Sociala medier filtrerar bort sanningen

Alla har vi gjort det. Modifierat sanningen på nätet. Jaså, inte du? Jodå, jag lovar att det gäller även dig. Kanske genom att lägga på det fina filtret för att dölja ens mörka påsar under ögonen. Kanske genom att flytta runt frukosten på bordet tills det ser inspirerande ut. Kanske genom att skriva ett peppigt citat under selfien för att berätta om hur underbar semestern har varit. Eller varför inte skryta om löprundan som om det vore ett återkommande fenomen, även om det var första gången skorna användes på flera månader?
 
Efter att ha figurerat som "offentlig profil" i sociala medier i fem-sex år nu, har jag fått nog av den konstanta bortfiltreringen av sanning och verklighet på alla digitala plattformar. En del av mig får en någon form av allergisk reaktion när jag ständigt möter denna överpositiva värld där bekymmer inte existerar. Att fånga en ledsen min, dubbelhaka, en finne på hakan, rynkor i pannan, dålig hållning, motgångar eller bristande självkänsla - det finns inte på kartan. Än mindre pratas det om medicinska diagnoser. 
 
Jag är jag. Sofia, 24 år. Egenföretagare, författare, bloggare och föreläsare. Syster, dotter, vän, gudmor och barnbarn. Tidsoptimist, driven, kreativ, social, nattuggla, shopaholic, foodjunkie - och så mycket mer. Men jag är också sjuk. Innan jag fyllde 23 hade jag diagnosticerats med tre kroniska sjukdomar.
 
Jag vet, ingen chock direkt.. Det är ju det här jag gör i sociala medier och här på bloggen, berättar om mitt liv med typ 1-diabetes - som är en av de tre diagnoserna. Men jag vill tro att mitt beteende kan gnugga av sig på andra. Motivera fler att berätta sina historier. Få de som kämpar med sjukdomar i tysthet att inse att de inte är ensamma. Att de kan luta sig mot andra som går igenom samma sak. Att det är okej att må dåligt. Det är okej att ha dåliga dagar. Det är okej att tycka att hela världen är emot en. Det gör dig inte till en dålig eller svag människa. Tvärtom.
 
I höstas gick jag ut och berättade om min andra kroniska sjukdom, Ulcerös Kolit. Det var inte lätt, jag hade gömt undan den från mina flöden länge. Men jag gick igenom en period då jag knappt tog mig upp ur sängen, och jag kände att det var dags. Jag kunde inte lägga upp glada bilder och låtsas som ingenting längre. Som jag har fått det förklarat för mig är det inte ovanligt att drabbas av ytterligare en autoimmun sjukdom, när en redan har gripit tag i ens kropp. Så jag gissade att det fanns fler där ute som kände som jag.
Och den respons jag fick var enorm. En stor del av mina följare med typ 1-diabetes bar på ytterligare en, två eller tre sjukdomar. Min inkorg svämmade över med varma hälsningar och igenkännanden. Det var som om de andades ut efter att ha hållit andan länge, länge.
 
Livet är inte alltid vackert. Det är hårt och ofta orättvist. Snälla, försök att ta det du ser på nätet med en stor nypa salt. Att få sin tillvaro att se perfekt ut kan vem som helst lyckas med idag. Det starkaste du kan göra är att våga visa hur det egentligen ser ut. 
 
Och jag är inte ute efter att vi ska sluta vara positiva eller visa upp livets vackra sidor. Absolut inte. Det är viktigt att kunna motiveras av andras framgångar, och inspireras av andras lycka. Men vi måste börja visa upp en rättvis bild av livet. Särskilt när samhället blir mer och mer digitaliserat, och dagens unga spenderar större och större del av sin tid framför skärmar. Genomgående ärlighet kommer ta oss längre än en perfekt yta.
 
____________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 9,4 mmol/liter.
 
(Om du tycker att inlägget är värt att läsas och delas av fler - tryck gärna på hjärtat härunder!)

Att betygsätta livet med en siffra?

Minn du när du pluggade på högstadiet, och läste typ 15 ämnen samtidigt? Siktet var kanske inställt på ett visst gymnasium, som krävde prestation på hög nivå i alla ämnen.15 stycken, samtidigt. Misslyckades du, skulle du inte komma in på gymnasiet. Stressande, eller hur?
Byt nu ut högstadiets skolämnen mot livets alla sysslor, och gymnasiet är din framtida hälsa. Så är det att leva med typ 1-diabetes. Du ska betygsättas i allt du gör, och beroende på hur du presterar kommer du må bra - eller mindre bra - resten av ditt liv. Snäppet mer stressande, eller hur?
 
Oavsett om det är medvetet eller omedvetet, så är det lätt som typ 1-diabetiker (eller 2, för den delen) att betygsätta sig själv och sitt liv med en siffra. Det så kallades HbA1c-värdet. Långtidsvärdet. En siffra som kan visa hur pass väl en har "skött" sin diabetes de senaste veckorna. Hur "välinställd" ens diabetes är.
 
