Att våga sänka ambitionerna

(null)
Idag tog jag mig Vårruset runt i soliga Slottsskogen. Inte sprang, inte ens joggade. Jag promenerade, mitt tävlingsinriktade och löptokiga jag till trots. Jag har kommit till en insikt, eller jag kanske har accepterat den först nu:
Jag måste våga sänka ambitionerna. Och det måste vara okej.
 
Den 19 maj är jag anmäld till att springa Göteborgsvarvet för andra gången i mitt liv. Inför förra årets lopp var jag nervös, men hade ändå lyckats träna relativt bra inför den stora dagen. I år - not so much.
 
I december opererade jag min armbåge, vilket ledde till träningsförbud som drog ut på tiden. I början av februari kom jag igång med löpträningen och kände mig riktigt på gång. I några veckor kunde jag springa milen några gånger i veckan och trimmade ned tiderna rätt bra. Men då började mitt knä, som har krånglat till och från - inklusive operation med lång återhämtning - sedan jag var 17 år, att göra ont igen. Jag kunde knappt sträcka ut det, och att bara promenera lugnt var en anstränging. Inte långt efter det åkte jag och min familj till USA och hälsade på min storebror. Löpkläderna var nedpackade, men knät ville inte låta mig ens försöka.
 
Väl hemma från USA, så återhämtade sig knät långsamt och jag gav mig på några träningspass igen. Jag var igång ett par veckor innan magen (min Ulcerösa Kolit) drog igång ett skov. Höga doser smärtstillande och mycket sängliggande, jahapp.. Ingen löpträning på ett tag.
 
Magen är fortfarande inte på topp, men nu är jag på benen igen iallafall. Och då slog förkylningen till med full kraft. NÄHÄ, INTE NU HELLER? Åh, tålamodet för min kropp började sina... Men jag hade iallafall siktet satt på Vårruset, idag alltså, och såg det som en liten uppvärmning inför Varvet.
Och igår vaknade jag med ett helt oväntat ryggskott (eller vad det nu var - ländryggen var helt låst?). Jag kunde knappt ta mig ur sängen. SKOJAR NÅGON MED MIG? Så ikväll fick det alltså bli en försiktig liten promenad istället för löptur...
 
Och hur blodsockret har legat under denna olycksaliga period, det ska vi inte prata om. Frustrerande är bara förnamnet, eftersom jag vet vilken positiv effekt regelbunden och ordentlig träning har.
 
Ofta funderar jag över fenomenet "Klaga eller inte klaga?". Jag vill inte upplevas som gnällig, och jag vill inte bli tyckt synd om. Inte bli särbehandlad för att jag är sjuk. Men samtidigt så måste de runt omkring mig förstå att jag inte är hundraprocentig. Och framförallt måste JAG förstå det, och sätta ambitionerna därefter.
 
Det är lätt att jämföra sig med andra i samma ålder, med samma "vanliga" förutsättningar, och glömma det underliggande. Jag är 25 år, har bra grundkondition, och är väl ganska medelmåttig vad gäller både vikt och längd. Men - jag har tre kroniska sjukdomar och ett par trasiga och opererade leder. När jag ska ut och träna har jag femtioelva extra faktorer att ta hänsyn till, utöver det som andra tänker på.
 
Jag ska göra vad jag kan för att ta mig runt Göteborgsvarvet den 19:e maj. Det är min nya ambition. Jag ska tänka på kolhydratmängd innan, under och efter loppet. Hålla koll på blodsockret via CGM. Göra allt jag kan för att underlätta för magen. Kurera bort det sista av förkylningen. Be någon massera bort det onda i ryggen. Hitta löparskor med bäst tänkbara dämpning för knät. Tejpa det ordentligt. Ha reservplaner för allt och lite till.
Och så ska jag ha ROLIGT. Uppskatta att min kropp KAN. Eller åtminstone VILL. Ibland orkar den inte hela vägen, men det är inte för att ambitionen inte finns där. Då är det energin som saknas. Kapaciteten.
 
Ofta kan det kännas som att kroppen motarbetar mig på alla tänkbara sätt och vis. Men då försöker jag tänka att den samtidigt motar bort det onda bäst den kan. Jag struntar blankt i att ha en "tonad" kropp till "beach'18", jag struntar i att slå förra årets löptid, och jag struntar i hur andra presterar. Jag tränar för att ge min kropp den positiva energi den behöver. För med alla dess utmaningar behöver den massor.

________________________________

Blodsocker i skrivande stund: 7,2 mmol/liter.