Tvingas förlora sina barn på grund av deras diabetes?

Tänk dig att du jobbar dag och natt. Aldrig får du vila och aldrig någon semester. Och inte betalt heller för den delen. Det finns dagar när du vill ge upp, och säga upp dig. Men inte heller det kan du göra.

Lite så är det att leva med typ 1-diabetes, eller att ta hand om någon som lever med det. Sådan är min vardag, och jag delar den med många i vårt avlånga land. Några av dem är Linda och hennes två barn. Linda är frånskild och sedan år 2013 har det varit tufft hemma – både ekonomiskt och med de två typ ettorna i familjen. Hon pratade med sin läkare om att få hjälp, kom inte riktigt någon vart.

Barnen är bägge två i tonåren, och deras HbA1c-värden (långtidsvärden) har ansetts vara för höga, och därför riskerar nu Linda att bli av med vården. Om två dagar ska hon till förvaltningsrätten och få reda på om hon får behålla sina barn.

När jag läste detta var min första tanke: "Va?". Och nästa: "Varför tas sådana här beslut baserat på en siffra som säger så lite som HbA1c?", och därefter: "HUR skulle barnen må bättre av att bli av med sin mamma?". Vilken tonåring har inte svårt att acceptera sin sjukdom? Vilken tonåring vill inte då och då strunta i allt vad vård heter? Och vilken tonåring har inte hormoner vilt härjandes i kroppen som kan påverka diabetesen oerhört mycket? Så mycket frågetecken och sådan chock. Är det såhär vårt samhälle ska fungera?

Förra året var det uppe till diskussion att den äldste sonen, då 15 år, skulle läggas in. Det var föräldrarna med på, men i sista stund ändrade sig läkaren och gjorde en anmälan istället – utan att diskutera det med Linda först.

Linda berättar: "Socialen ville då att barnen skulle omhändertas enligt LVU eftersom vi inte kunde få ner deras värden. Det slutade med att advokaten vi hade då fick dem att gå med på att testa med en hemterapeut – som var det enda i lösningsväg de erbjöd. Vi gjorde så i över ett halvår. Vi gjorde matlistor och städschema. Jag fick inte 15-åringen att medverka och värdena blev inte sämre men inte heller så mycket bättre. I januari så hade barnen i alla fall fått bättre HbA1c. Läkaren tyckte dock att den äldsta hade för många låga värden. Så då anmälde hon det till socialen, som i sin tur öppnade upp utredningen igen."

Barnens HbA1c-värden har sjunkit och stigit. Den ena är kräsen med maten och vill inte att föräldrarna ska lägga sig i så mycket. Linda sover knappt om nätterna för att hon är uppe och kollar dem.

"Jag förstår inte hur det kan ses som att vi inte sköter dem. Jag känner mig som världens sämsta förälder, trots att jag vet att jag gör allt jag kan!", säger Linda.  

Första instansen på socialutskottet i kommunen bifallde socialens begäran om LVU. Linda har överklagat till förvaltningsrätten och dit ska de på fredag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Kommentera, dela, och sprid detta. Kanske kan vi vara med och påverka. Tryck på hjärtat härunder för att skicka inlägget upp i rampljuset.

Att leva med diabetes, antingen själv eller genom en anhörig, är utmattande. Linda ska inte behöva kämpa ensam. Och barnen ska inte behöva vara utan sin mamma.

#1 - - IA:

Är man 15 så bestämmer man själv var man vill bo, till att börja med!

#2 - - Anonym:

Nej men vid 16 års ålder får du bestämma var du vill vara skriven. Verkar vara en gammaldags socialtjänst. Idag brukar man erbjuda familjestödjare.

#3 - - Maria:

Lider så med familjen, har själv varit där flera ggr. Dåliga värden på min d1:a, soc.anmälan från dr om hjälp och stöd men soc fokuserar på att jag är utmattad som förälder och vill ta alla fyra barnen ifrån mig! Advokater som styr upp när jag inte orkar mer... Har kvar mina barn, som mår oförskämt bra, men d1:ans värden är fortfarande katastrof. Hoppas det blir bättre efter tonåren.

#4 - - Annki :

Har varit i samma situation där soc försökt ta till LVU på min son då 15 år men med advokat hjälp och mycket bråk lyckades dom inte.
Om de tar ett barn på LVU innan 18 år då kan de hålla kvar dom tills de är 20!
Träder LVU in har du ingen chans mot socialen.
Jag bad om hjälp hemma så jag kunde jobba, är oxå ensamstående med 3 barn varav en med typ 1. Men sån hjälp har inte soc.
Nä soc tar hellre barn från familjen än att hjälpa dom. Dom är livsfarliga!

