Att betygsätta livet med en siffra?

Minn du när du pluggade på högstadiet, och läste typ 15 ämnen samtidigt? Siktet var kanske inställt på ett visst gymnasium, som krävde prestation på hög nivå i alla ämnen.15 stycken, samtidigt. Misslyckades du, skulle du inte komma in på gymnasiet. Stressande, eller hur?
Byt nu ut högstadiets skolämnen mot livets alla sysslor, och gymnasiet är din framtida hälsa. Så är det att leva med typ 1-diabetes. Du ska betygsättas i allt du gör, och beroende på hur du presterar kommer du må bra - eller mindre bra - resten av ditt liv. Snäppet mer stressande, eller hur?
 
Oavsett om det är medvetet eller omedvetet, så är det lätt som typ 1-diabetiker (eller 2, för den delen) att betygsätta sig själv och sitt liv med en siffra. Det så kallades HbA1c-värdet. Långtidsvärdet. En siffra som kan visa hur pass väl en har "skött" sin diabetes de senaste veckorna. Hur "välinställd" ens diabetes är.
 
Men är det verkligen så? Ett regelrätt betyg som berättar hela sanningen? Nej. Inte en chans. Toppen på isberget, möjligtvis. En fingervisning. Men ännu mer troligt: bara en siffra.
 
Jag fick idag reda på mitt HbA1c-värde, och blev positivt överraskad. Efter att ha slackat med blodsockerkontrollen lite p.g.a. armoperationen, julledigheter och så vidare, så hade jag inte förväntat mig ett bättre värde än senast (då jag hade 54). Så ja, en positiv överraskning. Absolut. Men sedan ett par år tillbaka har jag försökt skaka av mig det där. Prestationsångesten. Framtidsångesten. Den dagliga ångesten. Det jag gör idag avgör hur jag mår imorgon, om ett år, om femtio år...
Diabetes är så mycket mer än en fysisk sjukdom. Det drabbar psyket minst lika mycket som kroppen.
 
När jag först blev diagnosticerad, femton år gammal, spelade jag fotboll fem gånger i veckan, jag hade förmodligen lite egen insulinproduktion kvar, och den värsta delen av puberteten hade passerat. Då låg mitt HbA1c på 37 och jag behövde knappt ta något insulin till maten.
Betyder det att min diabetes var mer "välinställd" då, jämfört med nu? Att jag levde ett lugnare liv? Eftersom 37 är ett lägre tal än 52? Nej. Talet må ha varit lägre, men jag hade å andra sidan riktigt grova insulinkänningar (låga blodsocker som jag fick häva med stora mängder kolhydrater) flera gånger om dagen. Jag tror att jag snittade 15 låga blodsocker i veckan då. Det var varken ett lugnare eller stabilare liv.
 
Jag blir smått mörkrädd när jag läser trådar i forum där diabetiker jämför HbA1c-värden med varandra. Typ 1-diabetes är en individuell sjukdom, och därmed oerhört svår att jämföra med någon annan.
Och: en siffra kan inte berätta hur ditt liv ser ut. Hur du verkligen mår.
 
Jag är inte medicinskt utbildad, utan kan bara tala ur en typ ettas perspektiv. Men efter att ha levt nästan tio år med min kroniska kompis, har jag både upplevt och läst om mycket kring sjukdomen. Och jag tror inte på att hänga upp sin tillvaro och sitt liv på en siffra. Det är klart, går du med ett högt värde behöver du ju göra en ändring i livet för att hjälpa din hälsa på rätt väg. Men försök att inte hetsa upp dig själv eller andra i onödan.
 
Ta hand om dig själv, och gör ditt bästa. Ditt bästa är alltid bra nog.
 
_______________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 11,8 mmol/liter.

Struktur i vardagen

En gåva och förbannelse med att ha typ 1-diabetes är den struktur i livet som blir mer eller mindre påtvingad från dag ett. Med typ 1-diabetes kan en knappt leva ett rakt igenom spontant och fritt liv (om någon gör det - hojta, och berätta hur!), utan det krävs ett visst mått av planering och struktur. 
 
Har jag alla hjälpmedel på recept? 
Har jag insulin utskrivet? Till pumpen, men också till penna ifall pumpen skulle krångla? Glukagonspruta? 
Ligger det druvsocker i väskan? I jackfickan? På nattygsbordet? På kontoret? 
Har jag alla telefonnummer jag kan tänkas behöva i mobilen? Mitt medicinska ID med mig? 
Ska jag träna idag? Promenera till jobbet? Behöver jag sänka basaldosen isåfall? Hur mycket, och när? 
Ligger jag stabilt nog i blodsocker innan natten? 
 
