Gästblogg - Emma Karlsson

Idag ska ni få läsa text ur ett annat perspektiv än det jag vanligtvis kan dela med mig av, nämligen den anhörigas. Det är oerhört viktigt att aldrig glömma att diabetes inte bara drabbar individen, utan även alla som lever nära.
Emmas sambo har typ 1-diabetes, och här nedan delar hon med sig av sina tankar, sin rädsla, sin teamspirit, och sin oro. Tack Emma, scenen är din: 
 
 
Två gånger har jag fått höra "du behöver inte vara orolig, han klarar sig själv, han är vuxen". Men det bevisar hur lite kunskap man har om diabetes. En människa som har diabetes kan inte alltid styra sin sjukdom eller kontrollera över den. Den lever sitt eget liv. Det är en outförsigbar och ologisk sjukdom. Blodsockret skjuter i höjden och förstör dina organ likt förbannat, oavsett hur vuxen du är, oavsett ålder. Sjukdomen tar inte hänsyn till din ålder. En diabetiker kan bli drabbad av en massa komplikationer oavsett hur vuxen man är. 
 
Jag vet att jag valt honom om ni nu tänker "du har ju valt honom", som att det vore en förlust eller som att jag klagar. Knappast! Jag ångrar inte det en sekund! Jag klagar inte. Jag klagar aldrig över min oro för honom. Det har jag aldrig gjort en enda gång. Skulle aldrig få för mig att göra det, eftersom jag älskar honom och bryr mig om honom. Det är inte jobbigt att älska honom och det är inte jobbigt att bry mig om honom. Det är det som är kärlek. Utan jag vill bara att folk ska förstå att diabetes är en väldigt okontrollerbar sjukdom som man inte kan styra över oavsett ålder och som anhörig är det inte konstigt att man då oroar sig. Jag valde honom för jag älskar honom, diabetiker eller inte. Diabetiker förtjänar kärlek precis lika mycket och att få ha en partner. Men det ändrar inte faktum att jag oroar mig för det om man nu skulle dra dom orden till mig. Skulle jag oroa mig mindre för det? Alla oroar sig över sin älskade någon gång mer än vanligt, om de mår dåligt eller råkar ut för en olycka. Det är samma sak där. Skillnaden är att jag oroar mig jämt. Mer än vad som kanske ses som normalt. Mer än vad jag normalt har gjort i tidigare förhållanden. Det är inte så att jag tänker på det hela tiden att han har diabetes eller att jag går med en oro hela tiden, men jag är mer orolig än vad man annars brukar vara, speciellt vid vissa situationer. Jag tror det är normalt att man oroar sig mer över sin partner med diabetes än vad någon gör över sin partner som inte har det. För diabetes är en tickande bomb. Det är så jäkla lätt att ta för lite insulin så du får högt blodsocker och du får syraförgiftning eller att man tar för mycket insulin och man hamnar i koma. Det är så lätt att strunta i att ta sitt insulin, äta en massa socker och strunta i att kombinera det med insulin och att strunta i att äta socker vid lågt blodsocker och då slutar inget av det här bra. Så bara för vi är vuxna så kan inte jag oroa mig över honom för en sjukdom som kontrollerar honom och tär på hans kropp, oavsett hur vuxen han är?
 
