Jag är inte mina begränsningar

Jag gjorde det! Mot alla odds, för andra året. Jag tog mig hela Göteborgsvarvet runt. Nu när jag har landat i känslan (och träningsvärken..), tänkte jag samla ihop alla mina efter-tankar och erfarenheter i ett blogginlägg - ni är ju ändå många som har frågat hur det gick!
 
För mina innan-tankar, läs HÄR.
För förra årets Varvetupplevelse, läs HÄR.
 
Dagarna innan loppet såg jag till att dricka mycket vatten, eftersom prognosen sa 22 grader och strålande sol. Inte optimalt för långdistanslöpning, med andra ord. Jag ökade på intaget av kolhydrater också, och filurade på vilken taktik jag skulle ha under loppet för att få i mig tillräckligt med kolhydrater för att hålla blodsockret i schack.
 
Mina rent träningsmässiga förberedelser var ju knapra, men innan den stora dagen var jag åtminstone noga med materialistiska förberedelser. Nya (men insprungna, såklart) löparskor med bra dämpning för knäts skull, förtejpade fötter för att undvika blåsor, kinesiotejp (heter det så?) till knät, fickor till alla diabeteshjälpmedel, druvsocker, solkräm, keps och min Fitbitklocka. 
 
På morgonen var jag så tankspridd (och nervös) att jag glömde dosera insulin till frukosten, vilket resulterade i att jag steg i blodsocker och i starten låg jag på 20 mmol/liter. Jag vågade dock inte trycka i mig alltför mycket insulin, eftersom det var svårt att avgöra vilket som var effekt av feldosering och vad som var adrenalinpåslag.
 
Arrangörerna för Varvet hade i år infört förnamn på nummerlapparna istället för startnummer, vilket jag tyckte var superkul; det blev en massa extrapepp längs banan!
 
Under T-shirten hade jag, som alltid när jag tränar, ett AnnaPS-linne med två fickor på sidorna. Eftersom jag under loppet bar med mig både insulinpumpen (Medtronic MiniMed640G med CGM) och extra mätare (Freestyle Libre), så kom fickorna väl till pass. Mobiltelefonen med Runkeeper, RaceONE och Spotify i fick sitta på armen. 
 
Så hur gick själva loppet då?
Jo, det gick. Inte särskilt snabbt, och verkligen inte smärtfritt, men det gick. Jag hade inget tidsmål, men däremot ett hopp om att klara av att springa hela tiden och inte börja gå. Och det klarade jag!
 
Jag började som sagt på ett ganska högt värde - som trots liten insulindos, värme, och löpning inte gick ner ALLS under de första 7 kilometerna. Då kändes kroppen tung och motig. Men för att inte droppa för snabbt ställde jag ändå ned basaldosen på pumpen till 30%. Sedan började det åtminstone dala litegrann, och vid 10 kilometer höll det på att sjunka ganska drastigt. Då stängde jag av pumpen helt ett tag, och fyllde på med juice och druvsocker, och fick det att stiga litegrann igen. I mål låg jag på 7,5 mmol/liter. 
 
Jag har fått frågan: "behövde du äta något under loppet?", och svaret är JA! Att springa 21 kilometer är tufft även utan diabetes, men med är det en utmaning. Jag har som upplägg att äta 1-2 druvsockertabletter inför varje vattenstation (varannan kilometer). Det blir ganska lagom för mig att hålla sockret i schack, och det är smidigt att kunna svälja ned det med vatten. I värmen var det som att äta sand..! 
 
Och magen då? Knät?
Ett par gånger kände jag att det var läge att bryta, när magen sa ifrån. Värme och ansträngning är tufft när man går med ett skov (Ulcerös Kolit), men det gick faktiskt vägen. När jag mådde lite sämre sänkte jag farten, men sprang hela vägen. Knät samarbetade det också, även om det ömmar lite såhär i efterhand. 
 
Det tog ungefär 15 minuter längre tid än förra året, men jag är nog mer stolt i år än förra. Med knapra förutsättningar för träning, och med värmen, så är jag supernöjd med att ha fått ta emot min andra medalj. Jag känner att jag har bevisat något för mig själv: att jag inte är mina begränsningar. Jag klarar mycket mer än jag tror, oavsett vad oddsen säger. Allt handlar om att sätta målen efter sig själv. Jag kommer aldrig bli någon elitlöpare, men jag kan springa såhär. Får att må bra och för att ha kul. Och kan jag, då kan du också.
 
Idag, två dagar efter loppet, är kroppen mör. Banen värker, ryggen är stel, och jag märker av muskler jag inte trodde att jag hade. Jag vaggar fram som en anka, och att gå ned i trappor är en tidskrävande aktivitet, haha.. Men jag är nöjd. Stolt. Inspirerad och taggad.
Kanske blir det ett Göteborgsvarvet 2019 också?
 
___________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 10,3 mmol/liter.