Gästblogg: Ida Holgersson

Nu är det dags för mig att dra igång lite gästinlägg på bloggen här igen. Det är så viktigt att fler än jag - alla de som kanske inte har ork eller lust att driva en egen blogg - får chansen att berätta sin historia. Idag är det modiga och starka Ida som berättar om när hon förlorade sin mamma i typ 1-diabetes. Många dagar, sedan jag fick kontakt med Ida, tänker jag på henne och skickar då de varmaste, längsta distanskramarna. För Idas, Idas mammas och alla andra som på något sätt drabbas av denna sjukdomen önskar jag av varje liten del av min kropp att ett botemedel snart uppfinns...

 

Berättelsen om hur en 12-åring förlorade sin ängel, sin mamma

Det här är min mamma, eller ja hon var. Endast 36 år gammal blev hon himlens ängel. Kvar lämnades hennes 12-åriga dotter som idag är 24 år, alltså mig. Många tror inte att diabetes är så farligt: ”Det är bara att sköta sig när det gäller att undersöka värdet på sockret” säger de flesta. Tyvärr är inte det så lätt. Det drabbar inte bara en själv utan också anhöriga. Som anhörig till den som har diabetes är det en ständig oro. Vad kommer hända nästa gång sockret är alldeles för högt eller för lågt? Berättelsen om hur jag, endast 12 år gammal förlorade min mamma som dessutom var ensamstående, kommer här: 

Ända sedan jag föddes var jag en glad liten flicka med mycket energi i kroppen. Jag var ute mycket och lekte. Jag blev äldre och började skolan. Där slutade jag göra mina läxor, var inte ute lika mycket, stannade hemma ibland.. Varför? Jag hade en mamma som var sjuk och ville därför sköta om henne och se till så att hon mådde bra. Mina lärare på skolan visste om situationen och förstod. Varje dag frågade jag min egna mamma om hon hade tagit insulinet och kollat värdet. Varje dag såg jag till så att hon fick i sig sin mat. Varje dag såg jag till att mamma var glad. Jag minns att varje gång jag upptäckte att mammas socker var alldeles för lågt, tog jag luren och ringde mormor. Det var tack vare henne som jag fick lära mig hur man gjorde. Utan henne hade jag fått ringa ambulansen varje gång. Jag vet inte hur många gånger mormor fick kasta sig in i bilen efter att jag skrikit i telefonen att mammas värde var för lågt. Hon berättade innan hon kasta sig i bilen hur jag skulle göra för att få hennes värde att stiga, innan hon var framme. Dagen kom. Sista gången jag fick se min älskade mamma hemma. 

Året var 2005. 14 oktober. Morgonen kom och jag vaknade av att mammas väckarklocka ringde från hennes sovrum. Klockan som ringde varje dag för att hon skulle gå upp och väcka mig. Väckarklockan som också skulle få henne att vakna för att gå upp och senare åka till dialysen varje vecka. Men något stämde inte… Den stängdes aldrig av. Klockan var 07.00 och jag steg upp för att kolla varför den inte var avslagen. Kliver in i hennes rum och får den hemska synen. Där ligger hon, min egen mamma i sin säng och skakar i hela kroppen. Ur hennes lilla mun kom vitt skum som senare blev mer och mer. Jag springer fram till hennes mätare för att titta ta värdet på henne. Det visade sig vara 0.2 i sockervärde. Jag springer in i köket, hämtar något som innehåller socker och hämtar samtidigt dextrosol för att springa tillbaka. Kommer in och försöker ge henne socker. Går inte, hon spottar bara ut. Får tag på telefonen och ringer snabbt mormor som tyvärr inte svarar. Visade sig senare att hon hade tappat mobilen i bilen. Försöker ge henne socker återigen samtidigt som att jag ringer skolan och berättar att jag inte kommer till skolan pga händelsen hemma. Slänger på luren och ringer snabbt ambulansen. Första gången jag fick ringa larmcentralen och berätta vad som pågick. De hörde att det var en ung person. Eftersom jag visste att ambulansen när som helst skulle komma hem till oss, klädde jag på min egna mamma kläder. Där ligger hon i sin säng medan jag hämtar byxor och tröja som var lätta att klä på. Precis innan ambulansen kommer, knackar det på dörren. Läraren hade sprungit ner ända från skolan och hem till oss för att hålla mig sällskap. Mammas kläder var på och vi väntade fortfarande på ambulansen. Jag fick sätta mig i köket med läraren och hör plötsligt att någon kliver in i hemmet. Det var ambulanspersonalen som kommit in och gick direkt in till sovrummet där mamma låg. Läraren och jag fick sitta kvar i köket där jag tänkte på vad som hände. 

