Att betygsätta livet med en siffra?

Minn du när du pluggade på högstadiet, och läste typ 15 ämnen samtidigt? Siktet var kanske inställt på ett visst gymnasium, som krävde prestation på hög nivå i alla ämnen.15 stycken, samtidigt. Misslyckades du, skulle du inte komma in på gymnasiet. Stressande, eller hur?
Byt nu ut högstadiets skolämnen mot livets alla sysslor, och gymnasiet är din framtida hälsa. Så är det att leva med typ 1-diabetes. Du ska betygsättas i allt du gör, och beroende på hur du presterar kommer du må bra - eller mindre bra - resten av ditt liv. Snäppet mer stressande, eller hur?
 
Oavsett om det är medvetet eller omedvetet, så är det lätt som typ 1-diabetiker (eller 2, för den delen) att betygsätta sig själv och sitt liv med en siffra. Det så kallades HbA1c-värdet. Långtidsvärdet. En siffra som kan visa hur pass väl en har "skött" sin diabetes de senaste veckorna. Hur "välinställd" ens diabetes är.
 
Men är det verkligen så? Ett regelrätt betyg som berättar hela sanningen? Nej. Inte en chans. Toppen på isberget, möjligtvis. En fingervisning. Men ännu mer troligt: bara en siffra.
 
Jag fick idag reda på mitt HbA1c-värde, och blev positivt överraskad. Efter att ha slackat med blodsockerkontrollen lite p.g.a. armoperationen, julledigheter och så vidare, så hade jag inte förväntat mig ett bättre värde än senast (då jag hade 54). Så ja, en positiv överraskning. Absolut. Men sedan ett par år tillbaka har jag försökt skaka av mig det där. Prestationsångesten. Framtidsångesten. Den dagliga ångesten. Det jag gör idag avgör hur jag mår imorgon, om ett år, om femtio år...
Diabetes är så mycket mer än en fysisk sjukdom. Det drabbar psyket minst lika mycket som kroppen.
 
När jag först blev diagnosticerad, femton år gammal, spelade jag fotboll fem gånger i veckan, jag hade förmodligen lite egen insulinproduktion kvar, och den värsta delen av puberteten hade passerat. Då låg mitt HbA1c på 37 och jag behövde knappt ta något insulin till maten.
Betyder det att min diabetes var mer "välinställd" då, jämfört med nu? Att jag levde ett lugnare liv? Eftersom 37 är ett lägre tal än 52? Nej. Talet må ha varit lägre, men jag hade å andra sidan riktigt grova insulinkänningar (låga blodsocker som jag fick häva med stora mängder kolhydrater) flera gånger om dagen. Jag tror att jag snittade 15 låga blodsocker i veckan då. Det var varken ett lugnare eller stabilare liv.
 
Jag blir smått mörkrädd när jag läser trådar i forum där diabetiker jämför HbA1c-värden med varandra. Typ 1-diabetes är en individuell sjukdom, och därmed oerhört svår att jämföra med någon annan.
Och: en siffra kan inte berätta hur ditt liv ser ut. Hur du verkligen mår.
 
Jag är inte medicinskt utbildad, utan kan bara tala ur en typ ettas perspektiv. Men efter att ha levt nästan tio år med min kroniska kompis, har jag både upplevt och läst om mycket kring sjukdomen. Och jag tror inte på att hänga upp sin tillvaro och sitt liv på en siffra. Det är klart, går du med ett högt värde behöver du ju göra en ändring i livet för att hjälpa din hälsa på rätt väg. Men försök att inte hetsa upp dig själv eller andra i onödan.
 
Ta hand om dig själv, och gör ditt bästa. Ditt bästa är alltid bra nog.
 
_______________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 11,8 mmol/liter.
#1 - - Ingela Nahlin:

Så befriande beskrivning du ger här. Så rätt att våga ta upp denna del av mätresultat som pressar en diabetiker eller vårdnadshavare alltför mycket. Svårt att bortse ifrån att det blir som ett betyg och dåliga långtidsvärden ger inget bra självförtroende direkt. Alla diabetiker är uppenbarligen så himla olika och kampen blir därför fullständigt orättvis. Ribban kan ej ligga på samma nivå för alla då förutsättningar i grunden är helt olika 🤔

Svar: Precis så! /S
Diabetesia

#2 - - Anonym:

Tack för de orden! Gick ur alla forum just av den anledningen. " Den som har lägst hbA1c är bäst". Alla är vi olika och kämpar med/för olka saker.