Struktur i vardagen

En gåva och förbannelse med att ha typ 1-diabetes är den struktur i livet som blir mer eller mindre påtvingad från dag ett. Med typ 1-diabetes kan en knappt leva ett rakt igenom spontant och fritt liv (om någon gör det - hojta, och berätta hur!), utan det krävs ett visst mått av planering och struktur. 
 
Har jag alla hjälpmedel på recept? 
Har jag insulin utskrivet? Till pumpen, men också till penna ifall pumpen skulle krångla? Glukagonspruta? 
Ligger det druvsocker i väskan? I jackfickan? På nattygsbordet? På kontoret? 
Har jag alla telefonnummer jag kan tänkas behöva i mobilen? Mitt medicinska ID med mig? 
Ska jag träna idag? Promenera till jobbet? Behöver jag sänka basaldosen isåfall? Hur mycket, och när? 
Ligger jag stabilt nog i blodsocker innan natten? 
 
Jag är inget levande praktexempel över huvud taget. Jag försöker leva mitt liv, och låta diabetesen anpassa sig därefter. Oftast går det bra. Men alla är vi olika. En del anpassar livet efter diabetesen: äter vid samma tid varje dag, räknar alla kolhydrater, motionerar duktigt, håller koll, utvärderar... Alla sätt som fungerar, är bra. 
 
Men jag orkar inte ruta upp livet efter min sjukdom. I och med att jag har tre (!) kroniska sjukdomar, skulle jag isåfall inte ha tid att göra NÅGOT annat om dagarna.. Istället låter jag livet rulla på, med allt det kan tänkas erbjuda, och improviserar/kompromissar/höftar längs med vägen. Och även om det går ganska bra ofta, påminns jag då och då om att jag inte är som andra. Att jag måste tänka till lite extra, planera för dagarna och ibland utvärdera vad som gick fel. 
 
Idag är en hektisk dag. Efter full rulle på jobbet, och med siktet ställt på en powerwalk ikväll, har jag nu satt upp ett temporärt kreativt-kaos-kontor hemma på matbordet. Det är räkningar som ska betalas, bokföring som ska göras, middag som ska ätas, nya projekt som ska planeras, blogginlägg (hej hej!) som ska skrivas...
 
Och mitt i allt dog min CGM-sensor. Jahopp, då var det bara att skruva om tidsschemat lite och så snällt byta den. Ta lite mer insulin än tänkt, så att kolhydraterna i maten inte hinner pressa blodsockret alltför högt när nu promenaden blir lite framskjuten. En kopp kaffe, för plötsligt blev kvällen lite längre...
 
Hur gör ni? Anpassar ni livet efter diabetesen, eller diabetesen efter livet? 
 
________________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: (sensorn värmer upp..)
#1 - - Malin:

Hej,
Jag vill börja med att säga att jag tycker du är fantastiskt duktig på att skriva och beskriva. Jag känner igen mig i det mesta du skriver. Jag måste även erkänna att jag nyss har hittat din blogg, men jag har läst så gott som alla inlägg redan. Det känns riktigt skönt att veta att jag inte är ensam, jag har aldrig haft någon i min närhet som har diabetes så jag har alltid känt mig lite ensam. Jag har haft diabetes i 20 år i september så det är på tiden att jag hittar någon att känna igen mig i.

För att svara på din fråga i inlägget så går det i perioder, ibland styr diabetesen livet och ibland får diabetesen anpassa sig. Det går upp och ner precis som livet.

Tack för att du delar med dig, fortsätt att skriva för jag kommer att fortsätta läsa.

Kram från Malin

#2 - - Linda:

Stor igenkänningsfaktor! Svårt, jag är nog en periodare, ibland låter jag sjukdomen gå först, för då mår jag bättre fysiskt men sämre psykiskt. Ibland går livet först och då får man parera så gott man kan, och ibland till följd att jag mår något sämre fysiskt men bättre psykiskt.... på det stora hela mår jag kg bäst när livet får komma först, men det där är ju så typiskt, så har man planerat nåt men vips måste man göra nåt på direkten som byta cgm sensor så hamnade sjukdomen först trots att man int ville det....

#3 - - Anonym:

Anpassar livet efter diabetes. Då är den som snällast mot mig. Diabetes typ 1 i 13 år.