De situationer jag oroar mig är helt klart nätterna, att han ska få lågt blodsocker. Han vaknar alltid när han får lågt blodsocker och känner alltid av det när han är vaken på dagarna. Det slår aldrig fel. En enorm trygghet. Men det kan ändras. Jag har hört att ju längre man har haft diabetes, tillslut försvinner den förmågan att känna av det. Gäller inte alla ska tilläggas. Jag vill gärna slippa se honom börja krampa och behöva sticka honom med en glucagonspruta. Är jag vaken och han sover, så blir jag ibland rädd för varenda rörelse han gör. Om han exempelvis rycker sig flera gånger med armarna och benen. Han ligger oftast högt på nätterna, något som är hemskt att veta att han gör. En annan sitatuon jag oroar mig är om han ätit för mycket kolhydrater, att han inte får i sig tillräckligt med insulin eller när vi är ute och han får lågt blodsocker, att man inte har fått med sig socker. Har man en partner med diabetes och ska gå ut, se till att båda har med sig socker. Jag har dextrosol i ytterfickan på min väska och där ligger den hela tiden. Samma sak när han ska gå hemifrån, tar han med sig det, men ibland glömmer han det och då vet vi att det alltid finns i min väska. Går han ut utan mig så försöker jag alltid fråga om han har med sig det. Jag ser alltid till att ha mobilen på också ifall något händer och jag måste springa ut och hämta honom, ifall han skulle bli så låg att han behöver hjälp. Vi bor i stan och har nära till allt, så är han ute så är han inte särskilt långt bort. Jag kan erkänna att jag var dålig på att ha mobilen på i början av vårat förhållande innan jag blev intresserad av diabetes och tog det på allvar.
 
Min sambo är mitt allt, han är min andra halva. VI har diabetes. Han är inte ensam om den. Vi är ett team. Vi lever med den här sjukdomen tillsammans. Eftersom jag lever med en diabetiker så lever jag med diabetes, bara på ett annat sätt. Diabetesen finns alltid där i nästan allting vi gör. Det går inte att säga att man inte ska låta diabetesen styra. Ofta låter vi den inte göra det. Vi gör allt vi vill göra, men vi måste ta hänsyn till den. Om vi tex ska handla och han får lågt blodsocker, det är ju inte så att vi låter diabetesen bestämma och vi håller oss hemma, utan då tar vi bara med oss socker eller så äter han något hemma och vi går när han känner sig bättre, beroende på hur låg han är och hur påverkad han känner sig av det. Diabetesen styr inte då, men vi tar hänsyn till den. Jag är livrädd att han ska drabbas av framtida komplikationer. För jag älskar honom. Oavsett hur jäkla gammal han är! Han är vuxen, men det struntar hans diabetes i.

Gästblogg - Klara Sundström

Mitt namn är Klara Sundström och jag är en 21-årig tjej som hittills inte varit speciellt aktiv i att varken berätta om min sjukdom eller dela med mig av min historia. Det här känns som ett bra tillfälle att kunna ändra på det.

År 1997, när jag var 3 år gammal, fick jag diagnosen diabetes typ 1. Två veckor låg jag inlagd på sjukhuset. Jag blev väckt mitt i natten för att de skulle kolla mitt blodsocker, blev stucken med nålar och fick gå runt med dropp i armen de första dagarna för att jag var så uttorkad. Har fått reda på att jag skrek och grät varenda gång någon försökte sticka mig i början, detta ändrades som tur va. 

De första åren efter diagnosen var ganska ''lätta'' för min del, vilket jag tror de flesta tycker även om omställningen är stor. När jag hamnade i tonåren blev det svårare. Känslorna av lågt och högt blodsocker förändrades, jag var tvungen att lära mig hantera diabetesen i kombination med alkohol och fick även börja justera mina doser på ett annat sätt då insulin som fanns kvar i kroppen i början hade nu helt försvunnit. 

Jag började också känna känslor av hopplöshet. Jag var trött på smärtan av alla nålar, vänta i köer på apoteket och behöva sitta livrädd i ett väntrum på sjukhuset för att får reda på om min syn hade tagit skada eller inte. Dessa perioder är än idag återkommande tyvärr.   

En vanlig fördom jag stöter på är att man tror att diabetes är så himla lätt. Typ att det enda jag behöver veta är hur mycket insulin jag ska ta till mat så löser sig hela min sjukdom, men så enkelt är det ju inte. Vi vet ju att det inte bara är mat som vi måste ta hänsyn till utan massa andra faktorer utöver bara maten, exempelvis stress, väder och träning. En annan vanlig fördom är också att folk tror att jag inte tål socker. Tro mig, jag hade bokstavligt talat inte överlevt utan socker.

