Imorgon gäller det, håll alla tummar!

Efter några veckors (okej, månaders..) nervositet är det dags imorgon. Göteborgsvarvet 2018. Varför gör jag det då, om jag är nervös, tänker ni? Jo, för att jag är programmerad att inte ge mig.
 
Det kan nog vara en egenskap som jag till stor del kan tacka min diabetes för: envisheten. Pårbörjar något ska jag göra det färdigt. Anmäler jag mig att springa 21 km så ska jag göra det.
 
Och nej - inte till vilket pris som helst. Jag har fått många bekrymrade och omtänksamma meddelanden om hur jag kanske borde avstå, kanske borde tänka på kroppen i första hand. Men jag lovar er - jag kommer kliva av om kroppen säger nej. Jag är envis, men inte dumdristig. Oroa er inte, just nu är jag mest bara pepp! Och skulle det vara något så har jag världens bästa support vid sidan av spåret som assisterar.
 
 
Så varför skulle kroppen säga nej?
I år har jag av olika skäl inte kunnat träna lika mycket, strukturerat och intensivt som jag hade velat och tänkt. Därför tar jag inte en målgång för givet. Allt beror på följande:
  1. Blodsockret. Att långdistanslöpa i kombination med att ha typ 1-diabetes och ett svängigt blodsocker är inte helt lätt. Inte lätt alls, faktiskt. Förra året sprang jag med CGM som tyvärr tappade kontakten en liten bit in i loppet. Jag sprang nästan helt på känsla, hade ingen koll på mitt blodsockervärde, och den gången gick det tack och lov väl: jag gick i mål och kunde mäta ett blodsocker på 8 ungefär. I år vill jag inte riskera tappad signal, främst eftersom jag inte har tränat så mycket långdistans och därmed inte är beredd på hur blodsockret kan komma att bete sig. Därför har jag lånat och satt på en FreeStyle Libre-sensor, och ska springa med både Medtronics CGM (kopplad till pumpen) och Libren på mig, för att säkert veta att jag kommer ha kontroll. Än så länge visar de lite olika dock, så jag får se vilken av dem jag kommer kolla mest på...
  2. Min mage. De senaste veckorna har jag dragit med ett skov från min Ulcerösa Kolit, som fortfarande inte ger med sig. I jobbiga perioder måste jag vila mycket, så nu håller jag tummarna för att imorgon blir en lugn dag mag-mässigt.
  3. Mitt knä. När jag var 18 år fick jag beskedet att jag aldrig skulle kunna springa igen. Nu står jag inför min andra halvmara; bakom det ligger det en operation och måååånga timmars rehabträning. Och en hel del pannben. Men det är fortfarande inte helt stabilt, och med otur kan en löptur ge ett uppsvullet och ömmande knä. Förhoppningsvis slipper jag det imorgon! Jag har förberett mig med väldämpade skor och tejpning.
  4. Förkylningen. Sedan en knapp vecka tillbaka är jag symtomfri, men innan dess drogs jag med en envis förkylning. Typiskt onödigt. Nu varken hostar eller snyter jag mig längre, men på mitt senaste träningspass kände jag ändå av det på andningen. En bra grundkondition kan ta en en bit, men inte hela 21 kilometer...
  5. Värmen. Prognosen för morgondagen är 21 grader och strålande sol. Fantastiskt publikväder. Katastrofväder att löpa i. Jag dricker mängder av vatten och försöker få i mig ordentligt med salt, men det asfaltsbanan kommer ändå bli extra tung i värmen.
 
Och varför springer jag då, trots allt det?
  1. För att visa att ingenting av det ovan ska få stoppa mig från att göra det jag vill. Från att leva. Jag vill visa mig själv, och andra, att det inte är omöjligt.
 
Ikväll ska jag ta det lugnt, dricka mycket vätska, och preppa inför imorgon. Tejpa tår och knä, testa kläder och fundera på hur jag bäst bär med mig druvsocker. Lägga upp en taktik. Äta mycket kolhydrater. Sova länge inatt.
 
Om ni vill följa mig under loppet, så häng med på Instagram - HÄR.
Wish me luck! Och vinka lite om ni är på plats i Göteborg och ser mig längs banan, jag lär behöva det!
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,1 mmol/liter.

Att våga sänka ambitionerna

(null)
Idag tog jag mig Vårruset runt i soliga Slottsskogen. Inte sprang, inte ens joggade. Jag promenerade, mitt tävlingsinriktade och löptokiga jag till trots. Jag har kommit till en insikt, eller jag kanske har accepterat den först nu:
Jag måste våga sänka ambitionerna. Och det måste vara okej.
 
Den 19 maj är jag anmäld till att springa Göteborgsvarvet för andra gången i mitt liv. Inför förra årets lopp var jag nervös, men hade ändå lyckats träna relativt bra inför den stora dagen. I år - not so much.
 
I december opererade jag min armbåge, vilket ledde till träningsförbud som drog ut på tiden. I början av februari kom jag igång med löpträningen och kände mig riktigt på gång. I några veckor kunde jag springa milen några gånger i veckan och trimmade ned tiderna rätt bra. Men då började mitt knä, som har krånglat till och från - inklusive operation med lång återhämtning - sedan jag var 17 år, att göra ont igen. Jag kunde knappt sträcka ut det, och att bara promenera lugnt var en anstränging. Inte långt efter det åkte jag och min familj till USA och hälsade på min storebror. Löpkläderna var nedpackade, men knät ville inte låta mig ens försöka.
 