Jag är inget levande praktexempel över huvud taget. Jag försöker leva mitt liv, och låta diabetesen anpassa sig därefter. Oftast går det bra. Men alla är vi olika. En del anpassar livet efter diabetesen: äter vid samma tid varje dag, räknar alla kolhydrater, motionerar duktigt, håller koll, utvärderar... Alla sätt som fungerar, är bra. 
 
Men jag orkar inte ruta upp livet efter min sjukdom. I och med att jag har tre (!) kroniska sjukdomar, skulle jag isåfall inte ha tid att göra NÅGOT annat om dagarna.. Istället låter jag livet rulla på, med allt det kan tänkas erbjuda, och improviserar/kompromissar/höftar längs med vägen. Och även om det går ganska bra ofta, påminns jag då och då om att jag inte är som andra. Att jag måste tänka till lite extra, planera för dagarna och ibland utvärdera vad som gick fel. 
 
Idag är en hektisk dag. Efter full rulle på jobbet, och med siktet ställt på en powerwalk ikväll, har jag nu satt upp ett temporärt kreativt-kaos-kontor hemma på matbordet. Det är räkningar som ska betalas, bokföring som ska göras, middag som ska ätas, nya projekt som ska planeras, blogginlägg (hej hej!) som ska skrivas...
 
Och mitt i allt dog min CGM-sensor. Jahopp, då var det bara att skruva om tidsschemat lite och så snällt byta den. Ta lite mer insulin än tänkt, så att kolhydraterna i maten inte hinner pressa blodsockret alltför högt när nu promenaden blir lite framskjuten. En kopp kaffe, för plötsligt blev kvällen lite längre...
 
Hur gör ni? Anpassar ni livet efter diabetesen, eller diabetesen efter livet? 
 
________________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: (sensorn värmer upp..)

Sluta aldrig tro på dig själv

Den senaste tiden har för mig inte varit lätt. Inte ens i närheten, om jag ska vara helt ärlig. Och ärlighet är bra; det river ner murarna kring att prata om ohälsa, och bryter ner den till ytan perfekta bilden av sig själva som människor visar upp i sociala medier. 
 
Jag har haft motgångar till den grad att det känts som att jag har simmat motströms hela dagarna, varje dag, sedan tidig höst. Jag har försökt hålla huvudet högt och bara tidvis har ni nog kunnat se igenom mina försök på bloggen och Instagram. Men jag är trött på att må dåligt. Jag är trött på att inte vilja gå upp på morgonen, trött på att dagarna bara är något som jag ska ta mig igenom, och jag är trött på att ständigt kämpa med låga energinivåer. Exakt vad det dåliga måendet handlar om håller jag gärna mer privat, och jag säger inte att jag vet HUR jag ska ta mig ur det. Bara ATT jag ska må bättre igen. Jag bara måste det.
 
Häromdagen testade jag att peppa mig själv genom att skriva en text. Den löd som nedan, och handlade om bilden ovan.
 

#Throwback to me being in my element. 

Whenever life gives me lemons – and before I've managed to turn them into lemonade – I try to lift myself up by looking back at my 'diabetes entrepreneur career'. I started my own business at 21 y/o. Very few people believed it was a good idea. But I did. 

I've learnt (on the job) a lot about accounting, billing, marketing, structure, layout, presenting... I've been a blogger, designer, moderator, event planner, consultant, debater, cover girl, influencer... and whatever has come my way, I've always stood up for myself and my competence. 

If I can do all that – these lemons can't be too hard turning into lemonade, now can they?

Never stop believing in yourself. Ever.

 
Tro det eller ej, men det fungerade faktiskt ganska bra. Jag kan blicka tillbaka på texten när humöret sänks, och så mår jag genast lite bättre. Jag har kommit långt, och längre ska jag. Så är det bara. 
 
Men; det är mänskligt att må dåligt. Det är rimligt att ha dåliga dagar. Jag önskar att fler vore manade att skriva om de dagarna också, även om det såklart är roligare att skriva om de bra dagarna. Det hade gett en så mycket mer rättvis bild av hur det ser ut, livet. 
 
Sluta aldrig tro på dig själv. Det blir bättre, jag lovar. Jag tror på dig. 
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,1 mmol/liter.
Visa fler inlägg