Mitt sätt idag att hantera min diabetes är genom känsla och erfarenheter, vilket fungerar för mig. Det är en svår balansgång att försöka ha ett ''normalt'' liv med en sjukdom som, om man inte sköter den, kommer slå tillbaka på en själv senare i livet. Man måste bara komma ihåg att sjukdomen är individuell och att man gör det som fungerar och känns bäst för en själv och för det liv man vill leva. 

Jag har blandade känslor av att ha fått diabetes typ 1 så pass ung. Jag är ledsen då jag vet att ju senare i livet man får diabetes desto bättre, men samtidigt är jag tacksam för att de senaste 18 åren med sjukdomen har gått bra utan komplikationer och hoppas att det kommer fortsätta så.  

Det känns onödigt att tänka på ett liv utan diabetes, för ärligt talat vet jag inte om jag skulle vara samma person utan den. Jag är inte min sjukdom, men min sjukdom är en del av mig oavsett om jag vill det eller inte. Det är något jag har lärt mig att acceptera.  

Vill avslutningsvis säga tack till dig Sofia för ditt engagemang angående diabetes. Jag kan ofta känna mig ensam i min sjukdom, men efter att ha följt din blogg är den känslan inte lika stark längre. Tack! 

Kram, Klara

Gästblogg - Elenora Gustafsson

Mitt namn är Elenora, men kallas för Nora. Jag fick diabetes när jag var 10 år gammal och är idag hela 20 år. Jag vill dela med mig av min historia eftersom att jag som så många andra vuxna och barn bär runt på en kronisk sjukdom som allt för många människor tror att det endast innebär att vara så kallad "sockersjuk." 
 
För 10,5 år sedan var jag på semester med min familj runt om i södra Sverige. Denna sommar betedde jag mig inte som vilket barn som helst. 
Varför? 
Jag gick ner i vikt.
Drack kopiösa mängder av vätska utan att släcka min törst. 
Jag kissade hela tiden. Under en natt kunde jag kissa upp emot 3-4 ggr. 
Jag var konstant trött och blek.
Jag kräktes även ett par gånger.
 
Väl hemma hos vårdcentralen konstaterade man att jag hade ett blodsockervärde på 24 mmol/L. (Ett normalt ligger på 4-6 mmol/L).
--> Sjuktaxi till Astrid Lindgrens barnsjukhus och där började två veckor av utbildning och tillfrisknande. 
 
Jag är väldigt duktig med min diabetes och har alltid varit. Jag vet vad jag borde äta, vet hur jag borde sköta mig och vet hur jag ska göra med inställningar och allt. MEN! Varför skulle just jag drabbas av denna skit? Så har jag tänkt i 10 års tid. Jag har motarbetat min diabetes så pass mycket så när jag var 14 fick jag 4 st. njurbäckeninflammationer, ännu fler urinvägsinfektioner och magkatarr. Inläggning på sjukhus pga. komplikationer från min diabetes. Detta var allvarligt och i efterhand var jag även tvungen att kolla så det inte hade givit mig några ärrbildningar på mina njurar. Turen jag hade med mig är jag tacksam för! Inga ärrbildningar, men uppskrämd! 
 
Hjälpte detta? Nej.
 
6 år senare flyttar jag iväg 3 månader till Turkiet. Flyttar hemifrån tar ansvar och möter många prövningar både med min diabetes och med mitt liv. Här fann jag mitt mål med livet. Jag vill ha en familj senare i livet. För att jag skulle kunna få detta krävs att jag tar hand om mig.
 
Den dagen insåg jag, jag har diabetes och jag måste ta hand om mig och utbilda människorna som jag vill ha runt mig. 
 
Jag har allt jag vill ha. Jag har jobbat utomlands som au pair, rest till andra länder och nu studerar jag till sjuksköterska i drömmen att jobba med barndiabetes, jag har en stöttande pojkvän och underbara människor runt omkring mig. 
Jag har ett mål med mitt liv och det målet räddade mig. 
 
Jag bloggar om mina resor och min diabetes på:
Visa fler inlägg