Väl hemma från USA, så återhämtade sig knät långsamt och jag gav mig på några träningspass igen. Jag var igång ett par veckor innan magen (min Ulcerösa Kolit) drog igång ett skov. Höga doser smärtstillande och mycket sängliggande, jahapp.. Ingen löpträning på ett tag.
 
Magen är fortfarande inte på topp, men nu är jag på benen igen iallafall. Och då slog förkylningen till med full kraft. NÄHÄ, INTE NU HELLER? Åh, tålamodet för min kropp började sina... Men jag hade iallafall siktet satt på Vårruset, idag alltså, och såg det som en liten uppvärmning inför Varvet.
Och igår vaknade jag med ett helt oväntat ryggskott (eller vad det nu var - ländryggen var helt låst?). Jag kunde knappt ta mig ur sängen. SKOJAR NÅGON MED MIG? Så ikväll fick det alltså bli en försiktig liten promenad istället för löptur...
 
Och hur blodsockret har legat under denna olycksaliga period, det ska vi inte prata om. Frustrerande är bara förnamnet, eftersom jag vet vilken positiv effekt regelbunden och ordentlig träning har.
 
Ofta funderar jag över fenomenet "Klaga eller inte klaga?". Jag vill inte upplevas som gnällig, och jag vill inte bli tyckt synd om. Inte bli särbehandlad för att jag är sjuk. Men samtidigt så måste de runt omkring mig förstå att jag inte är hundraprocentig. Och framförallt måste JAG förstå det, och sätta ambitionerna därefter.
 
Det är lätt att jämföra sig med andra i samma ålder, med samma "vanliga" förutsättningar, och glömma det underliggande. Jag är 25 år, har bra grundkondition, och är väl ganska medelmåttig vad gäller både vikt och längd. Men - jag har tre kroniska sjukdomar och ett par trasiga och opererade leder. När jag ska ut och träna har jag femtioelva extra faktorer att ta hänsyn till, utöver det som andra tänker på.
 
Jag ska göra vad jag kan för att ta mig runt Göteborgsvarvet den 19:e maj. Det är min nya ambition. Jag ska tänka på kolhydratmängd innan, under och efter loppet. Hålla koll på blodsockret via CGM. Göra allt jag kan för att underlätta för magen. Kurera bort det sista av förkylningen. Be någon massera bort det onda i ryggen. Hitta löparskor med bäst tänkbara dämpning för knät. Tejpa det ordentligt. Ha reservplaner för allt och lite till.
Och så ska jag ha ROLIGT. Uppskatta att min kropp KAN. Eller åtminstone VILL. Ibland orkar den inte hela vägen, men det är inte för att ambitionen inte finns där. Då är det energin som saknas. Kapaciteten.
 
Ofta kan det kännas som att kroppen motarbetar mig på alla tänkbara sätt och vis. Men då försöker jag tänka att den samtidigt motar bort det onda bäst den kan. Jag struntar blankt i att ha en "tonad" kropp till "beach'18", jag struntar i att slå förra årets löptid, och jag struntar i hur andra presterar. Jag tränar för att ge min kropp den positiva energi den behöver. För med alla dess utmaningar behöver den massor.

________________________________

Blodsocker i skrivande stund: 7,2 mmol/liter.

En lugn helg

Hej på er! 
 
Söndag kväll kom snabbt, visst var det fredag nyss? Jag tycker att dagarna och veckorna springer iväg alldeles för fort nu - våren är ju så fin och värd att tas tillvara på! Utan konkurrens min favoritårstid. Men snart är det redan sommar! 
 
Jag har haft en lugn helg och hämtat mycket ny och bra energi. I fredags tog jag tag i att rensa min garderob, och gjorde efter det chokladbananpannkakor med frukt. Gott och relativt snällt mot blodsockret - särskilt om man jämför med vanliga pannkakor.
 
Recept:
2 bananer (gärna nästan övermogna
4 ägg
Några skedar Frill chokladglass
 
Mosa bananerna, knäck i äggen och lägg i glassen. Bland och stek. Superlätt, och supergott! 
 
Under gårdagen var jag ute och körde lite bil, och hälsade bland annat på min gudson Milo. Se på Instagram här. Världens gosigaste lilla bebis. 
Idag vaknade jag av okänd anledning med ryggskott, så jag har tagit det vääääldigt försiktigt och vilat mycket. Med Vårruset imorgon och Göteborgsvarvet om mindre än två veckor börjar jag bli lite less på min kropp som lägger fälleben för mig gång på gång. Ont i knät, ont i magen, förkylning och nu ont i ryggen? Det räcker väl, kan en tycka? Jag skulle så gärna komma igång och springa lite innan Varvet, för att få ett grepp om hur jag bäst hanterar blodsockret - 21 kilometer är svårt att göra helt oförberedd..!
 
Oh well. Nu ska jag bädda ner mig igen och se på någon film. Ny dag imorgon; ny vecka och nya möjligheter!
Ta hand om er!
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 8,2 mmol/liter.
Visa fler inlägg