Dubbel sorg i att inte kunna träna

Ända sedan jag var liten, åtta-nio år, så har jag älskat att träna. Jag minns hur jag tjatade på mamma att få springa ett varv till på skogsrundan, jag ville slå förra varvtiden! Fotboll spelade jag i tio år, och när jag inte spelade så var jag ungdomstränare. Men sedan kom skadorna. 
 
När jag var arton år klarade inte vänster knä av att spela längre. Precis när jag skulle få kliva upp och spela med A-laget, så var jag tvungen att kliva av planen. Jag besökte en ortoped som sa till artonåriga mig att jag ALDRIG skulle kunna springa igen. Kul. Jag har fortfarande inte förlåtit honom för det..! Men jag letade upp en annan läkare som var övertygad om att mina broskskador skulle gå att åtgärda med en operation. Så jag opererade. Och sedan hoppade jag på kryckor i ett halvår. Ett HALVÅR. Kanske var det diabetesen som gjorde mig svårläkt, kanske var det bara det faktum att broskskador tydligen tar väähääldigt lång tid att läka. Oavsett så blev det många, långa månaders rehabträning. 
 
När jag väl hade kommit igång med löpningen igen, så gav höften upp. Tillbaka till rehabträningen, och många fler långsamma månader på gymmet. Utöver att sådan träning är fruktansvärt tråkig, så ger den heller inte någon som helst effekt på blodsockret. Relativt maktlös kunde jag se på hur mitt tidigare ganska jämna blodsocker började hoppa upp och ner, upp och ner.. 
 
Men sedan dess har det trots allt gått framåt. Förra sommaren kunde jag springa Midnattsloppet i Malmö. I våras sprang jag Göteborgsvarvet. Jag var uppe bland molnen och kände mig oslagbar på många sätt. 
 
Att kunna träna regelbundet har en magisk effekt på mitt blodsocker. Jag kan äta friare, utan lika höga blodsockertoppar. Jag sover bättre och vaknar med en jämn kurva. Men varför skulle min otur vara slut i och med Varvet i våras? 
 
Utöver min typ 1-diabetes har jag två till kroniska sjukdomar - varav Ulcerös Kolit är en. En tarmsjukdom som kommer och går i skov, och när det är som värst är jag i stort sett levande död. Maxad medicin och noll energi. Och sedan slutet på sommaren har jag varit i ett skov, vilket har lämnat mig orkeslös, och träning har inte ens funnits på kartan. Den lilla energi jag har kunnat kanalisera har gått åt till jobb, familjer och vänner. Matlagning och andra hushållssysslor också ibland. Men träning? Nope
 
Nu gör jag ytterligare ett försök att komma igång, och då känner jag verkligen hur jag sörjer att inte ha kunnat upprätthålla en rimlig träningsnivå. Dubbel sorg: kass kroppsform och kasst blodsocker är utmattande. Mycket jobb och plugg på sista tiden har inte heller hjälpt.. Men istället för att lägga ribban för högt, med gymbesök, passträning och annat, börjar jag långsamt. Löppass varannan eller var tredje dag. Än så länge går det bra, och jag ser redan effekter på blodsockret, men jag vågar inte ropa hej riktigt än..! Vill ju inte jinxa något.
 
Nu ska jag ge mig ut på en kvällsrunda innan jag går och lägger mig! Håll tummarna för att den påbörjade, uppåtgående trenden håller i sig för mig..! 
 
Ha en fin fredagskväll, allihop!
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 15,6 mmol/liter.

Att morgonträna med diabetes

Innan jag diagnosticerades med typ 1-diabetes, tyckte jag mycket om att träna på morgonen. Särskilt löpträna, jag kände mig så lätt - och så hade jag välrdens goaste känsla resten av dagen sedan, ju! Men nu, med diabetes, tycker jag att det är så mycket svårare (OBS: min åsikt och mina erfarenheter, inte alla med diabetes åsikt). Jag kan inte längre träna på tom mage.
 