Men är det verkligen så? Ett regelrätt betyg som berättar hela sanningen? Nej. Inte en chans. Toppen på isberget, möjligtvis. En fingervisning. Men ännu mer troligt: bara en siffra.
 
Jag fick idag reda på mitt HbA1c-värde, och blev positivt överraskad. Efter att ha slackat med blodsockerkontrollen lite p.g.a. armoperationen, julledigheter och så vidare, så hade jag inte förväntat mig ett bättre värde än senast (då jag hade 54). Så ja, en positiv överraskning. Absolut. Men sedan ett par år tillbaka har jag försökt skaka av mig det där. Prestationsångesten. Framtidsångesten. Den dagliga ångesten. Det jag gör idag avgör hur jag mår imorgon, om ett år, om femtio år...
Diabetes är så mycket mer än en fysisk sjukdom. Det drabbar psyket minst lika mycket som kroppen.
 
När jag först blev diagnosticerad, femton år gammal, spelade jag fotboll fem gånger i veckan, jag hade förmodligen lite egen insulinproduktion kvar, och den värsta delen av puberteten hade passerat. Då låg mitt HbA1c på 37 och jag behövde knappt ta något insulin till maten.
Betyder det att min diabetes var mer "välinställd" då, jämfört med nu? Att jag levde ett lugnare liv? Eftersom 37 är ett lägre tal än 52? Nej. Talet må ha varit lägre, men jag hade å andra sidan riktigt grova insulinkänningar (låga blodsocker som jag fick häva med stora mängder kolhydrater) flera gånger om dagen. Jag tror att jag snittade 15 låga blodsocker i veckan då. Det var varken ett lugnare eller stabilare liv.
 
Jag blir smått mörkrädd när jag läser trådar i forum där diabetiker jämför HbA1c-värden med varandra. Typ 1-diabetes är en individuell sjukdom, och därmed oerhört svår att jämföra med någon annan.
Och: en siffra kan inte berätta hur ditt liv ser ut. Hur du verkligen mår.
 
Jag är inte medicinskt utbildad, utan kan bara tala ur en typ ettas perspektiv. Men efter att ha levt nästan tio år med min kroniska kompis, har jag både upplevt och läst om mycket kring sjukdomen. Och jag tror inte på att hänga upp sin tillvaro och sitt liv på en siffra. Det är klart, går du med ett högt värde behöver du ju göra en ändring i livet för att hjälpa din hälsa på rätt väg. Men försök att inte hetsa upp dig själv eller andra i onödan.
 
Ta hand om dig själv, och gör ditt bästa. Ditt bästa är alltid bra nog.
 
_______________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 11,8 mmol/liter.

Jag hade aldrig något val

När jag berättar för någon att jag med mina inte ens 25 år fyllda bär runt på sjukdomshistoria likt en 90-årings, så får jag ofta "Åh.. Jag förstår inte hur du klarar av det!" som respons. Jag förstår, jag hade förmodligen svarat något likadant. Men mitt svar är alltid, och kommer nog aldrig förändras: "Jag hade aldrig något val". 
 
Det finns de som säger "Usch, jag hade ALDRIG klarat av att sticka mig i fingrarna, eller i magen..!". Jag förstår att det är en avlägsen tanke, och jag hoppas aldrig att du ska behöva göra det. Såklart. Men jo, du hade klarat det. För du hade inte heller haft något val. Om alternativet var en säker, men kanske något utdragen, död - så hade vem som helst klarat av det. Det är inte svårare än så. 
 
Men jo, det är tufft. Jag har dagar när jag bara vill sjunka genom jorden. Sluta ta mitt insulin och alla mina tabletter. Strunta i hjälpmedelsbeställningar och sjukhusbesök. Leka frisk, även om mitt rationella jag vet att det inte skulle hålla särskilt länge. Inte länge alls. 
 
Ibland frågar jag mig själv samma fråga. Hur klarar jag det, hur orkar jag? Dag ut och dag in. År ut och år in. Kroniska sjukdomar ger ingen som helst pardon för livets alla andra omständigheter, och jag har redan tre kroniska diagnoser. Två som kräver daglig vård, och en som är så pass okänd att vårdens bästa råd hittills har varit "Du får lära dig att leva med ovissheten". Jag behöver inte ens säga att sticken, testen, sjukhusbesöken och allt det fysiska bara är början - eller hur? Därefter kommer den mentala biten. Varför jag? 
 
Jag kan inte nog betona vilka hjältar alla som lever med typ 1-diabetes, eller någon annan kronisk sjukdom, är. Men jag ska fortsätta försöka, så länge jag någonsin orkar. Vi måste hålla uppe varandra. Under de långa, många, tuffa och mörka dagarna måste vi luta oss mot varandra. Hitta stöd i varandra. Kämpa tillsammans. 
 
För vi hade faktiskt aldrig något val. 
 
___________________________________________
 
Blodsocker i skrivande stund: 10,3 mmol/liter.
 
Lyssna gärna på mitt podcastavsnitt av "Diabetesprofilerna", HÄR
...och lägg gärna en röst på mig i Blogg.se's kategori "Årets budskap/inspiratör", HÄR.
Visa fler inlägg