Göteborgsvarvet mot alla odds

Jag gjorde det! Jag tog mig igenom de 21 kilometerna på Göteborgs gator i jakt på medaljen och stoltheten. Trots en skadad kropp på många vis, en period med gips och träningsförbud, ett adrenalinhoppigt blodsocker och en ovanligt varm Göteborgsdag. 
 
Pumpen bar jag med mig i ett linne från AnnaPS, likaså mobilen, och druvsockret i en ficka i löpartightsen. Sista målet mat innan loppet åt jag 3,5 timme innan start, men fyllde på med kolhydrater i små mängder ett par gånger till innan jag gav mig iväg.
 
Fem minuter in i loppet tappade min CGM-sensor kontakten av okänd anledning, och hittade inte tillbaka under hela loppet. Världens otur, den som aldrig tappar fokus annars. Jag sprang 20 kilometer utan att veta säkert hur jag låg i blodsocker, men jag gick på känsla och fyllde på med druvsocker var tionde minut. Halvvägs igenom loppet stod Mix Megapol och delade ut isglass - sällan har något kommit så lägligt! 
 
Efter 2 timmar och 10 minuter spurtade jag (ja, faktiskt!) in i mål på Slottsskogsvallen, med en känsloblandning av lättnad, stolthet, förvirring (hur låg jag i blodsocker egentligen!?) och ONT. Hela kroppen värkte, men lyckligtvis nog inte i knät eller höften som jag hade befarat. Nej, bara ren och skär nu-har-du-sprungit-långt-nog-för-idag-smärta. Den bästa sortens smärta.
 
Väl inne i mål mötte min pappa upp mig med blodsockermätaren i högsta hugg, och inte långt därefter hittade CGM:en signalen igen. Första värdet läste 8,9 moll/liter, och det steg bara marginellt under resterande del av kvällen. 
 
För att fira köpte vi med oss pizza hem. Jag vaggade som en anka på mina stela ben, men med ett sinne uppe bland molnen..! 
 
Jag är numer fullkomligt övertygad om att man kan komma precis hur långt som helst med ett starkt pannben. Jag har inte förutsättningarna, på papper, för att klara av ett halvmaraton, men satte målet högt, kämpade och nådde dit ändå. En envishet som jag med största sannolikhet har min diabetes att tacka för. 
 
Idag är jag.. stel. Men glad! 
 
___________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 7,2 mmol/liter.

En sista uppladdning inför Varvet

Om en dryg vecka, lördagen den 20 maj, står jag i startgroparna. Med ett blodsocker som förmodligen kommer vara skyhögt av adrenalinpåslag och med ben som kommer vara darriga av prestationsångest. För precis tre år sedan idag sprang jag Vårruset för första gången efter min knäoperation, och var efter det helt överlycklig. Fem hela kilometer utan att gå och utan alltför ont! Och i år är det alltså 21 km - ett halvt maraton - som gäller. Det ligger många långa rehabtimmar och djupa pannveck bakom de framsteg som tagit mig hit. Men för min del är det moroten som gör att jag tar mig vidare - och jag har alltid velat springa Varvet. 
 
Igår var jag ute på mitt sista långdistanspass, knappt 18 km kringelkrokande i Göteborgs centrum blev det totalt. Jag ställde ned basaldosen en timme innan start, och även under större delen av passet. JAg fyllde på reserverna med en druvsockertablett var tionde minut för att inte dippa (och det gjorde jag inte heller). När jag tidigare har sprungit motsvarande sträckor har blodsockret stuckit iväg (pga insulinbrist) när jag kommit hem, så för att motarbeta det denna gången doserade jag en pyttemängd insulin när jag hade 20 minuter kvar, och en motsvarande mängd vid tio minuter kvar. Det visade sig fungera jättebra, och blodsockret stabiliserade sig fint under kvällen och natten! 
 
Idag är benen lite möra, men vad annat hade jag kunnat vänta mig..? Nu ska jag bara springa ett par korta vändor till innan Varvet och sedan hålla alla tummar för att jag orkar med det. Jag siktar inte på någon tid direkt, utan mest på att ta mig runt och hålla blodsockret på en vettig nivå..!
Är det någon annan typ etta som ska springa?
 
_______________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,7 mmol/liter.

Att komma igång, och hålla igång

Idag ska jag, säkerligen tillsammans med miljontals andra jorden runt, slääääpa mig till gymmet. Att ens röra sig ditåt ett par veckor efter nyårsskiftet är nog en ypperligt korkad idé - just nu kryllar alla världens gym av "2017 ska bli mitt år!:are". Sådana som köper ett gymkort första januari - som de använder tappert i 2-3 veckor innan de ger upp..


Jag ska inte säga något egentligen, jag är inte mycket bättre själv. Jag börjar om gång på gång, om än kanske inte precis vid årsskiftet. Tänker varje gång att "nu ska jag komma igång OCH hålla igång!". Sällan. Med ett så körigt jobbschema som jag har - och en så elak kropp - är det svårt att ens hitta tid att laga mat och sova ordentligt. Då är det ännu tuffare att hitta tid, och ork, för gymmet.

Men nu ska jag alltså dit ändå. Trängas och svettas, med drivkraften att det nog lönar sig efteråt med ett gott samvete gentemot min kropp. 
Idag står en timmas gymmande och en timmas spinning på schemat. För att ens ha en chans att klara av det blodsockermässigt, börjar jag parera redan nu. Sänker basalen och äter litegrann (proteinbar från FitnessGuru). Äter lite till precis innan jag sticker iväg. Har med mig socker in på passet. Har med mig något till att äta efteråt. 

Visst blir "komma igång och hålla igång" mycket svårare med en typ 1-diabetes i ryggsäcken, det kan jag inte säga annat än. Men skulle jag använda det som ursäkt för att låta bli? Icke. Jag lever mitt liv som jag vill, diabetesen får anpassa sig efter mig. Inte the other way around. 
Nu ska jag iväg och trängas! 

____________________________________________

Blodsocker i skrivande stund: 11,8 mmol/liter.

Visa fler inlägg