Imorgon gäller det, håll alla tummar!

Efter några veckors (okej, månaders..) nervositet är det dags imorgon. Göteborgsvarvet 2018. Varför gör jag det då, om jag är nervös, tänker ni? Jo, för att jag är programmerad att inte ge mig.
 
Det kan nog vara en egenskap som jag till stor del kan tacka min diabetes för: envisheten. Pårbörjar något ska jag göra det färdigt. Anmäler jag mig att springa 21 km så ska jag göra det.
 
Och nej - inte till vilket pris som helst. Jag har fått många bekrymrade och omtänksamma meddelanden om hur jag kanske borde avstå, kanske borde tänka på kroppen i första hand. Men jag lovar er - jag kommer kliva av om kroppen säger nej. Jag är envis, men inte dumdristig. Oroa er inte, just nu är jag mest bara pepp! Och skulle det vara något så har jag världens bästa support vid sidan av spåret som assisterar.
 
 
Så varför skulle kroppen säga nej?
I år har jag av olika skäl inte kunnat träna lika mycket, strukturerat och intensivt som jag hade velat och tänkt. Därför tar jag inte en målgång för givet. Allt beror på följande:
  1. Blodsockret. Att långdistanslöpa i kombination med att ha typ 1-diabetes och ett svängigt blodsocker är inte helt lätt. Inte lätt alls, faktiskt. Förra året sprang jag med CGM som tyvärr tappade kontakten en liten bit in i loppet. Jag sprang nästan helt på känsla, hade ingen koll på mitt blodsockervärde, och den gången gick det tack och lov väl: jag gick i mål och kunde mäta ett blodsocker på 8 ungefär. I år vill jag inte riskera tappad signal, främst eftersom jag inte har tränat så mycket långdistans och därmed inte är beredd på hur blodsockret kan komma att bete sig. Därför har jag lånat och satt på en FreeStyle Libre-sensor, och ska springa med både Medtronics CGM (kopplad till pumpen) och Libren på mig, för att säkert veta att jag kommer ha kontroll. Än så länge visar de lite olika dock, så jag får se vilken av dem jag kommer kolla mest på...
  2. Min mage. De senaste veckorna har jag dragit med ett skov från min Ulcerösa Kolit, som fortfarande inte ger med sig. I jobbiga perioder måste jag vila mycket, så nu håller jag tummarna för att imorgon blir en lugn dag mag-mässigt.
  3. Mitt knä. När jag var 18 år fick jag beskedet att jag aldrig skulle kunna springa igen. Nu står jag inför min andra halvmara; bakom det ligger det en operation och måååånga timmars rehabträning. Och en hel del pannben. Men det är fortfarande inte helt stabilt, och med otur kan en löptur ge ett uppsvullet och ömmande knä. Förhoppningsvis slipper jag det imorgon! Jag har förberett mig med väldämpade skor och tejpning.
  4. Förkylningen. Sedan en knapp vecka tillbaka är jag symtomfri, men innan dess drogs jag med en envis förkylning. Typiskt onödigt. Nu varken hostar eller snyter jag mig längre, men på mitt senaste träningspass kände jag ändå av det på andningen. En bra grundkondition kan ta en en bit, men inte hela 21 kilometer...
  5. Värmen. Prognosen för morgondagen är 21 grader och strålande sol. Fantastiskt publikväder. Katastrofväder att löpa i. Jag dricker mängder av vatten och försöker få i mig ordentligt med salt, men det asfaltsbanan kommer ändå bli extra tung i värmen.
 
Och varför springer jag då, trots allt det?
  1. För att visa att ingenting av det ovan ska få stoppa mig från att göra det jag vill. Från att leva. Jag vill visa mig själv, och andra, att det inte är omöjligt.
 
Ikväll ska jag ta det lugnt, dricka mycket vätska, och preppa inför imorgon. Tejpa tår och knä, testa kläder och fundera på hur jag bäst bär med mig druvsocker. Lägga upp en taktik. Äta mycket kolhydrater. Sova länge inatt.
 
Om ni vill följa mig under loppet, så häng med på Instagram - HÄR.
Wish me luck! Och vinka lite om ni är på plats i Göteborg och ser mig längs banan, jag lär behöva det!
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,1 mmol/liter.
#1 - - JUNITJEJ:

Hoppas det gick bra idag!