Alla har det inte lika bra

Att sucka högt i långa köer på apoteket, eller klaga över lång leveranstid när nålar eller sensorer är på väg hem till oss - det är vi i Sverige ganska bra på. Såklart, för här är - även om politikerna aldrig kan komma fram till något - livet för diabetiker under omständigheterna ändå väldigt bra. 
 
Tänk dig att du bara har två insulinflaskor kvar. Sedan har du inte råd att köpa mer. Precis, köpa. För du bor i ett land där livsviktig medicin inte täcks av skatten, utan du måste betala ur egen ficka. Varenda mätsticka kostar pengar, och nu är priserna så höga att du inte har råd. Du måste börja ransonera på insulinet för att det ska räcka lite längre. 
 
Detta är Mallory Lorges vardag. Hennes verklighet. Hon kan inte längre betala de skyhöga avgifterna för sitt insulin. Hon och hennes man har tagit stora lån, men vet inte hur de ska klara av vardagen framöver. Mallory har inte råd att köpa insulin, och än mindre att åka in till akuten om hon skulle drabbas av ketoacidos för att hon får i sig för lite insulin. 
 
Läs hela reportaget HÄR
 
Vi måste tänka på vilken verklighet det är vi klagar på, nästa gång.
Nej, det är inte jobbigt att åka till apoteket för att hämta ut insulin.
Nej, lite köer är inte hela världen.
Nej, 5 dagars väntetid på sensorer är inte det värsta som kunde hänt. 
 
Vi har inget val. Vi måste ha vårt insulin. Mallory måste ha sitt insulin. Att läkemedelföretagen höjer priserna, och att staten inte tar hand om sina medborgare, är omänskligt. De som lever med typ 1-diabetes i USA idag är oroliga på riktigt.
 

Blodsocker i skrivande stund: 13,3 mmol/liter.
0 kommentarer