Ett konstant kämpande

När jag var femton år fick jag ett besked som vände min värld upp och ner. Jag var ung, tunn, osäker och livrädd. Avskydde sjukhussängen jag var nedtryckt i, och ville bara bort. Jag nöp mig i armarna om dagarna för att jag så gärna ville vakna upp ur den mardröm som nu var min nya verklighet. Typ 1-diabetes. Vad var det ens? Smittade jag? Skulle jag dö? 
 
I två veckor kämpade jag varje minut, timme och dag med nålar, insulin, blod och sterila sjukhuskläder. Vad jag inte visste då - eller var mogen att kunna ta till mig - var att detta kämpande skulle fortsätta en lång tid framöver. I skrivande stund har jag kämpat i 3 230 dagar, 2 timmar och 34 sekunder. 
 
Och än har jag inte kämpat klart. I ärlighetens namn har jag gett upp hoppet om ett botemedel. Vanligtvis brukar jag vara optimistisk och tro att jag en dag får säga "Jag hade diabetes", men inte längre. Jag tror inte att forskarna kommer komma dit under min livstid, och om de gör det så önskar jag att de som då levt med sjukdomen en kort tid - som mitt förvirrade, femtonåriga jag - får dra nytta av det före mig. I'm set in my ways.
Däremot så tror jag starkt på framtagandet av helt fantastiska hjälpmedel - som i framtiden kommer kunna tänka åt mig - och förebyggande behandlingar mot komplikationer.
 
Idag är jag tjugofyra år, och i sommar firar jag och min diagnos 9-årsjubileum ihop. Det har inte gått en dag sedan jag fick det där beskedet då jag inte har kämpat. Inte en dag utan planering, strukturering, dosering, utvärdering och orkeslöshet. Typ 1-diabetes är en sjukdom som aldrig går på semester, aldrig ger en paus. Det är ett heltidsjobb som du inte får betalt för att slita med. Och utöver det så måste du också bekämpa andras fördomar kring tillståndet, vilket tidvis kan vara minst lika utmattande!
 
Bob Marley sa en gång "You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have", och det tycker jag stämmer så väl.
På något vis är jag tacksam gentemot min sjukdom, för den styrka den har gett mig. Missförstå mig inte - kunde jag bli av med den hade jag mer än gärna sluppit, typ igår. Och jag önskar inte diagnosen på min värsta fiende. Men samtidigt så är jag förmodligen en mer självständig, driven och ansvarstagande tjej idag än jag hade varit utan min sjukdomshistorik. 
 
Det försöker jag tänka på de stunder då livet känns som ett enda, konstant kämpande. De dagar då jag knappt kommer ur sängen. De dagar då orken bara inte finns där. 
 
Att vara stark är faktiskt den enda vägen för oss typ ettor att gå - och jäklar vad starka vi är. Glöm inte bort att ge er själva, eller era anhöriga, cred för det!
 
_________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 10,3 mmol/liter.
 
(För att ge inlägget lite extra kärlek och spridning - tryck på Gilla-hjärtat härunder!)
 
Instagram: @diabetesia.se

Til next time my dear



Imorgon måste jag lämna tillbaka min nyfunna vän. Kombinationen insulinpump och CGM har gjort att jag blivit mycket mer medveten om min diabetes och mina värden.. Men imorgon vill sjukhuset ha tillbaka den. Tre veckor har gått och nu står nästa diabetiker på tur att få testa den. 
 
Den dagen då alla som vill ha, får en CGM.. Den dagen är en bra dag. Kampen fortsätter.
 
________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 6,1 mmol/liter.

Förälskad


Jag vill aldrig lämna tillbaka den. Med CGM:en på magen har jag de senaste tio dagarna varken haft ett värde på över 14 eller någon riktigt jobbig insulinkänning. Kurvorna gör att jag kan förstå min diabetes lättare. Jag ser samband och kan dra slutsatser. Och jag behöver inte sticka mig oftare än två gånger om dagen, då för att kalibrera CGM:en. Jag är förälskad och ser hur mycket enklare det skulle kunna vara. Jag måste komma på ett sätt att göra det permanent. 
 
Klarar jag av ett helgjobb under läsåret så att jag kan betala för en CGM? 
 
_________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 3,6 mmol/liter.
Visa fler inlägg