Grattis på 4-årsdagen, bloggen!

Igår, för fyra år sedan, skrev jag mitt allra första blogginlägg. Igår, för fyra år sedan, förändrades mitt liv. Då förändrade jag mitt liv. Det kan ha varit ett av mitt livs bästa beslut. Sedan dess har jag fått möjlighet att ta del av, och i liten mån påverka, det stora diabetescommunityt som finns online. Jag har fått möjligheter och erfareneter som jag inte hade varit i närheten av annars. Utvecklat min acceptans av sjukdomen, och kanske hjälpt någon på vägen. Det finns många tusentals ord arkiverade här, och varenda ett av dem har format den jag är idag. 
 
Idag firar jag med en extra god middag; en smoothiebowl fylld av vitaminer. Grattis på 4-årsdagen, bloggen!
 
För er som är nyfikna på hur det startade, det förstaförsta inlägget hittar ni HÄR
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 8,3 mmol/liter.

Konsten att inte ge upp

Med mycket här i livet, är det lätt att tappa modet och orken efter ett bakslag. Att orka resa sig upp igen när benen vikt sig, att samla kraft nog för att göra en comeback, det är tufft. I många fall, när det gäller min diabetes, så orkar jag inte. Jag låter mig bli nedslagen och tar onödigt lång tid på mig att komma tillbaka.
 
För det är ju så med kroniska sjukdomar; vi kommer inte slippa undan. Att leva i förnekelse och/eller tycka synd om oss själva tar oss inte långt. Det gäller att hitta ett sätt att hantera sin situation.
 
I förrgår skulle jag ut och springa, men 15 minuter innan jag skulle ge mig ut dog min CGM-sensor. Att starta en ny skulle ta ett par timmar, och klockan var redan mycket. Jag vågade inte ge mig av i mörkret, ensam och utan blodsockerkoll - så jag stannade inne. Planerade att ge mig ut på en morgontur istället. Kalibreringen av sensorn höll mig uppe länge den kvällen (vanligtvis byter jag den på tidig eftermiddag eller morgon), och både höga och låga blodsocker höll mig vaken under natten. När jag klev upp på morgonen visade min Fitbitklocka att jag hade sovit 2-3 timmar, och jag kände mig fullkomligt överkörd. Morgonlöpningen blev inte heller av. Istället stannade jag hemma några timmar från jobbet, försökte sova ikapp och började min dag vid lunchtid istället. På kvällen gav jag mig, trots motig kropp, ut på den runda jag hade planerat för föregående kväll. 
 
Det gick inte snabbt, de tio kilometerna. Tunga ben och hög puls rakt igenom. Kroppen var nog inte i det bästa av skick efter föregående natts påfrestningar. Men - jag gjorde det. Jag besegrade nedslaget och gav det ett nytt försök. Och det kändes så väldigt bra.
 
Missförstå mig inte - det är självfallet mer än okej att ha dåliga dagar. Och man ska aldrig må dåligt över att må dåligt, om ni förstår? Men för din egen skull är det så oerhört viktigt att hitta ett hållbart förhållningssätt till situationen. Att försöka orka ta sig igenom de tunga stunderna. För efter regn kommer alltid solsken! Och när man har kämpat för det, skiner solen lite, lite starkare..
 
Jag tror på dig!
 
_________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,4 mmol/liter.

Göm inte dina olikheter

Dagens fundering: varför strävar många mot att vara likadana? Varför vill vi vara "normala"? Varför skäms vi över det som gör oss annorlunda, det som får oss att sticka ut från mängden? 
 
Jag ramlade nyligen över mottot: "In order to be irreplaceable, one must always be different", och det ligger så mycket sanning i det. Om jag hade varit precis likadan som någon annan, då hade jag kunnat ersättas när som helst. Då hade jag inte varit jag.
 
Tänk på det när det gäller era sjukdomar och krämpor. Det är några av era USP:ar (Unique Selling Points); allt en diagnos som diabetes ger er och formar er till. Envishet, kämpaglöd, struktur. Göm det inte. Skäms inte. Olikheter är en bra sak, det gör er till er
 
Ha en fin söndag! 
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 7,8 mmol/liter.
Visa fler inlägg