Igår gick jag upp kl 05.30 för att göra iordning en snabb frukost. Jag är ingen morgonmänniska, så jag hade tagit med i min tidsplan att jag skulle hinna somna om några minuter efter frukosten. Min kvarg med flingor och russin åt jag i sängen och somnade snabbt om. Vid 06.30 gick jag upp och rullade mot gymmet. På grund av min Ulcerösa Kolit (läs mer HÄR), så har jag varit lågenergisk och orkeslös i nästan en månad, och tvingats kanalisera min lilla energi på jobb, sömn och mat. Träning har inte funnits på kartan.
 
Så även om det inte blev något långpass, så var det skönt att röra på mig! 
 
Väl hemma igen duschade jag, och gjorde sedan iordning frukost nummer två; en något mer genomtänkt sådan. Mycket vitaminer och en del koffein. Ready to go - och sedan direkt på bussen till jobbet. 
 
Det är alltså - i mitt tycke - lite omständligt att morgonträna med diabetes. Men ofta är det värt det, med tanke på all den extra energi jag får resterande del av dagen. Och idag har jag rätt ordentligt mycket träningsvärk..! 
 
Imorgon är en spännande dag! Då ska jag åka upp till Stockholm för att spela in lite material åt MTG - förtaget som projektleder Diabetesgalan. Jag är så löjligt överpepp på att det äntligen händer, att jag redan har börjat leta klänning till den stora kvällen..! Häng med mig till Stockholm via Instagram HÄR, jag lovar att försöka uppdatera mycket! 
 
Ta hand om er!
 
__________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,0 mmol/liter.

Göteborgsvarvet mot alla odds

Jag gjorde det! Jag tog mig igenom de 21 kilometerna på Göteborgs gator i jakt på medaljen och stoltheten. Trots en skadad kropp på många vis, en period med gips och träningsförbud, ett adrenalinhoppigt blodsocker och en ovanligt varm Göteborgsdag. 
 
Pumpen bar jag med mig i ett linne från AnnaPS, likaså mobilen, och druvsockret i en ficka i löpartightsen. Sista målet mat innan loppet åt jag 3,5 timme innan start, men fyllde på med kolhydrater i små mängder ett par gånger till innan jag gav mig iväg.
 
Fem minuter in i loppet tappade min CGM-sensor kontakten av okänd anledning, och hittade inte tillbaka under hela loppet. Världens otur, den som aldrig tappar fokus annars. Jag sprang 20 kilometer utan att veta säkert hur jag låg i blodsocker, men jag gick på känsla och fyllde på med druvsocker var tionde minut. Halvvägs igenom loppet stod Mix Megapol och delade ut isglass - sällan har något kommit så lägligt! 
 
Efter 2 timmar och 10 minuter spurtade jag (ja, faktiskt!) in i mål på Slottsskogsvallen, med en känsloblandning av lättnad, stolthet, förvirring (hur låg jag i blodsocker egentligen!?) och ONT. Hela kroppen värkte, men lyckligtvis nog inte i knät eller höften som jag hade befarat. Nej, bara ren och skär nu-har-du-sprungit-långt-nog-för-idag-smärta. Den bästa sortens smärta.
 
Väl inne i mål mötte min pappa upp mig med blodsockermätaren i högsta hugg, och inte långt därefter hittade CGM:en signalen igen. Första värdet läste 8,9 moll/liter, och det steg bara marginellt under resterande del av kvällen. 
 
För att fira köpte vi med oss pizza hem. Jag vaggade som en anka på mina stela ben, men med ett sinne uppe bland molnen..! 
 
Jag är numer fullkomligt övertygad om att man kan komma precis hur långt som helst med ett starkt pannben. Jag har inte förutsättningarna, på papper, för att klara av ett halvmaraton, men satte målet högt, kämpade och nådde dit ändå. En envishet som jag med största sannolikhet har min diabetes att tacka för. 
 
Idag är jag.. stel. Men glad! 
 
___________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 7,2 mmol/liter.
Visa fler inlägg