger, studier, konferenser, föreläsningar, event, galor (!) och myyycket mer. 
 
4. Stoltheten och självförtroendet
När jag var femton år och diagnosticerades med typ 1-diabetes var jag liten, osäker och osynlig. Jag tog inte mycket plats och jag visste inte alls vad jag ville bli. Efter dianosen hade jag hittat ett "area of expertise" som stärkte mitt självförtroende massor. Nu är jag rakryggad, vet vem jag är och vad jag vill. Och jag stoltserar gladeligen med min diabetes.
 
5. Vännerna
Men bäst av allt är ändå alla de vänner som jag har lärt känna i och med att vi har delat diagnos. Allt ifrån kompisar som jag lärde känna på diabetesläger när jag var sexton år, till nya bekantskaper idag. Den samhörighet jag känner när någon kan svara med "Jag vet vad du menar" när jag berättar om en natt med låga blodsocker, eller ett träningspass med höga. När man i övrigt kan känna sig ensammast i världen, är dessa diabuddies guld värda.
 
 
Glöm inte bort att vända det negativa till något positivt. Då och då iallafall. Jag lovar er att ni kan komma på något som ni kan känna er tacksamma för. Ge det ett försök! 
 
________________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 17,2 mmol/liter. (Urk..)
Visa fler inlägg