Hör plötsligt något knäckas. Det visade sig att personalen knäckt sängen när de skulle försöka rädda henne. Det gick fort och plötsligt var dem påväg ut med henne i transporten. En ambulanspersonal kom in till oss och berättade att de kör henne till sjukhuset. Jag frågade om jag fick hänga med, men det ville de inte (kanske visste de redan att hon var död?). Skolsyster kom hem till mig och gick tillbaka med både mig och läraren till skolan, där jag fick sitta i ett rum och vänta på att telefonen skulle komma. Under tiden jag väntade, hade läraren fått tag på mormors chef som kontaktade mormor och berättade vad som hade hänt. Hon tog bilen direkt och åkte till skolan där jag satt och väntade. 

Telefonen ringde hos skolsyster… Det var läkaren som ville prata med mormor. Där berättade han beskedet att hennes dotter, min mamma inte hade klarat sig. Mormor grät och jag fattade ingenting. Efter telefonsamtalet berättade hon för mig att mamma inte finns längre, hon hade inte klarat sig. Jag förstod fortfarande inte och jag sa bara okej. Eftersom mamma jobbade på den skolan jag gick på, gick mormor till hennes kollegor och berättade vad som hade hänt. Jag gick ner med läraren till personalrummet där två av mina lärare satt. Kastade mig i famn på dem och storgrät och sa att mamma var död. Det var då chocken kom. Skrek och grät på samma gång. Efter det berättade jag för hela klassen vad som hade hänt. Samtidigt stod jag där framför alla och storgrät. Den dagen blev många tankar. Jag och mormor åkte hem och stannade hemma från både skola och jobb i en vecka.

Mormor tog över ansvaret för mig. Kvar efter sig lämnade min älskade mamma en 12-årig dotter, en mor och två bröder. Endast 36 år gammal, blev hon ängeln i himlen. Det tog lång tid till jag förstod att det inte var mitt fel, jag hade försökt göra allt jag kunde - men tyvärr gick det inte. Man måste verkligen vara rädd om varandra och ta vara på tiden man har tillsammans. Man vet aldrig när olyckan är framme.

#1 - - Ida:

Tack så hemskt mycket för att du delade min berättelse 💙 det är så viktigt att andra får höra att de gör så gott de kan 💙

#2 - - Jeanette:

Sitter tårögd efter läst din berättelse Ida... Är anhörig jag med och vet att detta kan hända. Tack för att du berättar - så viktigt.
Kramar till dig och din mormor <3

#3 - - Maria:

Din berättelse är så stark och så känslosam, jag bröt ihop fullständigt. Både jag och mina två barn lever med diabetes och även om man vet att det kan hända är det svårt att föreställa sig och ta in. Det är så viktigt att historier och berättelser sprids och berättas för att vi ska få förståelse för vår sjukdom och att den inte är så lätt för alla att leva med, eller överleva <3
Stor stor kram till dig

#4 - - margarethavilhelmsson:

En gripande berättelse. Har flera diabetiker i släkten så jag vet vad det innebär. Tyvärr är det många tar inte diabetes på allvar och menar att det är inte så farligt.

#5 - - Sofia:

Är helt tagen av din berättelse Ida! Tack för att du delar med dig, det är så viktigt! Stor stor kram <3

#6 - - Anonym:

Så många som möjligt borde gilla detta inlägg se det syns på blogg.se