#5 - - Pernilla:

Alltså fyyyyy faaaaan säger jag bara! De tror inte att barnen kommer "revolta" mer med sin diabetes när de inte får vara hemma i sin trygga miljö? Nån form av insats borde ju kommunen kunna gå in med eller som läkaren så först att han läggs in! Hoppas verkligen det går din väg ❤❤

#6 - - Anonym:

En annan sak men kände för att skriva då det påminde mig om en händelse.
Jag blev själv anmäld till Soc då jag var gravid och väntade barn.
De ansåg att jag skulle vara en dålig mamma p.ga min diabetes och för att jag var väldigt låg en gång och låg hemma och kräktes fick jag ställa in ett mvc besök. Så det gjorde en anmälan för att jag alltså hade lågt bs, behövde äta innan jag skulle iväg till fots till mvc men samtidigt kräktes och hade svårt att få upp bs.
Ska det alltså bli såhär nu i Sverige?
Är man gravid och diabetiker med lågt blodsocker och tvungen att äta och ställa in besök eller ha barn med diabetes som har höga värden resp. Låga värden bli en dålig mamma och anmäld till Soc?? Helt på tok. Vet själv att mitt blodsocker var upp och ner som tonåring och där hjälper ju inte att de drar in vårdnaden!
Nä skärpning.

#7 - - Anonym:

Har en D1 på åtta år haft diabetes i 7 år. När han var tre hade han berättat på dagis att han hade fått kakor. Då gjordes en orosanmälan från förskolan [ Bara det att tro att diabetiker aldrig kan äta kakor är galet) sen blev det en stor utredning som sen blev nerlagd men bara det att vara utlämnad åt en socialtjänst med i många fall extremt bristande kunskap är skrämmande. Hoppas att advokaten är duktig och påläst vad SoL säger och kan komma med motkrav om kommunens skyldigheter i att underlätta med avlösare osv.

#8 - - Anonym:

Hör av dig så hjälper jag dig

#9 - - Ditte Nilsson :

Det var fruktansvärt att läsa detta! Skäms för att göra så mot familjen!!!!!!!

#10 - - Fredrik :

Är själv diabetiker av typ 1.Har krånglat hela tiden i ca 30 år. Vet inte hur uppdaterad eran läkare är men sedan jag fått liebre sensor så har mitt blodsocker blivit bättre då jag kan skicka in snabbinsulin innan de blir för högt

#11 - - Zittens:

Helt sjukt :/ Förstår inte hur de tänker. Vet endel fall där barnen verkligen far illa men där gör soss ytterst lite 😡

#12 - - Olle:

Så många inlägg med problem och bekymmer att jag måste dela med mig.
Min son (nu 19 år) fick d1 när han fyllde 12 år.
Efter de första månaderna tog han tag i sitt liv, från att ha varit ett överviktig blev han på ett par år riktigt vältränad.
Insulin är kroppens mest potenta tillväxthormon (han har Levemir och Novorapid).
Skolan har gått jättebra, slutbetyget i åk9: 5 st A och 7 st B.
Han har tränat och tävlat med vuxna på dispans från 15 års ålder i flera olika idrotter.
I dag är det inga lagsporter som gäller men han tränar en dryg timme var dag.
Tack vare träningen har han ett HBa1C runt 50 vilket till och med är under det rekommenderade värdet.
Detta trots att han äter samma mat som oss andra, äter choklad och kakor och festar mycket med sina kompisar.
Så snälla ge inte upp, få era barn att träna.
Med muskler ökar förbränningen hela dygnet och blodsockret blir så mycket lättare att reglera.
Att endast fokusera på matintaget som läkare och dietister gärna gör får inte ditt barn att må bra i längden, bara övervakad och kontrollerad.
Lycka till!

#13 - - Annika:

Som socialsekreterare och typ etta, förstår jag problematiken i detta. Jag tycker inte det är okej att ta ställning i ett enskilt fall när man inte känner till all fakta och vad som pågår inom familjen. Socialtjänsten (det heter inte socialen) gör en utredning utifrån barnens bästa. Man ser inte till förälderns behov av sina barn, det är barnens bästa som är i fokus. Naturligtvis ska inte hba1c vara det enda som avgör, och okunskap om diabetes får definitivt inte vara orsaken till LVU. Jag hoppas verkligen att det inte är så, och jag hoppas att man erbjuder stöd till familjen innan man tar beslut om LVU. Tvångsvård är inget man beslutar om bara sådär. Men vi utomstående har inte läst utredningen och vi kan inte ta ställning.

#14 - - Linda:

Annika, förstår din skepsis till att det inte bara skulle vara pga diabetesen och att du inte läst utredningen. Men jag kan lova dig att det bara gäller den. Vår 14-åriga son utan diabetes berörs inte av LVU. Det är många som har läst utredningen och som vet hur det ligger till.